Vegas, baby

Live from The World Famous Las Vegas Boulevard:
It’s The Stanley Cup Playoffs!
Det går fortfarande inte riktigt att få ihop.
Hjärnan greppar inte konceptet helt och fullt.
Det är för…absurt.
Redan vanlig NHL-hockey i Vegas räckte ju för att man skulle sitta med öppen mun och vara förundrad.
Nu, sju månader efter de historiska premiärmatcherna bloggen såg här i oktober, står alltså playoff-matcher på menyn.
Ja, inte bara det: Golden Knights – laget som inte ens fanns för ett år sedan – ska spela konferensfinaler i flashiga T-Mobile Arena.
I potten:
En plats i Stanley Cup-finalen mot antingen Tampa Bay Lightning eller Washington Capitals.
Mindblowing, man.
Fullständigt mindblowing.
Men samtidigt, i alla fall vad mig anbelangar, alldeles, alldeles underbart.
Som jag berättat under tidigare besök i T-Dojan denna minst sagt spektakulära premiärsäsong gick jag förr alltid och drömde om ett NHL-lag i den här förnuftsvidriga hägringen mitt ute i öknen.
Det var en omöjlig fantasi – trodde jag – men väldigt kittlande att roa sig med.
Nu önskar jag jag kunde sträcka en hand bakåt i tiden, picka mitt 40-åriga jag på axeln vid crapsbordet på Mirage och berätta:
”Vet du vad du gör 16 maj 2018? Du sitter i en nybyggd ishall mitt emellan New York-New York och Monte Carlo och ska se ett lag som heter Golden Knights spela Western Conference Finals mot återuppståndna Winnipeg Jets. Jag vet, det låter helt surrealistiskt i dina öron, men det är alldeles sant. Och jag lovar: Det kommer vara något av det häftigaste du varit med om. Några timmar innan puckdrop sitter du nästan helt ensam i den spatiösa pressboxen högst upp i taket och känner adrenalinet och dopaminet och vällusten forsa genom blodomloppet och du kan inte vänta på att få berätta för dina bloggläsare om upplevelsen. Du inleder ett intro så här:
Live from The World Famous Las Vegas Boulevard:
It’s The Stanley Cup Playoffs”
• • •
Jag tror jag lyckades slumra in vid halv två nånting igår.
Och 04.30 klockan ringde väckarklockan.

Då snackar vi tvättäkta bagarväckning monumentale.
Men det var vad som krävdes för att jag skulle hinna till Dulles-flygplatsen – belägen så långt åt helvete ut i Virginia-skogarna att Arlanda i jämförelse framstår som lika centralt som Norrmalms Torg – och morgonflyget hit i tid.
Sånt klarade jag i yngre dagar av stående på huvudet om det skulle behövas, men jag har för länge sedan passerat åldern då man kan hoppa över en natts sömn utan att det märks.
När vi efter knappa fem timmar tvärs över kontinenten landar på McCarran – som för övrigt ÄR ungefär lika centralt belägen som Norrmalmstorg – känner jag mig rentav så groggy och mör att jag hoppar över den traditionsenliga casino-sonderingen alla besök egentligen börjar med.
Farbror måste ovillkorligen ha en pre game-nap.
Den pågår sedan såpass många timmar att jag inte hinner till T-Dojan i riktigt så god som planerat och därmed tvingas jag flagga för att introt kan bli lite kortare än normalt.
• • •
Det finns förstås gott om bittra surgubbar och hockeypuritaner som hatar det här också.
De tycker det känns ”fel” att det alls finns ett NHL-lag på denna icke-traditionella marknad, ser Knights framgångar som ett bevis för att NHL fallerat grovt och fnyser åt att så många tycker det är häftigt att de nya fansen här ute i öknen (”de kan ju inget om sporten!”) fått sådan glödande hockeyfeber.
De kan skita på sig.
Det är samma typ av människor som anser att ”riktig” musik bara kan framföras på ”riktiga” instrument, gnäller om att svenska språket förflackas av moderna uttryck och i största allmänhet predikar att allt var bättre förr.
Det som händer här är i själva verket underbart och en jackpot för NHL och de som inte vill se det är det bara synd om.
Men de kan väl trösta sig med att det finns massor av gamla Original Six-dueller att kolla på Youtube…
• • •
Igår kväll satt han några stolar till höger om bloggen i Betongbunkern i DC.
Idag är George Parros med på samma flight från Dulles till Vegas.
Lustigt, tycker jag.
Han, däremot, ser nästan lite förskräckt ut när han upptäcker ett halvbekant ansikte bland stolsraderna.
Måhända tror han att jag är stalker – eller utsänd av Taddson för att tala honom tillrätta om Strålles tackling igår.
Jag skulle kunna påminna om att vi en gång satt vid samma bord under en middag med Dogge Murray i Montreal, men jag föredrar rollen som lätt obehaglig gåta…
• • •
Att Sin City verkligen HAR hockeyfeber vet ni sedan förut, Knights blev snabbt den största publiksuccén på Strippen sedan Rat Pack – men nu har hysterin antagit rent himlastormande proportioner.
Det första man ser när man kommer in på Strippen söderifrån är den jättelika Frihetsgudinnan-replikan utanför New York-New York iklädde en monstruös Knights-jersey, träningarna ute i Summerlin har blivit regelrätta folkfester med fullsatta läktare, DJ (!) och cheerleaders – och plazan här utanför T-Dojan är nu ett av hela Strippens epicentrum, omöjligt att undvika till och med för turister från Oklahoma som inte vet ett skvatt om Wild Bill Karlsson.
Move over Detroit, there’s a new Hockeytown på kartan!
Och var så säker:
Det som just nu brinner i bröstkorgen på fansen här är inte mindre äkta eller mindre intensivt än det fansen i exempelvis Winnipeg känner.
Knights är inte bara nån ”kul grej” för Vegas, stan har förälskat sig i laget, känner enorm stolthet över vad som hänt detta första år och vill under inga omständigheter att sagan ska ta slut redan nu.
Med andra ord:

Det blir lika emotionell tryckkokare här inne som i MTS Bell Place, Betongbunkern och Amalie Center.
• • •
Jag försöker vanligen låta bli att vara avundsjuk och missunnsam – salut till alla som har eller uppnått saker som jag drömmer om men inte lyckats tillgodogöra mig ännu – men det finns en sorts människor jag inte kan låta bli att avundas:

De som kan sova på plan.
Vilken lyx, vilket privilegium, vilken orättvisa…
• • •
Jets, å sin sida, har praktiskt taget en hel national i ryggen nu.
Inget kanadensiskt lag har varit i Stanley Cup-final sedan Vancouver 2011 och inget vunnit sedan Montreal 1993 och när det nu handlar om en klubb ingen hatar har alla – till och med Leafs- och Canadiens-fansen – slutit upp bakom Jets.
Det syns tydligt på T-Mobile-plazan tre timmar innan matchstart.
Där kryllar av kanadicker i Laine- och Scheifele-jerseys och de skanderar rusigt i ökenhettan.
• • •
Smeknamnstramset med Ondskan fortsätter – och han vinner igen.
När jag under tidiga morgonen vid gaten på Dulles skriver ”Jonte – en tomte” svarar han ”Bjurre lustigkurre”.
Ha ha, jag har haft smeknamnet Bjurre sedan jag var elva år och aldrig hört någon rimma det med ”lustigkurre” – allra minst så sarkastiskt som Bamse från Örby…
• • •
Erkänner härmed:
Jag trodde Jets skulle ha 2-0-ledning när vi kom hit idag.
De såg så fruktansvärt starka och förträffliga ut i Game 1.
Men tammefan, Gallant och hans riddare hittade ett sätt manövrera ut även DEN till synes övermäktiga motståndaren – och stod därmed för sin kanske mest imponerande insats hittills.
Nu?
Well, det är en riktig serie och vad som helst kan verkligen hända.
Men ett har vi lärt oss:
Man kan inte ge Jets första målet. Då vinner de. Alltid.
Så vill Knights vara första laget i slutspelet som slår dem två matcher i rad – och tillika första att skaffa sig ledning i en serie mot dem – vill det till att de spräcker Hällebuckens nolla innan Flower får göra sin karaktäristiska fan-också-lov ner i sarghörnet.
• • •
Bland många alla häpnadsväckande inslag i partyt som pågår på Knights-plazan under dagen tar nog den ambulerande tatueringssalongen fansen köar till priset.
Där kan man få Golden Knights-loggan tatuerad gratis – var som helst, vad jag förstår – och vi pratar alltså inte om nån futtig henna-variant.
De bjuder på riktiga tats.
Och Vegas köar…
• • •
Den här har jag gått och nynnat på sedan jag landade i förmiddags, som man numer gör när man kommer hit, och nu tycker jag ni ska haka på.

Wild Bill kommer baka cannoli ikväll, jag lovar.
• • •
Upplyftande rapporter från Washington:
Bäckis tränade ”på riktigt” idag, avlossade skott och slet i närkamper.
Imorrn kliver han in i östra konferensfinalen, ska ni se.
• • •
Det här är jävligt sent för er – jag vet och beklagar.
Men i Vegas är det tvärtom tidigt.
Matchen börjar 18.00 lokal tid – för att NBC bestämt att det ska vara så.
Angenämt på sitt sätt. Fast å andra sidan är detta enda staden i hela NHL där det inte spelar någon tid när matcherna börjar eller slutar.
Det är, som ni vet, aldrig last call i Vegas…
• • •
Jag får Brandon Tanev i Game-Winning-Goal-lotteriet.
You never know, men…nja.
• • •
Som jag förstår saken bor Jets på Bellagio.
Det låter vanskligt.
Mer mitt i smeten blir det inte, hålligånget pågår dygnet runt, möjligheterna för Big Buf att smyga ut och ha kul är oändliga – och de kommer inte få vara ifred från fans ett ögonblick.
Men then again, ska man göra Vegas ska man väl göra Vegas på riktigt.
• • •
Elvisarna är in the house, en uppsättning showgirls i full regalia likaså – och riddare av alla sorter.
Det råder ingen som helst tvekan om var vi är.
• • •
Det är slagsmål om platserna på den här pressläktaren och flera tungviktare har faktiskt blivit utan.
Men jag har ju Ekeliw på min sida – han som ringer the powers that be när det behövs… – så jag sitter i höjd med rödlinjen och har det finemang.
• • • 
Vegas, baby.
Det är alldeles overkligt och galet, men nu blåser vi igång Game 3 i västra konferensfinalen 2018 här.