På tröskeln till Stanley Cup-finalen

Känslan just nu:

Som när en lång, bökig red eye-flygning äntligen är över – och just som väskan kommer tuffande på bagagebandet ringer de från redaktionen och säger att, sorry, du måste hoppa på första bästa kärra och flyga tillbaka till Långtbortistan.
Ah, shit. liksom…
Vi, eller i alla fall jag, har ju inte haft minsta chans att smälta den omtumlande upplösningen av andra Stanley Cup-omgången, men mindre än ett dygn efter Game 7-urladdningen i Bridgestone stressar NHL alltså igång konferensfinalerna.
Det är såklart inte hela världen och jag lovar sluta gnälla i ämnet efter det här lilla utbrottet (såvida de inte hastar in i finalen på samma sätt…då jävlar!), men det hade varit så skönt om vi fått ladda om, emotionellt såväl som intellektuellt. Om vi givits möjlighet att hämta andan. Om vi kunnat ratta in den nya frekvensen utan att ekot från senaste sändningen fortfarande ringer i antennen.
Fast det är som det är, så nu skiter vi det och rasslar igång motorn igen, för om vi nu ska fullfölja flygmetaforen är det ju ändå en underbar destination vi återvänder till direkt!
Och då låter det så här:
Ladies and gentlemen, vi started our final approach to The Conference Finals of The Stanley Cup Playoffs 2018. Please make sure your seat backs and tray tables are in their full upright position, and that your seatbelt is securely fastened. And be excited. Be very excited!
• • •
Deppet på Broadway igår kväll?
Säkert monumentalt.
Men det vet jag inget om, för jag satt kvar i Bridgestone till 02.00 och hamrade text. Sedan åkte jag raka vägen till hotellet, sov några timmar, tog mig till flygplatsen, skadade hem till New York på litet plan och har nu landat i korresoffan.
Sure, det hade varit coolare att flyga direkt till Tampa eller Winnipeg – vilket åtskilliga av de nordamerikanska kollegorna gjorde – men jag var absolut tvungen att ta mig hem, bland annat för att fylla på snuslagret, och när jag nu ändå är här sitter jag kvar i korresoffan hela helgen.
Så:
Korresoffan-blogg några dygn.
Det blir trevligt det med, jag lovar!
• • •
Vad har vi…11 maj, right?
Bortsett från konstiga 2013, när allting blev framskjutet på grund av lockouten, har jag aldrig sett Washington Capitals spela hockey den här tiden på året.
Det känns riktigt kittlande – tycker jag.
Tänk då hur det ska vara för Ovie och Bäckis och Carlson på Taket och de andra.
Jag säger det igen:
Bolts har kanske ett aningen bättre lag på det så kallade papperet, men Caps är ingalunda jättemycket sämre på någon punkt och omöjligt är det inte att de kommer vara ostoppbara nu när alla spärrar släppt.
• • •
Mitt försök att tippa andrarundan gick sådär, får man säga.
Jag hade fyra fel – av fyra möjliga.
Och då rasslar det omedelbart till i mailburk och på sociala medier om vilken värdelös idiot jag är som inte fattar nånting.
Aningen tröttsamt.
Ett tips är per definition en gissning, inte ett påstående av typen ”så här vet jag med bestämdhet att det går”. Ibland har man tur och får in några gissningar, andra gånger inte alls.
Och lika lite som jag inbillar mig att lyckade chansningar indikerar att jag är nåt slags allvetande snille, lika lite går jag med på att ett antal bommar säger den totala motsatsen.
Det går som det går och inte en jävel vet nånting på förhand.
• • •
Then again, det är knappast något fel på Bolts självförtroende heller.
Efter den inledande förlusten i Amalie spolade de faktiskt av mäktiga Bruins i fyra raka och känner sig antagligen världsbäst i största allmänhet.
Först får de dock visa att de lärt sig hantera långa uppehåll.
De har inte spelat sedan i söndags och senast gick det ju sådär efter den sortens paus.
• • •
Från Lou Lamoriello, 75, till Kyle Dubas, 31…
Maple Leafs-Presidenten Shanahan räds i alla fall inte kontraster när han tillsätter tjänster.
Men för fan, applåder från bloggen. Det är bara lovvärt att testa något helt nytt och djärvt.
Dock:
Man behöver vara en särskild typ av karaktär för att vid den åldern känna sig bekväm med att vara Mike Babcocks boss…I’m just saying.
• • •
Turbulens borde förbjudas.
• • •

Som både Taddson och Ekeliw påpekat – den ene förtjust, den andre ängsligt – finns det få lag The Great Eight Ovetjkin terroriserat så brutalt genom åren som Tampa Bay.
På den tiden bägge lagen ingick i den något ojämna Southeast-divisionen vräkte han in så många mål att de känsliga själarna där nere till slut blev kränkta.
Det är andra tider ny, trupperna har bytts ut flera gånger om, men konstigt nog:
Sånt där har en tendens att fortsätta betyda en del.
• • •
Igår kväll bara muttrade de, av förståeliga skäl, när VM-frågan kom upp, men ni har ju under dagen sett vad som hänt:
Flipper Forsberg, Eky Ekholm och Hackspetten från Kusmark har alla tackat ja till VM och sitter snart på flygplan på väg mot Köpenhamn.
Grattis, Sverige.
Det är en fantastisk trio hockeyspelare som kommer hem och hjälper till.
• • •
Nope, Bäckis kan inte spela ikväll heller.
För jävligt.
Däremot verkar det som att Burra gör comeback – och dessutom är ju Tom Wilson tillbaka efter sin avstängning.
Fansen får försöka vara glada åt det så länge.
• • •
Kampen om bästa svenska slutspelsskägget står nu mellan två ångermanlänningar.
Victor Hedman och Tobias Enström.
– Och då har jag ändå ansat mitt, påpekade Tobbe efter matchen igår.
Vigge får alltså ligga i om han ska ta kompisen.
Övriga?
Mja, där är det lite glest mellan stråna.

• • •
Och där landar vi.
Welcome to The First Conference Final 2018, where the time is…Gametime!