Den största stunden på prärien, del 5 – The End (Bild Speciale)

WINNIPEG – VEGAS 4-2 (Slut)
• • •
Jaha, då är vi off and running på riktigt i årets konferensfinaler.
Exakt var de kommer ta vägen vet vi egentligen förrän två matcher spelats, men vi lärde oss – eller blev påminda om – ett par saker i den första batalj i MTS Bell Place.
Om Jets får övertag och gör första målet, eller rentav målen, är de nästan oslagbara – för inget lag som är kvar i detta slutspel är så ruskigt bra på att stänga igen matcherna när de får lust med det.
Men på samma gång:
Efter starten – när de var lika bortkollrade som Tre Kronor under de första minuterna mot Team North America i World Cup förrförra hösten – såg Golden Knights att de i alla fall kan tävla med den här oerhörda motståndaren.
De måste dock komma närmare nästa gång, och skaffa sig bra utgångsläge inför mötena i T-dojan i veckan.
• • •
Gallant verkar alltid så sympatisk och trivsam, men när någon på presskonferensen börjar gaffla om Blommans start får han något svart i blicken och säger med drypande sarkasm:
– Jag vet, han är helt värdelös…
John J, är du i själva verket i Winnipeg och har snikat åt dig en ackreditering?
• • •
Pierre försöker få Big Buf att svara på frågan om han spelat så här bra hockey sedan han vann Cupen med Chicago 2010.
– Ah, jag försöker bara ha kul, svarar han.
– Så sa du förra gången jag frågade också, protesterar den lille reportern.
– Jag vet, flinar Big Buf och reser sig och går.
Men så är frågan felställd också.
Han har ALDRIG varit så här bra.
• • •
Nu skulle jag tippa att det blir en rätt så yster lördagkväll i den lilla staden på prärien.
Det kan det bli i den stora här borta på östkusten också. Jag ska nog likt Ramones knalla bort till 53rd and 3rd och klämma några kalla på en favoritbar som heter Hudson Malone.
Imorrn möts vi här i korresoffan igen, för synnerligen viktiga Game 2 mellan Bolts och Caps.
Jag tänkte dock jag skulle lämna er med några bilder jag samlat på mig under de två inledande rundorna men glömt bort att publicera.