Den Stora Kicken

Det är det här de saknar.
Det är det här hockeyspelare upptäcker att de aldrig kan hitta ersättning för när de lägger av och blir civila.
Ingenting där ute, ingenting som vanliga människor gör eller är med om eller kan hoppas på att uppnå, matchar någonsin den emotionella inramningen kring en riktigt stor slutspelsmatch.
Mats Sundin har flera gånger, bland annat i sitt sommarprogram, pratat om hur svårt det är att ha upplevt sådana berusande kickar och veta att de inte går att reprisera i den så kallade verkligheten.
Jag förstår precis.
Eller nä.
Kanske inte ändå.
Ingen som inte ingått i ett kollektiv krigare på väg att uppfylla en gemensam dröm vet exakt hur det känns i hjärtat på spelarna när de samlas för ny strid på liv och död.
Men inte heller för mig, som lever mitt liv i utkanten av den där gemenskapen och försörjer mig på att betrakta den på håll, finns det något annat – någonstans – som får hjärtat att slå lika hårt och själen att fyllas av lika mycket brusande hänförelse.
Absolut, det kan kännas pirrigt och exalterande även inför konserter, restaurangbesök, Vegas-kvällar, fester, semesterresor och dejter.
Men inte på det här överväldigande sättet.
Om jag tvingades sluta nu, om jag av en eller annan anledning fick lov att överge tillvaron som NHL-rapportör och rentav flytta till Sverige, spelade det ingen roll vad jag fick ägna mig åt istället.
Saknaden skulle plåga mig resten av livet och sorgesamma drömmar för evigt handla om hur det känns när själva luften liksom tjocknar av förväntningar och nervositet och blir elektrisk, om hur den nyspolade isen glänser med extra magi i strålkastarsken laddat med maximala watt-tal, om hur tiden stannar i ett ögonblick av konstant extas.
Men just nu behöver jag dessbättre inte drömma.
Just nu är jag – prisa Gud – i Nashville och ska se Game 5 mellan Predators och Jets i rocking Bridgestone Arena och får uppleva allt det där igen.
Det är verkligen inte första gången, men det blir aldrig, aldrig gammalt. Tvärtom, varje gyllene playoff-kväll känns helt ny – och jag är noga med att verkligen absorbera och ta vara på varje sekund för inget så värdefullt kan tas för givet och en vacker dag är allting obönhörligen över.
I vanlig ordning ska jag också göra allt som står i min makt för att ni som tittar in i den här bloggen under kvällen och natten får dela den unika upplevelsen, den som inte går att förnimma i något annat sammanhang, med mig.
• • •
Som ni noterat vid det här laget drog jag igång Disqus-larmet lite för tidigt.
Först på måndag installerar Paulsson och hans teknik-virtuoser det nya kommentatorssystemet.
Sorry.
Men vi får väl glädja oss åt en sista helg med gamla trotjänaren Disqus – och hjälpa John J att nå sina drömnoteringar.
Dessutom:
Kampen om vem som sätter sista, historiska kommentaren i den här eran fortsätter.
Kan någon komma åt Kung Kenta?
• • •
Vi brukar här filosofera en del om det kittlande i att man innan slutspelet startar aldrig har minsta aning om vad som ska hända – och om att man vet att man efter några omgångar kommer att avhandla ämnen man på förhand aldrig kunde ana skulle bli del av ”the conversation”.
Case in Point:
The Brad Marchand Affair.
Om jag så fått tänka och spekulera i ett decennium hade jag aldrig trott att vi så här i mitten av andra Stanley Cup-omgången 2018 skulle sitta och gaffla om att en spelare slickar sina motståndare i ansiktet gång på gång.
Men faktiskt:
Det enda alla pratar om i Nashville denna regniga förmiddag är scenerna från TD Garden igår, när Brad Marchand gjorde med Ryan Callahans ansikte som Tjuren Ferdinand gör med matadorens bröstkorg på julafton.
”Helt sjukt”, lyder det allmänna omdömet.
– Jag satt och hoppades att Callahan skulle avgöras så han kunde åka förbi Bruins bås med tungan ute, säger Ryan Johansen.
– Jag kände starkt obehag och ville duscha när jag sett det, ryser coach Maurice.
– Det finns en linje och den klev Marchand över. Det där är precis lika illa som att spotta på någon. Han borde fått tio minuter för osportsligt uppträdande, tycker Kyle Turris.
Idag har ligan också tagit sitt förnuft till fånga och ringt upp den lille pesten och upplyst honom om att kännbart straff väntar om han fortsätter med sina förnedrande dumheter.
Not enough, om ni frågar mig.
Att slicka någon i ansiktet som inte vill bli slickad i ansiktet är en grov kränkning och skulle ute i samhället leda till åtal.
Här vore en matchs avstängning på sin plats, så han lär sig att han betett sig helt oacceptabelt.
Basta!
• • •
Kanadensiska skribentesset Pierre LeBrun, numer på omsusade The Athletic, kan säga ”Tack så mycket” på svenska – typ – och använder oavbrutet den frasen när jag eller annan representant för ärans och hjältarnas land finns inom räckhåll.
Igår fick jag ett gyllene tillfälle att vända den mot honom, eftersom jag hade Alex Tuch i den målgörarpool vi båda deltog i på en förtjusande Vanderbilt-bar under Vegas-matchen och Tuch – ett namn som åtminstone av kanadensare uttalas som vårt ”tack” – bakade ju två cannolis på Martin Jones.
– Tuch så mycket, jublade jag och kittlade legendaren från north Bay i skägget med mina fina potter.
Kul.
Fast maybe you should have been there.
Men really, Alex Tuch:
Tack så mycket!
• • •
Ingen kan anklaga Peter Laviolette för att vara förutsägbar.
En hel hockeyvärld hyllade honom för draget att stoppa in Scott Hartnell i laguppställningen i Game 4 i torsdags.
Vad gör han då till den här matchen, tror ni?
Han sätter Hartnell på läktaren – och skickar ut Fiala från Alperna på isen igen.
En svårtydd åtgärd, tycker jag – men det är Lavy som är coach och, verkligen, inte jag och han brukar ju veta vad han gör.
• • •
Den kanadensare – inga namn! – som fick välja först i poolen igår tog förstås Wild Bill Karlsson (vi fick plocka fyra namn efter lottad draftordning; vi är ambitiösa när vi leker, vi!) men det hade han, till sin gränslösa frustration, mycket lite för.
När den mördande snipern från Märsta brände ytterligare ett läge i slutet av tredje skrek han rakt ut:
– Ah, that Swedish motherfucker!
Då skrattade Lajen mycket gott.
• • •
Det blir en liten ändring i Jets-uppställningen också.
Äntligen skadefrie Mathieu Perreault ser ut att ta plats i fjärdekedjan – och i så fall får Matt Hendricks sitta hos oss på pressläktaren och äta popcorn.
– Det är första gången sedan Paul Stastny kom hit som vi faktiskt har helt ordinarie lag på isen. Det känns inte så dumt, säger Maurice.
• • •
När jag efter förmiddagsvärmningen står och pratar med Hackspetten från Kusmark i Predators omklädningsrum kommer en annan nordamerikansk kollega – verkligen inga namn nu heller – fram och avfyrar den enda svenska fras han kan.
Arvy håller på att ramla av sin stol, för det rör sig om ett mycket fult uttryck.
Tyvärr hinner jag inte förklara, för plötsligt meddelar pressmänniskorna att rummet är stängt och vi måste avlägsna oss och nu går potatisodlarsonen som varit Nashvilles bäste forward i den här serien omkring och tror att det är JAG som lär de engelskspråkiga journalisterna såna vulgariteter, men det är det inte alls.
Det är Lönta, Viasats egen Eddie Meduza – nu på plats i Danmark för VM.
Den jäveln…
• • •
PK Subban är, förstås, den ende med avvikande åsikter om Marchands slickande.
– Om det hände mig? Jag tror jag skulle tycka det var rätt roligt, säger backstjärnan.
To each his own, eller hur dom säger.
• • •
Game 5.
När det står 2-2 kan det framstå som en, relativt sett, mindre gastkramande match.
Ingen kan ju bli utslagen.
Sant – men ena laget kommer ovillkorligen ha slagläge och matchboll när den är avgjord och det ger ett momentum som oftast blir helt avgörande.
Jag har inte procentsatserna i huvudet – och orkar inte googla just nu – men en förkrossande majoritet av lagen som vinner Game 5 tar slutligen hela serien, om inte förr så i Game 7.
Så häng med nu.
Denna fantastiska duell når ett synnerligen dramatiskt vägskäl ikväll.
• • 
Tyler Myers – en kanadensisk Zdeno Chara – är inte orolig över att någon ska slicka honom.
I alla fall inte i ansiktet.
– Det är nästan ingen i ligan som är tillräckligt lång för det, kluckar han.
Nej, i synnerhet inte den ende som hittills visat att han har den böjelsen.
• • •
Om någon undrar varför det inte var någon matiné denna andrarundans andra lördag har jag svaret:
NBC sänder Kentucky Derby – USA:s största hästtävling – under dagen och vill inte konkurrera med sig själv.
Hence:
Kvällsmatch X 2.
• • •
Mm, som Larry Brooks påpekar idag är det ju lite anmärkningsvärt att ligan skickade Sean Avery på rehab (!) när han drog ett smaklöst skämt om Dion Phaneuf men nöjer sig med en varning när Brad Marchand gör en Gene Simmons på Callahan.
• • •
Ena dagen Dave Grohl, nästa Filip Forsberg…
Det är bara stora artister som uppträder i Bridgestone Arena.
Foo Fighters – Grohls omhuldade band – spelade här så sent som igår kväll.
”Lysande”, säger en som var här.
Själv är jag mest begeistrad över det faktum att ladan så snabbt återställts för hockey igen – och över att rockstjärnorna lämnat massor av öl och sprit i kylskåpet i pressrummet.

Under eftermiddagen kommer det dock en tråkmåns och plockar bort alla flaskor.
– Sånt här törs man ju inte ha framme när det sitter 60-70 journalister och blänger.
Där har han i och för sig en poäng…
• • •
Now, vad herrarna Laviolette och Maurice gör i rena personalfrågor påverkar förstås – men bara till en viss gräns.
Draman som det ikväll avgörs in the end av vilka av pojkarna och männen på isen som har mest åtrå i hjärtat.
Vilka som vill på ett sätt som de aldrig velat nånting.
Vilka som är beredda att offra allting för att nå hela vägen.
Vilka som inte ens kan föreställa sig hur det är att ge upp.
Desire, baby.
Det är vad det handlar om när the moments of truth närmar sig.
• • •
Ikväll vet jag vem – eller snarare vilka – som sjunger amerikanska nationalsången.
Jag råkar nämligen redan sitta på pressläktaren när de under sena eftermiddagen repeterar på isen och jag ska väl inte förstöra överraskningen, men om vi säger så här:
För de som önskar sig Dolly blir det, ehum, ”Heartbreak”.
• • •
Meddelas kan att favoriten Justify vinner derbyt i regnet på Churchill Downs i Louisville.
Han är hästarnas Pittsburgh Penguins.
• • • 

Patrik Laine har aldrig druckit en droppa alkohol – och tänker aldrig göra det heller.
En så otroligt klok ung man…
• • •
Japp, hockeymatchen i DC blir en hel jävla halvtimme försenad på grund av hästloppet.
Som det heter:
Om NBC och NHL delade fängelsecell är det inget snack om vem som skulle vara vad åt vem.
• • •
Frågar Eky Ekholm om hur mycket man hatar vissa motståndare när man kommit så här djupt in i en serie – hur det måste brinna till i hela huvudet av blotta tanken på hur vissa fiender man stöter på kväll efter kväll luktar och låter och flåsar och snorar och känns att krocka med.
Backbjässen från Vikarbyn ler milt.
– Nää…riktigt så är det kanske inte. Men det är klart att man blir förbannad, alla ger ju precis allt precis hela tiden och runt kassen, där jag ofta befinner mig, hettar det lätt till. Men det är viktigt att man tyglar sig och inte gör dumma saker bara för man är arg.
Jag tror dock likafullt att det finns odörer och stön som irriterar som knott i dalaskogarna om sommaren.
• • •
Sure, Hulu-abonnemanget ligger mig varmt om hjärtat, det är väldigt bra att ha – men jag tycker ändå den där spygröna loggan som i det här slutspelet syns överallt är provocerande ful.
• • •
Han har beskrivit Zlatan som sin störste idol, så det bör väl inte förvåna att Laine med Skägget är den som har bollen under armen och febrar mest av alla för att Jets ska komma igång med sin tvånuddsfotboll ett par timmar före puckdrop.
Det stora boll- och puckartisterna vill alltid hålla på, det är det som är själva grejen med dem.
• • •
The outfit of the evening:
Svart i grunden, marinblå kavaj och diskret svart-grå slips.
Soft, liksom.
Som en Charlie Rich-ballad ungefär.
• • •
Det syns i Flipper Forsbergs ögon idag också.
Först ser jag i och för sig bara viss uppgivenhet eftersom det efter skejten är sån media-scrum runt bänkgrannen Ryan Johansens plats att han inte kommer fram till sitt lilla bås, men när han med hjälp av en materialare väl jagat iväg lite fetlagda murvlar och får sätta sig ner och pusta ut blänker det till av den där omisskännliga beslutsamheten igen.
Glöden.
Det sammanbitna.
– Allt är utmärkt, säger han åt bloggen och låter också som att han laddat hela sin varelse med rasande brandfarligt bränsle.
Ojvoj, watch out.
• • •
Klockan är alltså, drygt, halv nio på kvällen, lokal tid, när de släpper pucken i Broadway-ladan.
Absurt.
Jag har, vad jag kan minnas, aldrig varit på en hockeymatch som börjat senare.
• • •
Det är, som jag fått lära mig senaste veckan, både dyrt och krångligt att resa mellan Nashville och Winnipeg.
Sålunda ser vi inga jättelika skaror av Jets-fans i Bridgestone.
Men några är det ändå som tagit sig hit och en halvtimme innan värmningen börjar bilda hög runt gästernas bås.
Dem får man ha respekt för.
• • •
Tänk att man alltid ser direkt när Phil ”Sobotka” Kessel kommer ha stora kvällar.
Det gjorde man ikväll och – visst.
• • •
Bilderna på Marchand i Hannibal Lecter-mask är fem plus!
• • •
På den tiden när Blackhawks spelade stora hockeymatcher om vårarna brukade vi gå i spinn över att det i Niklas Hjalmarssons hemby Russnäs flimrade från tv-apparater i vart och varannat vardagsrum mitt i den ljusa, småländska natten – och att till och med korna var målade i Blackhawks-färger.
Nu är det precis likadant i Kusmark utanför Skellefteå. Ja, huruvida någon målat de västerbottniska kossorna guldgula vet jag i och för sig inte, men nog är hela byn uppe och tittar när Arvidssons pojk går i krig på andra sidan världshavet.
Det är något vackert och romantiskt med det.
• • •
Toby Enström lyckas idag smyga iväg från omklädningsrummet utan att bloggen ser honom, så jag har inget särskilt att berätta i det ämnet.
Men jag noterar i alla fall att han har väldigt roligt under skejten och skrattar mycket.
Make of that what you want.
• • •
Det är lördagkväll i Smashville och tro mig – stan är fast besluten att visa Blake Wheeler att han pratade strunt när han hävdade att det omtalade trycket här på nåt vis är artificiellt.
Det kommer, ännu en gång, bli party, party.
• • •
Ja, nu är det just som jag beskrev det i inledningen.
Luften har tjocknat, isen lyser så där overkligt – och klockan har slutat slå.
It’s gametime!