Stanley Cup-opium för folket

Kamrater!
Ja, det är ju första maj och då måste väl alla anföranden inledas med den hälsningen.
Här ska vi dock inte vifta med fanor och kräva revolution – mer än möjligen i NHL:s regelbok.
Vi ska, ännu en gång, dopa oss med det folkets ljuvliga opium som kallas Stanley Cup.
En dubbel injektion, i form av Game 3 mellan först Pittsburgh och Washington och sedan Winnipeg och Nashville, väntar på oss och vi kommer bli höga som ett helt Primal Scream 1992.
Som liten aptitretare – en för-sil! – avfyrar jag, i enlighet med vaga löften utfästa igår kväll, en Veckans Lista, med det bästa och det sämsta från senaste tiden enligt enväldige Old Bjuppie Biff.

VECKANS LISTA

1. Wild Bill Karlsson.
– Inget förvånar längre. Det är bara helt naturligt och självklart att Wild Bill från Märsta blir Stanley Cup-kung också.
2. Predators vs Jets.
– En modern Clash of The Titans. Fortsätter Central-divisionens två löjligt jämna supermakter att stegra har vi den bästa serien sedan Kings och Blackhawks gick upp i sina mest episka rumbles.
3. MA-BE-PA.
– Nej, det här är ingen ny World Music-combo jag upptäckt och vill tipsa om. Det är bloggens förkortning av Bostons förstalina, också på mycket goda grunder kallad världens bästa kedja.
4. Alex Ovetjkin.
– Is THIS the year i The Great Eights NHL-karriär? Emellanåt är det nästan så att det ser ut. Ovie har aldrig varit bättre i ett slutspel.
5. JOFA.
– Man kan tycka att Preds är väl beroende av sin sprakande explosiva förstakedja. Men än sen? Så länge Arvy har kärnkraftreaktorn i bröstkorgen påslagen, så länge Flipper skjuter så det ryker och så länge Johansen tycker sig ha något att bevisa i varje byte behövs inte så mycket annat.
6. Mark Scheifele.
– Det finns några få hockeyspelare som gör intryck så fort de sätter skridsskospetsen i isen. Som väcker omedelbar respekt. Som har naturlig pondus och auktoritet. Jets-stjärnan är en sådan.
7. PA-SI-JA.
– Ytterligare en ny förkortning komponerad av er vän Lajen: Den står för Patric-Sidney-Jake. Det är en ohyggligt bra kedja, det med,
8. Flower.
– Ser ni hur han flinar hela tiden, även när pressen är som mest omänsklig under matchernas mest avgörande ögonblick?. Han har bara kul nu, Knights-keepern. Det är därför Fleury är slutspelets bäste målis.
9. Whiteout i Winnipeg.
– Ingen har någonsin haft coolare inramning på matcherna än laget som bor i NHL:s minsta stad.
10. Brayden Point.
– There’s a new sheriff in town i Tampa Bay och han heter Braydon.

BU

•Steven Stamkos.
– Han måste vara skadad någonstans, eller hur? Annars kan en superstar av den här kalibern inte vara så osynlig.
•Videogranskningar.
– När det är som mest spännande och världen håller andan och det känns som allting kan explodera…då blåser NHL av och låter domarna stå och titta på läsplattor i fem minuter. De här stämningsdödande dumheterna måste få ett slut.
•Torontos backupsättning.
– De får ha hur många offensiva stjärnor de vill. Om inte rikaste organisationen någonsin knyter till sig en eller två elitbackar kommer Big Smokes drömmar aldrig gå i uppfyllelse.

• • •
Igår kvällen gick proppen slutligen ur – Yours truly fick för första gången sedan playoff började 11 april blåsa ut systemet med en grundlig baluns.
Först satt vi i tikibaren tills de stängde och sedan fortsatte vi till sportbaren Hattricks, där de aldrig stängde.
Känns väl inte odelat kul idag kanske, men det behövdes.
• • •
Jag hör fler och fler som känner sig övertygade om att Caps dräper sina demoner och faktiskt slår ut mästarna den här gången.
Det vore en storyline för gudarna – och jag håller med om att det finns nåt hos den här Washington-upplagan som inte funnits tidigare.
Men jag har som så många andra kommit fram till att det är dumt att betta mot hockeyvärldens störste vinnare, lystrande till namnet Sidney Crosby, och tror det först när jag ser det.
Till att börja med måste de nya minst en av matcherna i PPG Paints.
Enklast, och skonsammast för nervtrådarna i exempelvis Taddsons lekamen, vore att göra det redan ikväll och få lite andrum.
• • •
Själv är jag ingenstans ikväll, höll jag på att säga. Men jag är kvar en extrakväll i Tampa, on my own dime, för lite återhämtning och följer kvällens draman på rummet på Waterside.
Alltså:
Vi avlossar ännu en hotellrumsblogg!
• • •
Nashville får verkligen bekänna färg ikväll. Även de måste nypa åtminstone en av bortamatcherna, men i MTS Bell Place har inga gäster vunnit sedan 27 februari.
Visserligen råkade de gästerna vara just Nashville, men ändå. Det är den svåraste hallen i hela Nordamerika att besöka så utmanarna från Dollys hemstad plockar nu fram sin allra mest överjävligt lysande hockey – eller får stryk.
• • •
Jamen, hörrni – let’s go.
Nya, outplånliga minnen kommer skapas ikväll också.