The Rules of Life & Stanley Cup

Jag har trampat omkring på den här lugubra planeten i snart 51 år och borde, tycker man, snart kunna kallas vuxen.
Men jag vet inte – det känns inte så.
På de de allra flesta sätt är jag precis samma kanalje som jag var som 16-åring; lika barnslig, lika fnissig, lika lätt uttråkad av ”seriösa” saker och lika storögt, gränslöst och passionerat förälskad i allt som jag tycker gör livet värt att leva – fast alla tråkmånsar sa att jag skulle komma att ”mogna” och ”växa från” besattheten i musik, film, tv-serier, deckare, hockey, juicy burgers, rockbands-T-shirts, salt lakrits, timslånga sessioner vid Vegas roulettebord, bowlingskjortor, coola Elvis-souvenirer, amerikanska roadtrips och det som aldrig slutar ropa och locka där ute i kvällen, när the city lights tänds och sorlet stiger på barerna.
Samtidigt finns det några måhända mer vuxna visdomar och motton som faktiskt fastnat genom åren och som jag försöker följa – fast de är lättare att formulera och nicka instämmande åt än att verkligen lyda konsekvent.
Jag gör dock mitt bästa.
Här är några exempel.
Försök alltid leva i nuet; det är det närmaste en mening med alltihop vi kommer.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad – så banalt och klyschigt, men likafullt det bästa av alla rättesnören.
Undvik de humorlösa, snåla, präktiga, förnumstiga, griniga, gnälliga, långsinta, överdrivet envisa och självgoda.
Stay, som Frank Sinatra sjunger, young at heart – för don’t you know, fairy tales can come true, it can happen to you, if you’re young at heart.
Ta inte dig själv på så stort allvar.
Lyssna mycket på Beethoven, Duke Ellington, Hank Williams, Louis Armstrong, Louvin Brothers, Coltrane, Aretha, Smokey Robinson, Ramones, Prince, Patti Smith, Primal Scream, Madonna, Daft Punk, Viktor Norén och St. Vincent.
Duscha varje dag.
Ifrågasätt ständigt dina egna åsikter, ompröva alla ståndpunkter, var aldrig orubbligt tvärsäker och lyssna på andra – grundligt.
Avnjut en dry martini – gin, lite vermouth, tre straighta oliver – före middagen då och då.
Bli under inga omständigheter bitter, förgrämd och hatisk.
Bär alltid strumpor.
Bry dig inte så mycket om vad andra tycker – men respektera alla, utom möjligen de som inte uppskattar ”Seinfeld”.-
Spring bara om du är jagad av gangsters.
Skratta.
Mind your own business, var inte fördömande, försök ha överseende, inse att saker och ting sällan är så enkla och svart-vita som det verkar, lägg dig inte i andras skit i onödan.
Läs Mark Twain, Karin Boye och Mike Vaccaro i New York Post.
Stick to your style – no matter what.
Ge aldrig, aldrig upp.
Och viktigast, liksom svårast, av allt:
Håll inte på och grubbla, fundera, älta om och oroa dig över sådant du inte kan kontrollera. Det som händer händer, det som är är – och det enda som inträffar om du gräver ner dig i det är att allt riskerar att, helt i onödan, gå to waste.
Now, de flesta av dessa maximer går att rekommendera hockeyhjältarna som utkämpar de episka Stanley Cup-slag vi just nu fokuserar på i den här bloggen, men det var framförallt för att komma fram till sista punkten jag inledde kvällens intro med den här något egenartade harangen.
Alltså:
Ägna inte en tanke åt det du inte kan kontrollera.
Detta elfte budord är det alltid nödvändigt att lystra till för idrottare som vill nå framgång, men framförallt när de verkligt stora ögonblicken närmar sig – och allra, allra helst när det blivit som för Washington Capitals i den infekterade playoff-serien mot Pittsburgh Penguins som nu fortsättare med Game 4 i PPG paints Arena
Efter Tom Wilsons tre matcher långa avstängning är de arga, ledsna, besvikna och upplever att de blivit utsatta för ett rättsövergrepp.
Men de kan inte göra ett skvatt åt saken – och därför måste de bara släppa det.
Möjligen kan de sluta sig som grupp kring ilskan, eller enas om att ”vinna för Tommy”, men bäst är att blocka alla tankar och känslor kring hela den där affären och bara fokusera på att spela årets bästa hockey.
Eljest riskerar det bli som för, exempelvis, Vancouver Canucks när backen Aaron Rome stängdes av i tre matcher i Stanley Cup-finalen 2011.
Från den stunden gjorde de knappt något annat än ältade och malde om hur orättvist det var – när de inte var upptagna med att klaga på domarna eller, som i Roberto Luongos fall, uttrycka frustration över att han inte fick mer cred av motståndarna – och redan då gick det att förstå att Boston till sist skulle vinna.
Det vore för jäkla synd om Caps lät det hända, för det har verkligen sett ut som att de har något på gång den här våren och faktiskt skulle kunna dräpa sin gamla plågoande om de bara fortsätter på samma sätt.
Tom Wilsons frånvaro, hur orättfärdig den nu än ter sig i Caps-ögon, får under de omständigheterna helt enkelt inte bli en distraktion.
Det är onward and upward som gäller nu – bara.
Penguins har för övrigt alla skäl i världen att anamma samma hållning.
De är ju också arga, tycker att gästerna från huvudstaden varit fula och respektlösa och provocerande (Trotzen!) och kolla, Aston-Reeses käke är ju av.
Men det är bara att glömma.
All energi, all koncentration, all tankeverksamhet, alla känslor måste användas till att spela en sjujävla hockeymatch och för allt – allt – i världen undvika att hamna i 1-3-underläge.
It is a rule of life – och Stanley Cup.
• • •
Nyss red Daniel och Henrik Sedin in i solnedgången.
Nu tar vi, efter åtskilliga år, farväl av ännu en trotjänare.
Detta är, har jag fått klargjort för mig, sista kvällen med Disqus.
I morgon kopplar tekniska avdelningen in det nya kommentatorssystemet.
Exakt hur det kommer fungera vet jag ej, men min eminenta och tekniskt bevandrade kollega Nils Paulsson har lovat förklara för er i ett inlägg under morgondagen.
Vad jag vet är att den här förändringen sker i enlighet med nya EU-direktiv, att man kommer behöver vara inloggad för att kommentera – men det är ju ni redan, annars läste ni inte detta – och hör här:
Vi ska i alla fall inledningsvis testa att köra omodererat.
Alltså – ni kan skriva rakt in, utan att jag godkänner kommentarerna först. Och det betyder ju att ni för första gången kan fortsätta kommentera och debattera även de kvällar när jag inte är in action.
Huruvida vi fortsätter på detta nya sätt är, frankt uttryckt, upp till er.
En av den här bloggens främsta förtjänster är att den haft ett så civiliserat och trivsamt och roligt kommentatorsfält – och så vill jag att det ska fortsätta vara.
Med andra ord:
Keep it clean – or have it taken away…
Men till dess – låt oss ha en sista, underbar natt med gamla Disqus!
• • •
Som sagt – jag har också sett att det är något speciellt, något nytt, med den här upplagan av Capitals.
Likafullt är jag förundrad över hur många som redan tycks se det som givet att de slår ut Pens och går vidare.
Hallå, var har ni varit senaste två åren?
Jag ber att få påminna om att pingvinerna låg under med 2-1 efter de tre inledande konferensfinalerna mot Senators ifjol – och att de i serien innan, mot ett visst Washington, såg ut att vara helt slut när de tappade 3-1 till 3-3.
Men de hittade sätt att vinna då också, för det är vad Pittsburgh Penguins gör, och den som tror nåt annat än att det kommer bli rysligt svårt och hårt för Caps ikväll är ute och cyklar.
• • •
Sommar direkt – utan att passera vår.
Sa jag inte något om det igår?
Och satan – jag har varit ute på Manhattan och gjort ärenden idag och let me tell you, det är som en ångbastu out there.
I betong.
Jag var efter några timmar svettigare än Dustin Byfuglien i andra övertidsperioden.
Och nu ska jag sätta mig och kolla på hockey.
Lite lugubert känns det ju.
• • •
Det låter som att Geparden från Nykvarn kan vara redo för tjänstgöring igen.
Han har varit på is några dagar redan, men tidigare stannat med the taxi squad när de som ska spela lämnat isen.
I förmiddags följde han, rapporteras det, med Crosby och de andra ut i omklädningsrummet.
Hoppas.
Man vill ju se Hagge.
• • •
En regel inga hockeyspelare ska följa – i alla fall inte när de befinner sig på isen – är den där om att behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Det vore ju, som exempel, inte så bra om Filip Forsberg lät bli att pricka in puckar på Hällebucken för att han inte vill vara med om några baklängesmål…
Däremot tycker jag definitivt de ska lyssna på Duke Ellington, dricka drajjor och vara young at heart – för don’t you know, it’s hard to be narrow of mind, if you’re young at heart.
• • •
Det gläder mig i hjärteroten att höra att Coyotes bytt till sig Marcus Krüger.
Att han – den tvåfaldige Stanley Cup-mästaren med Chicago – skickades till farmarlaget av Hurricanes kändes så djupt ovärdigt.
Nu får han ny chans i en underbar miljö – och återförenas med Yellbear Hjalmarsson.
Grattis, Kryckan!
• • •
I Winnipeg ser det ut som att Predators fått för sig att medicinen mot Jets stavas mer fysik och mer nastiness.
För gissa vem som kliver in i laguppställningen ikväll?
Scott Hartnell.
Oh, dear.
Personligen tycker jag de ska koncentrera sig på att spela så jävla bra hockey som möjligt, för det man inte kan kontrollera…ja, se ovan.
• • •
Jag har fått lite bannor för påståendet att Marcus Sörensen kallades ”Sören på Rören” under in tid hos Mesta Mästarna.
”Fake News”, rasar Djurgården Hockey på Twitter, rentav.
Ooops.
Jag skyller på sektion A9 på Hovet, där har de i alla fall alltid sagt så.
Själv får jag kanske se till att undvika det smeknamnet i reguljära referat, men i bloggen kommer Sören på Rören alltid vara Sören på Rören.

Det är för bra för att steka.
• • •
Men really – jag tror Preds kan få det tufft ikväll igen, oavsett vad de koncentrerar sig på.
Jets har DET i år, den där märkliga karisman och feeling som antingen bara finns där eller inte.

Om man parar den med hur storväxt truppen är, och ändå så jävla snabb, börjar man lätt tänka på LA Kings 2012.
Just saying…
• • •
Här har vi en regel till:
När de stora Stanley Cup-matcherna börjar ska man sitta djupt koncentrerad och titta.
Det gör jag nu.
Let’s go!