Stanley Cup-finalen 2018, del 2

VEGAS–WASHINGTON 2-2 (Period 1)
• • •
Jag har sett ett otal shower på Strippen genom åren.
Siegfried & Roy på The Mirage, Mamma Mia! på Mandalay Bay, Folies Bergere på Tropicana, Jerry Seinfeld på Caesars, Legends in Concert på Flamingo och Mystere på Treasure Island.
Till exempel.
Oförglömliga, många av dem.
Men ingen kommer i närheten av den pangföreställning som just nu rullar i T-Mobile Arena, inklämd mellan New York-New York och Monte Carlo/MGM Park.

Den är så galet elektrisk, så andlöst vacker, så förstummande sprängfull av känslor och så otroligt spännande att det sjunger i själen precis hela tiden.
Tack, gud och chefer och läsare och alla andra som ansvarar för att jag får vara här, tack!
• • •
Svenskfest är det också.
Först gör Bäckis från Valbo för första gången i sitt liv mål i en Stanley Cup-final, med en backhand som en gång för alla torde bevisa att det inte är något fel på hans högertass – och så gör Wild Bill Karlsson från Märsta detsamma några minuter senare.
Dessutom har Burracuda assist på Connollys 1-1-balja.
Ladda på med extra trycksvärta hemma i Stockholm, Hampe Hagman!
• • •
Caps börjar lite stirrigt och nervöst och, som det verkar, övertänt, och de sedvanligt heta riddarna viftar svärden i ansiktet på Holtby oavbrutet.
Men gästerna skakar snabbt av sig det överväldigande över att befinna sig på hockeyns allra största scen och efter tio minuter är det en hård och jämn och fin kamp.
Detta kommer bli en enastående final, ladies and gentlemen.
• • •
Colin Miller heter mannen som, medelst en sjusatans rökare, smäller in första målet i Stanley Cup-finalen.
Det törs jag lova att han inte hade kunnat drömma om – en om någon gett honom en tesked LSD – när McPhee plockade honom från Boston i expansionsdraften…
• • •
Det är Burracuda som sitter i utvisningsbåset när Miller smaskar in 1-0-pucken – och där sitter han för att han av ren iver gör sig skyldig till en odiskutabel boarding.
Lätt hänt när man aldrig spelat Stanley Cup-final förut.
Han, och alla andra, kommer lugna ner sig under resans gång.
• • •
Wild Bill-kedjan alltså.
De tre superstjärnorna är som en svärm törstiga knott i en nordsvensk skogsbacke varje gång de kommer in och har ni nånsin varit med om att bli attackerade av just knott förstår vad för slags panik det blir i Washington-zonen.
• • •
Stanley Cup-finalen 2018 börjar med en icing.
Vill bara påpeka det.
• • •
Ett står klart på momangen:
Capitals tänker spela fysiskt mot riddarna.
Jävlar vad de smäller på.
• • •
Riddarshowen före första nedsläpp är…som en hel scenshow med Pink Floyd komprimerad till tio minuter.
Fan, sånt fick man aldrig se i Leksands Isstadion
• • •
Vi har duktigt med Capitals-fans på plats också.
Det framgår om inte annat annat när det kommer ett rungande ”red” mitt i nationalsången.
Fast det är förstås ingenting mot när resten av hallen en halv minut senare förenas i ett ”knight” så rungande att öronen ramlar av.
• • •
Och efter nationalsången – då kommer klassiske boxningskommentatorn (!) Michael Duffer, i vit smoking, ut och drar ett ”Get-ready-to-rumble”-intro.
Only in Vegas, baby…
• • •
Efter matchvärmningen händer inte så mycket mer än att zamboni-maskinerna kommer ut för att spola isen, men även då står HELA T-Mobile upp och bara skanderar ”Let’s go, Knights” så det skakar i hela ladan.
Det här liknar ingenting.
• • •
Jag säger först som Mathias:
När Gladys Knight är här – hur kan hon inte få sjunga nationalsången?
Men det visar sig att hon istället ska sjunga ”God Bless America” nu i första pausen.
• • •
Nån gång , John J, ska vi få dig att sjunga Blommans lov.
Han har varit slutspelets bäste spelare, är given Conn Smythe-vinnare om Knights tar titeln och har tagit sitt lag hit
• • •
Nu ska jag dricka kaffe och lyssna på mirakulösa Gladys Knight.