Now or never

Nu eller aldrig.
Ja, vid Gud och allt som är heligt:
Nu. Eller. Aldrig.
Ingen säger så, ingen använder den olycksbådande terminologin, men alla vet ändå att det är exakt vad Washington Capitals har att förhålla sig till denna molniga majmåndag i Pittsburgh, Pennsylvania.
När de nu, för första gången under hela Ovetjkin & Bäckström-eran, har Penguins i brygga och kan slå ut dem utan att den eviga rivalen samtidigt är i besittning av egen elimination-bössa, måste de ovillkorligen ta den.
Det är bästa chansen att bryta den förödande omgång 2-förbannelsen och dräpa pingvin-demonen de nånsin haft och det finns inga som helst garantier att den någonsin kommer igen.
I teknisk och formell mening finns det förstås ett skyddsnät, de får ytterligare en chans om de förlorar, men det är en chimär.
Att vara Caps och hoppas på triumf i ännu en Game 7 mot Pittsburgh Penguins hemma i Capital One Arena är som att vara Louisiana-kusten och hoppas att ”det går bättre den här gången” när en Kategori 5-orkan kommer stävande genom Mexikanska Golfen.
This is it.
The moment of Truth.
Ögonblicket laget, klubben, ja hela Washington DC, väntat på om inte hela livet så i alla fall i decennier.
Det verkar också som att de inblandade själva inser vad det är för slags vägskäl de befinner sig vid.
– Det här är antagligen den viktigaste, och svåraste, uppgiften de flesta av oss någonsin stått inför, säger exempelvis TJ Oshie.
Så ödesmättat uttrycker man sig inte om man inte vet att det som ska hända kan komma att definiera återstoden av ens karriär, vem man är och varför man gör det man gör.
Och det är ju helt sant.

Det är den mest betydelsefulla match TJ och Ovie och Bäckis och John Carlson Kuznetsov och Holtby och ytterligare några stycken spelat – och den svåraste.
Hockeyvärlden rymmer knappast några tuffare utmaningar än måste-dueller mot ett Pittsburgh uppträngt mot väggen – i PPG Paints Arena.
Men likafullt:
Capitals måste vinna.
Det är nu eller aldrig.
• • •
Disqus-eran är, efter sju år, slutligen över.
Som ni redan noterat införde vi det nya kommenteringssystemet idag.
I teknisk mening verkar det inte innebära några större problem – alla som som vill kan, vad jag förstår, kommentera.
Men jag noterar att ni har vissa önskemål. Det vore bättre om ni kunde publicera bilder, om det gick att se vem som trycker på gilla-knappen, om ni fick notiser när någon svarar på kommentarer och om ni fick använda avatarer. Dessa önskemål kan jag personligen inte uppfylla, att be mig lösa tekniska problem är som att be deltagarna i ”Jersey Shore” recitera Shakespeare – men jag vidarebefordrar till redaktör Paulsson, som i sin tur hör efter med tekniken. Och så får vi se vad tekniken kan göra.
Tills vidare hälsar jag alla välkomna till en ny tid.
• • •
Prylarna – brallor, tröja, grillor, skydd och hjälm med nummer 19 prydligt fasttejpat på baksidan – hänger vid hans prominenta plats i gästernas omklädningsrum.
Men själv syns Bäckis inte till vare sig under eller efter Caps morgonvärmning.
Han avbröt ju Game 5 med vad som verkade vara en handskada och det är dessvärre oklart om han kan spela ikväll.
– Det är gametime decision, säger coachen utan hals under sin presskonferens
Tror Trotzen på högre makter får han be till dem – kanske till och med göra några offer; frambär en avhuggen lilltå till altaret, gubbe! – tills klockorna ringer, för utan Valbo’s finest blir den redan svinsvåra uppgiften att knocka pingvin i praktiken omöjlig.
Jag hoppas han kan spela, jag med – för Nicklas egen skull.
Det vore förförande grymt om han tvingades sitta på läktaren när en av de allra största matcherna i karriären avgörs.
Uppdatering från matchvärmningen: Bäckis är inte med.
Fan!
• • •
Jag blev lite chockad när jag såg att alla kommentarer från förr – tiotusentals, om inte mer – bara hade raderats i ett enda svep medan jag låg och sov.
Det känns…brutalt. Som om någon hade kommit och hämta de barn jag inte har och sagt att nä, nu får du inte behålla de här liven längre (lätt överdrift, men ändå…)
Tydligen fanns emellertid inget annat alternativ om vi vill följa de nya EU-direktiven – och det vill vi, eftersom vi annars bryter mot lagen – så this is it.
Jag har dock, tills vidare, kvar mitt Disqus-konto och kan personligen gå in och kolla hela John J-, Kung Kenta-, Chall-, Mathias-, Granvista- och Julia-biblioteket om jag får lust.

Det är väl vad som kommer hända i ensamma stunder, för tro mig – detta är en omtumlande omställning även för mig.
Att gå in och kolla i Disqus-appen och se hur många kommentarer som kommit, och klicka i dem för godkännande, har varit som en drog i mitt liv.
Nu får jag sitta här och trycka på uppdatera-knappen och bara se på medan ni rullar in era synpunkter.
Det kommer ta tid att vänja sig vid.
• • •
Kvällens drama är inte precis någon likgiltig axelryckning för Penguins heller.
Tvärtom – och tvärtom monumentale.
De vill absolut, absolut inte att den gyllene dröm de levt i sedan första omgången i slutspelet 2016 ska ta ta slut nu – och därför försöker de samla sig till tidernas insats.
Dock:
Det märks inte mycket till anspänning under morgonvärmningen.
De är påtagligt lediga och avslappnade och åker mest omkring och garvar.
– Ja, man försöker göra precis som vanligt. Uppladdningen förändras inte för att man har kniven mot strupen. Det är ändå, nånstans, en vanlig slutspelsmatch och det är för att få vara med om kvällar som de här man lever, säger Bengan Hörnqvist och ser verkligen precis lika glad ut som vanligt.
• • •
Men vi får ta den här lilla brasklappen igen:
Det är upp till er själva om den här lyxen med omodererade kommentarer fortsätter.
Spårar det ur och blir otrevligt i spåret som varit mediasveriges finaste och trivsammaste sätter papa Biff ner foten direkt – och dyker det plötsligt upp rasism, sexism och annan skit ringer jag Luca Brasi
Så, boys and girls – var lika kloka och roliga och anständiga som ni brukar vara.
• • •

Caps ger sannerligen inte heller ut att vara särskilt tagna av stundens allvar under sin värmning.
Man kan i och för sig tro det när alla spelarna vid 11.30, när skejten officiellt ska börja, står utefter sargerna och bara blänger.
Men det är bara Jay Beagles grej.
Han har bestämt att inget får hända på värmning förrän klockan slår exakt 11.33 – och exakt då exploderar allt i gap och skratt och våldsamma rusher över isen.
Ni hör hur de håller på, gossebarnen…
• • •
Ikväll sportar bloggen Johnny Cash-looken igen.
Svart skjorta, svart kostym, svarta skor – och så den rosa rockabilly-slipsen till det.
Folk kan inte se mig utan att börja nynna på ”Ring of Fire”.
Nävars.
Men jag ser i alla fall anständig ut.
Det finns förmodligen de som tycker det här med kostym på hockey bara är trams; skribentskrået är ju fullspäckat av arga tuffingar som skäller föraktfullt om ”slipspubliken”.
Men det handlar inte om att jag försöker göra mig märkvärdig; såna ambitioner har man inte när man ser ut som jag.
Det är bara en fråga om att visa respekt – för de jag blir utskickad av och för de jag skriver om.
Får jag det oerhörda privilegiet att bevaka NHL på plats tycker jag att både uppdragsgivare och alla andra ska se att jag tar det här på allvar och anstränger mig lite, också i fråga om presentation.
Dessutom – att svida upp inför stora matcher hjälper till att skärpa sinnen och fokus. Så fort jag bytt om och knutit på mig slipsen känner jag direkt att ”nu är det inte vardag längre˝.
Så räkna in mig i den förhatliga slipspubliken forever.
• • •
Vad som talar för Penguins – och aldrig upphör att tala för dem – är att de har såna enorma mängder vinnarinstinkt, och sån extremt kultiverad förmåga att krama fram segrar ur de mest omöjliga situationer.
Just den här situationen är ny för den här upplagen. De har legat under i serier förr, bland annat mot Ottawa i konferensfinalen ifjol, men inte med 3-2.
Ändå känns det inte som att de är ens i närheten av att blinka.
– Nä, bekräftar Bengan.
– Jag befinner mig i och för sig hellre i Capitals situation än i vår just nu, men jag känner mig helt trygg i vår förmåga att ta oss ur det här läget.
• • •
Och vad dricker vi pressboxen i PPG?
Just det!
RC Cola!
– Usch, hälsar Ondskan Ekeliw i sms.
• • •
Ovetjkin känner sig tämligen säker.
– Jag tror Nicky spelar, säger han när han kommer ut i korridoren utanför omklädningsrummet och blir anfallen av ett helt regemente av murvlar och fotografer…

Jag vet inte vad jag ska tro.

Det ryktas att han har så ont i högerhanden – där han träffades av ett hårt skott i förrgår – att han knappt kan greppa klubban.
Då blir det svårt.
Att försöka spela hockey som Bäckis utan att kunna hålla i klubban är som att försöka måla som Picasso utan att kunna hålla i penseln. Inga jämförelser i övrigt, höll jag på att skriva, men jo – jättemycket jämförelser. Bäckis är Valbos egen Picasso på skridskor.
• • •
Tre Kronor-ledningen borde ringa Sören på Rören direkt.
Han skulle göra stora saker för VM-truppen, därom är jag helt övertygad.
• • •
Vad som talar för Washington – för att knyta an till utgången om vad som talar för Pittsburgh – är att de helt uppenbart har en annan attityd den här gången.
De blir inte längre stressade när the going gets tough. De blir inspirerade och börjar spela sin bästa hockey.
Dessutom är de, i alla fall enligt Bengan, snabbare än tidigare.
– Ja, det är framförallt det jag märkt. De har bytt ut några spelare och fått en helt annan speed som lag, säger han.

Se där.
Till och med motståndarna har ny respekt för the boys of summer.
• • •
VM-matchen mellan USA och Tyskland rullar på den stora tv-skärmen i Penguins omklädningsrum när mediahopen ramlar in och till vår stora förtjusning får vi höra hur tysken Tom Kuhnhackl och amerikanen Bryan Rust börjar trashtalka tvärs över rummet.
Med så kallad glimt i ögat förstås.
Ni trodde väl inte någon tog VM på SÅ stort allvar?
• • •
Att Burra är hemma och Bäckis gömmer sig betyder nu inte att jag inte har någon att prata med i Washingtons rum.
We’ll always have Christian Djoos, som det heter i sången.
Han kommer minsann fram och tar i hand, ler vänligt och säger att det är trevligt att ses igen.

Oh yes, pappa Pär har – som den dalkarl han är – lyckats finemang med uppfostran.
Matchen ikväll är förstås den största Christian någonsin spelat, men han är inte särskilt nervös för det.
– Jag var väl det första matchen i slutspelet, men nu spelar vi ju hela tiden, så man hinner inte tänka efter så mycket.
När jag säger att alla djoosar ju såklart är skapta för såna här ögonblick ler han försynt och svarar ”vi får väl se”, men det har även Bäckis slagit fast så jag tror unge Christian hänger en legendarisk cannoli nu.
• • •
Inte nog med att Hagge blev pappa häromdagen; alldeles nyss fick Bengan ännu en dotter också – en liten prinsessa som ska heta Vendela.
Så det finns tröst ifall det här skulle gå åt skogen.

Det finns det även för Washington-backen John Carlson, nybliven pappa han med.
Han har dock inte namngivit sin son ännu och nu hävdar fansen att han måste döpa pojken efter Washingtons eventuella matchhjälte ikväll.
Sett ur det perspektivet hoppas jag på TJ Oshie.
• • •
Man kunde kanske tro att Pittsburgh-publiken efter två raka mästerskap hunnit bli blasé och inte orkar engagera sig längre.
Inte kunde vara mer felaktigt.
Mycket vill alltid ha mer och det är på traditionellt sett svart av fans i backen utanför media-entrén, där de som inte har biljett samlas för att kolla på storbildsskärm.
Coolt.
• • •
Frågar Ekeliw hur han hoppas det här ska gå – och får som vanligt svaret att han egentligen inte vill att Bolts ska behöva möta någon alls i konferensfinalen.
Ha ha.
• • •
OK, nu tar vi ett väldigt djupt andetag i Pittsburgh.
Ett makalöst stort ögonblick är här.
Nu eller aldrig, Washington.