Do or Die

Egentligen ville jag åka hem.
Det hade varit så mycket smidigare och mer bekvämt att flyga till New York, slå på tv:n och breda ut denna sorglustiga stofthydda i korresoffan.
Men nä.
Game 7 accepterar inga ursäkter
Game 7 struntar i bökig logistik, utmattning och tillfällig brist på geist.
Game 7 kräver obligatorisk närvaro – no matter what.
I synnerhet när Game 7 bestämt sig för att avgöra en konferensfinal och skicka ett kokhett lag direkt the promised land och ett annat in i den eviga grämelsens sommar.
Så bloggen tog sig till Tampa – trots att det egentligen inte gick; skruvade ner sig i ett Southwest Airlines-säte trängre än en genomsnittlig bilbarnstol, satt med näsan tryckt mot sätet framför i fyra och en halv timme, landade 01.30, tog in på ett sunkmotell i Busch Gardens, sov fem timmar, flyttade i arla morgonstunden in till stan för att hinna med morning skate – och här är vi nu, i en Amalie Arena som håller andan inför något av det största som någonsin hänt i denna just nu växthusfuktiga Florida-metropol.
Värt det – lätt.
Värt träsmak i ändalykten, spillt vin i knäet på med passageraren intill, kackerlackor på motellrumsgolvet, ögonblock som hänger som hip-hoparnas byxrövar och kreditkortsreumatism.
Värt allt.
För det här känns verkligen som ett av den moderna NHL-erans mest betydande largfer-than-life-draman.
I potten ligger en plats i den historiska Stanley Cup-finalen mot Vegas Golden Knights – och om den potten slåss inte blott två fenomenala hockeylag. Bägge laguppställningarna är späckade av karaktärer på date med sitt öde – det som avgör och bestämmer vilka de är och hur deras testamente kommer se ut.
I Tampa Bay Lightning vill de som var med då, och det är de flesta, positionera sig för den revansch de drömt om varje dag sedan finalförlusten mot Chicago 2015, och dessutom fullfölja det bästa grundserieframträdandet i klubbens historia och visa att de ÄR dom som är bäst just nu. Och i Washington har ett helt koppel gamla trotjänare och levande legender, men framförallt Alex Ovetjkin och Nicklas Bäckström, en unik chans att radera minnet av alla motgångar och floppar och definiera om sin ”legacy”.
Och dom säger det själva, den ene efter den andre:
– Det här är den största match vi någonsin spelat
Ja.
Nu ska vi se den.
Live.
Inget vi orerat om i den här bloggen sedan finalen för ett år sedan har varit lika brännande hett och dramatiskt.
Ta ett djupt andetag.
Game 7 är här.
• • •
Jo, faktiskt, jag lyckades spilla ett glas rödvin i famnen på snubben i sätet intill under kvällsflighten från Vegas igår.
Southwest tar ju ha betalt för sådana förlustelser och samtidigt som flygvärdinnan sträckte fram plastmuggen höll jag på och krånglade med Amex-kortet och – katastrof.
Känslan i det ögonblicket…åh, döden skulle komma som en befriare.
Jag dämpade ångesten genom att räcka över en hemlig summa dollar till kemtvätten – och tanken på att det var ännu värre för en berömd tv-kommentator med ljudvolymen hos en Boeing som varvar upp på startbanan när han på en Lufthansa-flight råkade hälla ut innehållet i en dosa lössnus i huvudet på en flintskallig tysk pensionär.
• • •
Bäckis får förstås behandling för sin pajade hand efter Washingtons uppsluppna morning skate och kommer ut till papa Biff och DN-Sven först sedan resten av mediasvärmen försvunnit.
Man kunde tro att han skulle vara lite spänd i det läget. Sammanbiten. Inne i bubblan.
Han har som sagt inte så lite on the line. Snarare mer än någonsin tidigare.
Men Oden-snusets Valbo-apostel är hur ledig och avslappnad som helst. Skämtar och skrockar och fingrar glatt i ett slutspelsskägg som inte direkt håller Victor Hedman-klass (”nä, men bara jag ser bättre ut än Burra är jag nöjd!)
The Bäckmesiter har, helt enkelt, inte kommit så här långt för att förstöra upplevelsen med nervositet.
Han vill njuta.
– Absolut. Vi vet att vi måste spela vårt livs hockey ikväll, men det är ju det man vill vara med om. Det är för det här man börjar med hockey. Jag tycker bara det ska bli fruktansvärt kul, gör han klart.
That’s the spirit mitt i allt allvar.
• • •
Är det inte sjörövare så är det stridspittar…
De verkligt stora NHL-evenemangen i Tampa krockar alltid med något annat stort
Under All Star-helgen i vintras hade vi jättelika piratfestivalen Gasparillo på samma gång, för något år sedan var det vampyrkarneval samtidigt som Bolts spelade final och nu har vi SOFIC – Special Operations Forces Industry Conference.
Det är därför det varit så svårt att få tag i anständiga hotellrum i trakten senaste dygnet. De är upptagna av gravallvarliga Steven Seagal-kopior på plats för att förkovra sig i nya vapensystem, närstridsstrategier och spännande teorier om hur olämpliga statschefer lämpligast avsätts.
Leker krig gör de också, pojkarna.
Precis som receptionisten förvarnade om när jag checkade in i morse – ”Bli inte rädd, det är inte på allvar, de bara simulerar ett gisslandrama” – brakar det under tidiga eftermiddagen loss med dånande kulsprutesalvor, helikoptrar och vrålande truppstyrkor bortåt Tikibaren till.
Men skrämmande?
Nä, jag ska se ett ännu våldsammare fältslag till kvällen…
• • •
Den lokala pressen på Victor Hedman skojar man inte bort.
Under rubriken ”Tampa Bay’s Game 7 Mr. Essential” skriver Tampa Bay Times-krönikören Tom Jones (it’s not unusual to be loved by anyone, eh? Well, det är för för krönikörer…) kort och gott att det hänger på Vigge ikväll.
”If Hedman has a great Game 7, there’s a good chance the Lightning will win. If he has a bad Game 7, the Lightning likely will lose”, heter det.
Ojvoj.
Men även Heden med Skeden verkar påfallande lugn och avstressad efter hemmalagets skate.
– Ja, nu behöver man ju inte tänka så mycket, stånkar han medan han baxar av sig en svettig T-shirt och blottar en bröstkorg så hårig att man osökt börjar tänka på de vidsträckta granskogarna hemma i Ångermanland.
– Det är Game 7. Det är bara att gå ut och ge allt och spela så bra som det nånsin går. Jag älskar det.
Huruvida de där obekymrade uttalandena, hans och Bäckis, bara är besvärjelser är oklart, det låter inte så och det känns inte så och det räcker för att åtminstone jag ska bli imponerad.
Jag skulle ligga i fosterställning på golvet om någon var dum nog att lägga så stort ansvar på mig.
• • •
Ni behöver inte vara alltför knäckta om ni gissade fel på några frågor i dagens Quiz.
Det gjorde jag också, nämligen – och då är det jag som skrivit frågorna!
Men det är så länge sedan jag skickad dem till Quiz-designer Paulsson att jag hade glömt vad San Joses förste coach hette.
Morsning korsning.
• • •
Att Capitals verkligen har en sorglös morning skate blir om inte annat tydligt när Coach Trotz är den som, på klockslaget 11.33, får göra det förment explosiva solovarv som brakar igång träningen.
Det väcker viss munterhet i truppen, om man säger så.
– Well, flinar mannen utan hals när han en timme senare håller presskonferens, det var min tur och den här tiden på året måste alla vara all-in. Det var bara att åka. Mina skridskor har dock inte blivit slipade på hela säsongen så jag var lite orolig för överstegsåkningen. Sedan försökte jag göra en Ovetjkin och gick ner på ett knä och då höll det på att gilla…
• • •
Bad news for NHL indeed:
Igår, just som Bjurre Biff lämnade stan, röstade 50 000 medlemmar i Las Vegas legendariska fackklubbar Culinary Local 226 och Bartenders Local 165 ja till auktorisera en strejk.
Det betyder att facken när som helst efter 1 juni kan utlysa strejk och i så fall är det i praktiken lights out för alla stans hotell och casinon.
Och i så fall blir det i det närmaste omöjligt att genomföra finalerna i T-Mobile.
Hallå och aloha, vilken timing.Som
Now, eftersom jag i högsta grad varit med och finansierat de där casino-komplexen – bara det jag lämnat vid borden borde räcka till 20-procentiga lönehöjningar across the board! – tycker jag att jag borde ha en röst i förhandlingarna och mitt budskap lyder:
Pröjsa arbetarna vad de ska ha – och släpp sedan pucken!
• • •

Fast Tom Jones på Times her fel.

Det är inte Vigge som är Lightnings Mister Game 7.

Det är Strålle Strålman.
Han har under NHL-karriären, med Rangers och Bolts, uppträtt i åtta stycken tidigare.
Och vunnit sju av dem.
– Vilken som står ut mest i minnet? Det måste vara den mot Rangers 2015. Det var särskilt stort på ett personligt plan eftersom jag hade spelat med dem tidigare. Men också för att det var på Garden och jag visste hur svåra de är att slå i avgörande matcher där. När vi förlorade Game 6 här hemma tänkte jag att nä, fan, nu är det kört. Så den ligger mig varmt om hjärtat, berättar han.
Nu är frågan hur stor nytta den hårdrockande västgöten har av sin digra erfarenhet.
– Mja, säger han och tvinnar lite på getskägget, en del. Det finns där. Som en trygghet. Men man kan inte luta sig för mycket mot det heller. Det får inte bli för tryggt. Det handlar om att hitta balansen mellan hunger och erfarenhet.
Klok är han, Strålle.
• • •
Och medan de hotar med strejk i Vegas blickar Tampa oroligt mot Mexikanska Golfen.
Där har säsongens första tropiska storm börjat ta form och risken är stor att den kommer svepande hitåt i slutet av helgen.
Inte heller så lyckat, om nu Bolts vinner ikväll – för då inleds finalen här.
Man kan nästan få för sig att högre makter inte är nöjda de tänkbara finalparen 2018.
• • •
Ni vet hur vi här i bloggen brukar utgjuta oss om hur vissa spelare verkligen omfamnar Game 7-konceptet och inget hellre vill än att få avgöra i sudden – medan andra får Fjällbrynt i knäna, överväldigas av rädslan att bli den som ställer till det och åker och gömmer sig på isen.
Burra Burracuda tillhör definitivt den förra kategorin.
– Ja ja, självklart, säger han efter att ännu en gång ha avlossat några skämtsamma svordomar om att det alltid bildas så månghövdade mediascrums runt bänkgrannen Tom Wilson.
– Jag vill alltid att det ska hända något i varje byte och nu vill jag det ännu mer. Jag drömmer om att avgöra.
Och jo – det är den största match även den unge skåningen spelat.
– Så vill jag egentligen inte tänka, men jo. Det är ju det. Hittills.
Hittills, ja…
• • •
Idag blev det helt klart att Herr David Quinn från Boston College tar över som ny Rangers-coach.
Coolt.
Hoppas han håller roliga presskonferenser.
Och hoppas han vill ha Commendatore Grönborg som assisterande.
Det vore, tycker bloggen, en dröm.
• • •
Som coach Cooper säger på sin presskonferens under förmiddagen:
– När man är knatte och ser sina idoler spela och drömmer om framtiden…då tänker man inte ”Åh, jag vill avgöra Game 2 i slutspelet”. Det är det här det handlar om. Det är nu man har chansen att skriva historia.
Alla sprutar alltid ur sig bra citat innan Game 7.
• • •
Och samtidigt är det klart att Old School Lou Lamoriello övertar befälet Brooklyn.
Perfect fit.
Är det nånstans det funnits bossar med italienska efternamn är det i Brooklyn…
Men really: Är det nån som ska kunna få ordningen på sorgebarnet Islanders är det nog han, alla sina år – och hår! – på nacken till trots.
• • • 
Just som jag knutit den svartvita slipsen runt halsen och hängt på mig den beiga vårkavajen – egentligen alldeles åt helvete för varm i Tampa i slutet av maj, men vad gör man inte för att vara fin på Game 7 – messar jag Ondskan i Örby.
”Nu lämnar jag hotellrummet. Nästa gång jag kliver in här vet jag vem Vegas möter i Stanley Cup-finalen.
– Mm, mäktigt, svarar han kort.
Det är allvar för honom nu.
Slut på skojet, slut på tramsandet.
Och så är det förstås för alla som har verkliga känslor investerade i kvällens vals.
Outhärdligt – och omistligt på samma gång.
Jag både gläds och lider med er, promise.
• • •
Det har sagts mig att Lars Eller pratar utmärkt svenska och visst, när jag denna förmiddag äntligen får chansen att språka lite med honom visar det sig att han knappt har någon accent alls.
Tycker om att spela med några filurer från grannlandet i norr gör han också.
– Jag hade inte så många svenska lagkamrater i Montreal, det var väl bara Douglas Murray ett år, så jag tycker det är väldigt skoj att ha Nicklas och Andre och Christian här. Vi har ett fint litet gäng och hänger mycket ihop.
Som alla andra ser den gode dansken också fram emot kvällens vulkanutbrott– med hetta.
– Jag minns så oerhört tydligt när Danny Briere gjorde 3-1 i Game 7 i Boston 2014. Det är såna ögonblick som stannar kvar, förklarar han.
Även då satt bloggen på pressläktaren.
Lars får se det som ett omen…
• • •
– Vi ses ikväll då!
Så ropar alla svenskarna efter bloggen och DN-Sven när vi sagt adjö efter morgonscrummet.
DET är definitivt en besvärjelse, för det betyder att det är dem vi ska komma och göra segerintervjuer med när allt är sagt och gjort.
Men sanningen är obönhörligen att några av dem kommer att sitta och stirra den långa sommaren i ögonen framåt sena Tampa-kvällen.
De tankarna slår de bort själva, men jag kan inte låta bli att tänka på hur ödesmättat det ändå är.
• • •
Vi har rätt gott om ryska kollegor med oss i pressboxen i afton och det är ju inte att undra på.
Hela den här serien har varit ryska inbördeskriget i modern tappning och nu når det i sanning sitt klimax.
På ena sidan Ovetjkin och Kuznetsov och Orlov – och på andra Kutjerov och keeper Vasilevskij och Sergatjev.
Nesravnennyy, som de skulle sagt i Moskva.
• • •
Det är vanvettigt hett och – som sagt – fuktigt i Tampa just nu.
Inte idealt för isen, om vi säger så.
Så tänk på om det någon hjälte slår obegripliga fladderpuckar eller snubblar på blålinjen.
• • •
”Nesravnennyy” betyder ”makalöst” på ryska – i alla fall enligt Google translate.
• • •
Yes sir, bloggen har plats i ordinarie pressboxen ikväll.
Det är inget annat än magi.
• • •
Ok, here we go.
Do or die.
Allt eller inget.
Himmel eller helvete.
Sanningens ögonblick monumentale.
Game 7, baby.