Konferensfinal i DC

Det lokala NHL-laget är en gnistrande vårdag framme vid Game 3 i en Stanley Cup-serie.
Då brukar det vara lite pressat i nationens huvudstad.
Lite ängsligt.
Lite nervöst.
Men inte i år.
Inte den här gången.
Oron över att det kollektiva hjärtat åter ska krossas för att supertalangerna som uppträder i betongbunkern i Chinatown inte pallar trycket när the going gets tough har ersatts av ivrig förväntan och uppriktigt hopp om att drömmen staden väntat på så länge faktiskt kan slå in nu.
Det känns så fort man närmar sig kvarteren F Street och 6th.
Something’s in the air tonight.
Eufori.
Feber.
Äkta glädje – sådan som genomsyrar varje bokstav i Taddsons och andra Caps-supportrars inlägg här i bloggens kommentatorsspår.
Och det är inte blott det faktum att de eviga förlorarna i rött unikt nog leder den östra konferensfinalen med 2-0 efter de inledande två bortamatcherna som utlöst denna nya, bubblande optimism.
Ovetjkin och Kuznetsov och de andra har plötsligt en utstrålning som liknar ingenting den här generationen hockeyfans i DC någonsin sett tidigare.
Som Burracuda Burakovsky sa på telefon efter matchen i Tampa i söndags:
– Vi har definitivt fått in något i laget som inte funnits tidigare. Stämningen i gruppen är helt otrolig.
Ja, vi ser, Burra.
Vi ser.
Redan under vändningen mot Columbus i första omgången kunde vi faktiskt ana att laget var på väg att skaffa sig en ny identitet, vi fick det bekräftat under den historiska serien mot Pittsburgh och nu kan vi bara pricka av alla egenskaper som kännetecknar en sann vinnare:
Självförtroendet. Pondusen. The Swagger. Beslutsamheten. Förmågan att fokusera på det som är viktigt och strunta i det som inte går att påverka – till exempel dåliga domslut. Arbetsmoralen. Bidragen från hela manskapet. Vägran att ge upp, vad som än händer. Kylan i underlägen.
Mäktigt – och som sagt: Väldigt, väldigt annorlunda sett till de närmast tio föregående åren.
Inget i den uppräkningen garanterar förvisso fortsatta framgångar, det är sant. Caps möter ett lag som i alla fall när det kommer upp i normal standard besitter en egen uppsättning imponerande kvaliteter.
Men stämningen 2018 års slutspelsversion av Washington Capitals genererar gör i alla fall vårpromenaden till Capital One Arena till en helt ny, exalterande upplevelse.
Häng med på den – genom att följa bloggen ikväll också.
Det blir kul monumentale.
• • •
Yours truly bloggbiff kom ner till huvudstaden redan sent igår eftermiddag – och strax därefter anlände årets åskstorm.
Det var som en en miniorkan svept in. Regnet vräkte ner, vindarna fick hela hotellet att skaka och blixtarna exploderade oavbrutet.
Ja, det var faktiskt så armageddon-artat att en samling törstiga hockeyjournalister inte ville gå ut och blev sena till sin Jets-vs-Knight-samling på baren Free State i Chinatown.
Symboliskt så det förslår (att det blixtrade alltså, inte att att vi satt oss till bords först under mitten av inledningsperioden i MTS Bell Place…)
Det är ju Lightning som kommit till stan.
Snacka om att markera närvaro…
• • •
Han är med under förmiddagspasset i Kettler Iceplex i Arlington och har normal, röd träningsjersey.
Men nej – Bäckis deltar i inte i några mer prövande övningar, ingår vare sig i PP- eller PK-uppställningar och stannar kvar på isen med the extras när skejten egentligen är över.
Så trots att Trotzen svarar ”Det säger jag inte” på frågan ”Spelar Nicky ikväll” kommer han inte att lira Game 3 heller.
Det är för jävla ledsamt och surt att han – som efter Ovetjkin är den som tillhört organisationen under längst tid och fått vara med om all heartbreak och alla bakslag – missar de här fantastiska matcherna.
Å andra sidan har ju de förstås rätt som påpekar att Caps inte har några skäl att stressa tillbaka sin stjärncenter.
Så länge de spelar så här lysande, och vinner så mycket, kan de spara Valbos finest och hans ömmande hand till ännu större happenings.
• • •
Det blev en beskedlig kväll i stormen igår.
Men dyr.
Jag gjorde totalt fiasko i goalapaloozan.
Det är en liten lek som böjar med draftlotteri; man drar ett nummer ur en hatt. Sedan väljer de som är med, i lottad ordning, fyra spelare vardera från matchen vi ser på tv – och lägger fem bucks i potten. Den som har spelaren som gör mål får hela potten – och så lägger alla in fem dollar igen. Är det en ickedraftad som scorar byggs potten på.
När Tuch häromveckan rakade in puckar i Sharktank kunde jag dansa kycklingdansen för LeBrun , men nu hade jag Scheifele (eftersom en räksmörgåsfantast från New Jersey vann draftlotteriet och tog wild Bill direkt), Laine, Haula och Tuch.
De gjorde inga avtryck i protokollet alls.
Marchessault satte däremot två och Kyle Connor ett – och en mig närstående gammal Sudden-kritiker (se vad du ställt till med ”le boss”, han får skäll för det hela tiden nu!) hade bägge och blev rik på min bekostnad.
Attans.
• • •
Caps i slutspel innebär alltid logistiska utmaningar, eftersom de envisas med att även matchdagar ha sin skate i Kettler Iceplex – en hall placerad uppepå taket till en shopping mall i Arlington.
Den är svår att ta sig till även i vanliga fall, men nu håller de dessutom på att bygga om gallerian så alla entréer jag känner till har bommats igen varmed jag ränner runt som en skadeskjuten Mister Bean innan jag hittar rätt.
Fast det verkliga svårigheten består i att hinna ta del av av motståndarnas – i detta fall Tampas – morning skate.
För den äger rum inne i stan, i Betongbunkern, nästan samtidigt.
Men nu får jag skjuts av den förträfflige Whyno från AP och han kör som en Kenny Bräck i lokaltrafiken så vi är in the house precis när skägg-kungen Vigge Hedman glider ut på isen och smaskar ett slagskott i sargen.
• • •
Fint att Vegas vann igår, kan jag inte låta bli att tycka.
För det betyder att det blir en riktig serie ute i väst och riktiga serier måste vi i konferensfinal-rundan.
• • •
Jag brukar kunna rapportera kändisspaningar från tågresorna ner till Washington och jodå – Ed Olczyk är faktiskt med den här gången.
Han satt i NBC-studion i söndags, men ska vara med i Bunkern under Game 3.
Fast honom känner jag, så det räknas inte riktigt.
Annat var det när Cameron Diaz för ett par år sedan satt tvärs över gången.
Då blev Biffen starstruck.

Fast det är klart, hon kom inte fram och pratade om Bäckis.
Det gör Olczyk.
– Även om Bäckström kan spela undrar jag om han ska det när de spelar så bra utan honom, upprepar han från studion dagen innan.
Vilket prat.
Klart han ska.
Men bekant eller inte, det är ändå en TV-stjärna som står och språkar med mig.
• • •
Stämningen i Tampas omklädningsrum är sammanbiten.
Nästan vredgad.
Inte så mycket för att de vet att det med all säkerhet är bauta-kört om de förlorar även ikväll – mer för att de överhuvudtaget försatt sig i den här situationen.
Tampianerna tar inte ifrån Caps nånting, de erkänner att motståndaren varit riktigt bra – men är samtidigt djupt besvikna på den egna insatsen under matcherna i Amalie.
– Vi kom inte i närheten av vår normala standard. Det måste vi göra nu, så är det bara, säger Vigge och kliar sig i det där Zach Galifianakis-skägget.
Han understryker samtidigt att vare sig han eller någon är panikslagen.
– Vi har befunnit oss i den här situationen förr och vi vet att vi kan spela på bortaplan. Så sent som häromveckan slog vi till exempel Boston.
Sant det.
De Caps-fans som tagit ut sweep i förskott ska nog ta och vara beredda på att det aldrig är så lätt som det måhända ser ut emellanåt.
• • •
Det är National Police Week i huvudstaden just nu.
Snutar från hela landet har kommit för att hänga, konferera och ta över alla irländska barer om kvällarna.
Jag träffar en från Wisconsin när jag förgäves försöker tränga mig in i baren på klassiska Channel under måndagsstormen.
– Livet är härligt, säger han.
Så kan man se det, ja.
Han säger också att det inte här är några bra dagar för Washingtons kriminella.
– Vi är tiotusentals på plats just nu, ingen som gör något olagligt har en chans.
Hoppas någon informerat Tom Wilson.
• • •
Han har sina egna matcher – karriärens största – att tänka på just nu.
Det hindrar inte Burra Burracuda från att vara upprörd över hur det går för Malmö FF hemma i Allsvenskan.
– Alltså, ryter han så TJ Oshie på hoppar till när han råkar gå förbi i omklädningsrummet, de kan ju inte vinna jämt, men det här som händer nu, det är ju k-a-t-a-s-t-r-o-f!
Nästan lika upprörd är han över att han inte kommer fram till sin plats för att det är mediascrum runt grannen Wilson.
– Den jäveln, flinar MFF-supportern, han ska bara prata hela tiden. Han gillar verkligen det!
Ja, själv är ju herr Burakovsky så tystlåten och försynt, hi hi.
• • •
Det ska bli åska ikväll också, men först är det rena mallis i huvudstaden, så det blir haveri när jag, i full mundering med kostym och slips, promenerar från hotellet till hallen under eftermiddagen.
Jag är lika svettig som en Holtby efter tre OT-perioder när jag kommer fram och får gå raka vägen ut till isen och sätta mig och bara kyla av en stund.
Att svettas i kostym är ju ett etikettsbrott så allvarligt att de där tio tusen poliserna som är här på besök skulle kunna kasta sig över mig – allihop.
• • •
Strålle har, å sin sida, fått ut ett rejält getskägg och är nu så lik Rob Halford att det jag nästan börjar nynna på Judas Priest-dängor bara jag ser honom (inte för att jag precis känner till så många, i princip bara ”Breaking The Law” och ”Living After Midnight”, men ändå).
Det har han inget emot att man tycker.
– Jag önskar att jag hade hans röst också. Då kunde han göra det här och jag ta över hans yrke, säger han.
Well, det bygger lite på att Halford åtminstone kan åka skridskor och tillåt mig tvivla.
• • •
Det kommer gissningsvis bli makalöst hallå i Betongbunkern redan från start ikväll
Fansen har ju faktiskt inte sett Capitals sedan de gjorde det hela staden drömt om i ett decennium och slog ut Penguins i Pittsburgh förra veckan.
Nu ska de tackas och hyllas för det.
Öronproppar ligger inte i min ficka men borde göra.
• • •
Tar bild när Stamkos håller presskonferens utanför den lilla gästkabyssen och skickar till Ondskan och eftersom vi kallar honom så skriver jag ”Steven med Kniven”.
Kul, tycker min unge vän i Örby.
Då får jag feeling, börjar ta bilder även på de svenska hjältarna och laddar på med hoppplöst usla namn som ”Heden med Skeden” och ”Strålen med Pålen”.
Sen hinner jag inte mer förrän Ekan hugger till med repliken ”Gör du ett scoop med Coop”?
Touché!
• • •
– Det här gillar jag inte riktigt, säger Christian Djoos med ett blygt leende efter morgonskajten.
Han har då just avslutat intervjuer med lokala murvlar som vill veta mer om den unge backen som gör så bra ifrån sig i sitt allra första Stanley Cup-slutspel och fått svara på fråga efter fråga efter fråga.
Well, enda sättet att undvika slikt är att sluta vara så bra…
Men det går inte när man har så kul som lill-Djoosen, bortsett från mediauppmärksamheten då, har just nu.
– Det är lite speciellt för oss unga, nya killar här. Vi har ju inte revanschlystnaden som kokar i de äldre. Vi tycker bara det är fantastiskt roligt att komma till rinken och köra allt vad det går varje dag, säger han.
Det är en annan nyckel till den här vårens framgångar i huvudsatden – kvaliteten på, och karaktären hos, kidsen.
• • •
Råkar gå förbi när Doc Emrick och Phil Esposito en dryg timme innan gametime står i pressläktarkorridoren en och drar anekdoter och kan inte låta bli att höra vad Esposito säger om Bobby Hull.
– Han sköt så in i helvete hela tiden. En gång sköt han mig rakt i arslet.
Hm.
Den storyn skulle man vilja höra fortsättningen på, men jag törs inte stanna.
• • •
Det är framförallt defensiven Bolts anser att de måste korrigera och täta till i fortsättningen.
– Vi släpper till två-mot-ettor hela tiden. Och det är inte jag som kommer åkande då. Det är Ovetjkin och Kuznetsov. Det går inte, säger Coop.
Nej, det gör ju faktiskt inte det.
• • •
Ligger på rummet och slötittar på Tre Kronors match mot Ryssland under förmiddagen och blir själaglad över att Sverige äntligen får upptäcka vilka artister Rocket Ricky Rakell, DJ Zbad, Burger Klingberg, Jana Janmark, Hampus Lindholm, Hackspetten från Kusmark och Youngblood Adam Larsson är.
Och när Ekholm sätter en så snygg cannoli i tom kasse highfajvar jag med kudden.
Han gör det ju i lånad utrustning.

Det måste vara nästan lika svårt som när min Mac gick sönder mitt under en av finalmatcherna 2009 och jag istället fick liveblogga på Björn Oldeens PC…
• • •
Det viktigaste ikväll är att det inte blir övertid.
Imorgon bitti har jag nämligen inte blott bagarväckning.
Jag har bagarväckning monumentale – allt för att hinna över hela kontinenten för en annan hockeymatch.
Det betyder att det BLIR OT, för det blir det alltid såna gånger.
• • •
Plötsligt går Strålle till attack:
– Du, vad fan har du gjort med bloggen? Mina polare rasar om att du plötsligt börjat ta betalt. Vad är det?
Nämen, hörrni Strålles hårdrockande vänner: 59 spänn kostar det. För det ynka priset får ni veta allt om Anton, vad han säger och gör – och hur lik Rob Halford han börjar bli. Hissa lädret!
• • •
Mina vänner, i elva år har jag kommit hit till Washington och suttit och sett när Capitals lidit alla helvetets kval i första och andra Stanley Cup-omgången.
Nu, den på alla sätt kokheta kvällen 15 maj 2018, får jag för första gången se dem gå upp i en konferensfinal – mot briljanta Tampa Bay Lightning.
Det blir något långt, långt utöver det vanliga.