Valborg i Tampa

Det är nu tjugo timmar sedan Årets Match nådde sitt orgiastiska klimax.
Under de tjugo timmarna har jag hunnit dricka exakt tre öl på en föredömligt stillsam Broadway-honky tonk, sovit fyra timmar, åkt taxi från Vanderbilt till Nashville International, ätit en hygglig frukost på Tootsies-filialen på flygplatsen – komplett med live-trubadur vid 08.00! – flugit till Tampa, installerat mig på Marriott Waterside, fixat lite nya quiz-frågor, bytt om, promenerat över till den trevligaste media-entrén i ligan och satt mig tillrätta i pressboxen i hallen som en mig närstående pratkvarn med Lightning-sympatier kallar Katedralen i Den Heliga Staden.
Ändå känns det fortfarande nästan exakt som när Kevin Fiala från Sankt Gallen fem och en halv minut in i andra övertidsperioden fick den eminenta passningen av Craig Smith, fintade bort Hällebucken och petade in sudden death-pucken som välte upp och ner på inte bara Bridgestone Arena utan hela downtown Nashville.
Adrenalinet och upprymdheten och känslan av att ha varit med om något helt overkligt dröjer sig kvar.
Så är det alltid med de allra största och mest oförglömliga Stanley Cup-föreställningarna.
De träffar som kometer rakt i skallen och får hela systemet att flimra och darra i flera dygn.
Att toppa sådana upplevelser borde vara omöjligt, men det är det allra bästa:
Bara ett dygn senare kan nästa himlakropp komma singlande genom atmosfären och slå ner i tillvaron med precis samma kraft.
Ikväll tänder vi ju en majbrasa här i västra Floridas fuktiga sommarvärme och med lite tur kommer den spraka och gnistra och förtrolla
Jag hoppas ni ställer er vid min sida här i den imaginära skogsbacken och ser flammorna reflekteras i Stanley Cup-bucklan.
• • •
– Det var faktiskt bra att dom gjorde mål så tidigt. Då kom vi ur den defensiva mentaliteten på en gång, sa Paul Maurice på sin presskonferens igår.
Jag har ungefär samma syn på det faktum att kvällen på grund av allt slutspelsdrama blev så sen att de mer ambitiösa honky tonk-planerna fick ställas in.
Det sved först, men hjälpte mig att komma ur den party-orienterade mentaliteten och istället fokusera på vila och idag är jag pigg som den berömda torpeden igen.
Nashville står kvar, men det gör snart inte jag om jag tror att jag kan gasa som för tio år sedan…
• • •
Lightning stod för mycket fint och snyggt och skickligt i första match mot Boston här i lördags.
Men de gjorde sig samtidigt skyldiga till den stora kardinalsynden och manade inte fram mer intensitet än i en vanlig grundseriematch i mars.
Då får man, som de snabbt lärde sig, på moppo monumentale mot lag av Bruins kaliber.
Ikväll ska det bli annorlunda på den punkten, har coach Cooper tänkt sig. Därför iscensatte han rena rama bootcampen a la Navy Seals i San Diego på träningen igår. Vigge Hedman & co fick köra så det till slut rök ur öronen på dem och nu ska de göra det när de är active duty också – från första puckstudsen i isen innan uppvärmningen till sista snöflingan är bortspolad av zambonin framåt småtimmarna.
– Vi vill att Bruins ska bli frustrerade och tycka att det är för jävla jobbigt att spela mot oss. Det behövde de inte tycka i förra matchen. Men nu är det slut med vänligheterna, morrar Coop.
Ja, det är ju faktiskt för Tampa Boys som det var för predatorerna innan urladdningen igår.
Det blir sent tidigt om de förlorar även Game 2.
Så de är tvingade att gå ut och spela bästa hockeyn på hela säsongen.
Annars är de enda laget i hela andra omgången som ligger under med 2-0 efter de inledande två ronderna….
• • •
Inga av de stora flygbolagen har några flighter mellan Nashville och Tampa så jag fick ta mig hit med Southwest Airlines i förmiddags.
Det var i en av deras kärror en ruta slogs ut strax efter start från LaGuardia förra veckan så en kvinna höll på att sugas ut och till slut avled av sina skador.
Jag försöker trösta mig med att jag inte skulle komma genom det lilla hålet, men törs inte helt slappna av förrän vi tumlat ner genom de kondensstinna cumulusmolnen som alltid stävar över Mexikanska Golfen och tagit mark.
Hörrni Delta – get your shit together och öppna en linje mellan söderns två hetaste NHL-metropoler.
• • •
För Bruins är läget mindre akut när några dagars behaglig vistelse i Florida-solen nu når sin ändpunkt.
De har redan uppnått allt bortalaget i öppningsskedet av en playoff-serie kan drömma om.
Allt som sker sedan de vunnit en match och raderat favoritens hemmaplansfördel är en bonus.
Något säger mig att hockeyestradörer som Brad Marchand, Patrice Bergeron, David Pastrnak, Zdeno Chara och David Krejci trivs under de förutsättningarna.
• • •
Det var länge sedan jag upplevde en svenska Valborg och jag kan sakna det som hörde till denna i alla fall i yngre år omistliga happening; i Borlänge fanns inga andra fester som svängde lika hårt som de vi ställde till med på sista april.
Men som sagt:
Jag räknar ju med att Bolts och B’s tänder en annan sorts majbrasa i Amalie – och att det kvällen igenom kommer smälla lika högt som när jag och Perra Dammgård i det tidiga 80-talet fyrade av blixtkanoner och smatterband runt eldarna i Tjärnaberget.
• • •
Mitt under Coopers överlevnadsläger igår hann Tampa Boy-Boysen dock ha lite kul också.
Dan Girardi fyllde nämligen i år och som traditionen bjuder såg gamle kompisen Ryan Callahan till att fira honom med en gräddtårta i plytet.
Ah, boys will be boys…
• • •
Som podcastens egen notarius publicus, Johan Broberg, påminde om i sin återkommande ”Top 6-lista” på twitter idag gjorde jag mig i senaste avsnittet skyldig till en egen ”yogism”.
Jag beskrev nånting, kan inte minnas vad, som ”märkligt på ett märkligt sätt”.
Ha! 
Rena poesin, ju.
Nu hoppas vi att Tampa och Boston spelar bra hockey på ett bra sätt!
• • •
Det är lita härvel med bloggens vy ikväll, kan jag meddela.
De har en rätt liten pressläktare i Amalie och såna här kvällar är den förstås fullsatt. Så klubben har byggt en så kallad auxillery-box på ett vanligt etage åt såna som mig och det brukar inte vara några problem, så tvingas de göra i många hallar under slutspelet. Den här råkar dock vara gravt felkonstruerad så från den rad där jag sitter ser man olyckligtvis inte mer än halva isen.
För några år sedan hade den då mer koleriske Biffen blivit vansinnig, men nu rycker jag mest på mina gamla axlar.
Jag är ju här och får känna på stämningen och kan titta på världens största jumbotron om det skulle vara så.
Det hindrar mig dock inte från att terra Ondskan med sms om att jag hoppas att hans hjältar blir utslagna snabbt så jag slipper åka hit mer och bli behandlad på det här förödmjukande sättet.
Han svarar med ursäktande mess om att ja, klubben måste bygga ut pressläktaren.
Från hans läppar till ägare Viniks öron!
• • •
Jag vet inte varför, men nån i media vill tydligen jävlas med Tuukka och drar fram taskiga slutspels-stats om honom hela tiden.
Nyss handlade det om att han har ett undermåligt record i elimination-matcher – nu har någon lyckats ta reda på att han aldrig är bra när Bruins tagit ledningen med 1-0 i en serie.
Hm.
Själv tror jag han kommer vara utmärkt ikväll – bara ingen skjuter av honom skenorna.
• • •
Litet erkännande:
Efter urladdningen igår ångrar jag lite att jag inte fokuserar helt på serien mellan Preds och Jets och i likhet med alla andra som trängdes på pressläktaren i Bridgestone istället flög till Winnipeg idag.
Men dels är det förbannat dyrt att ta sig dit, dels har jag fått för mig att jag måste behandla svenskarna som uppträder i Stanley Cup någorlunda jämlikt.
Nä, jag är inte så inbilsk att jag tror att de bryr sig ett skvatt om var jag befinner mig och och inte befinner mig, men likafullt. Jag är tvångsmässigt lojal och anser att de förtjänar blågul närvaro i pressboxen när de spelar sina livs viktigaste matcher.
Så tills vidare droppar jag in och ut ur olika serier och nu är jag alltså i Florida.
• • •
Det är till Tampa bloggen åker när den vill se världens bästa kedja.
Fast det brukade vara den Steven Stamkos och Nikita Kucherov ett tag bildade med Vladislav Namestnikov.
Men det var nån gång i höstas det – rena forntiden.
Nu är det Bruins förstalina med Pastrnak, Bergeron och spåret-favoriten Brad Marchand som äger det epitetet.
Ska bli en fröjd att se dem live.
• • •
På grund av viss tidsbrist och krångel med pressläktarplaceringen blev det det här introt lite kortare, och mer forcerat, än planerat.
Sorry för det, men nu tänder vi bloggens majbrasa.