NHL Awards 2018, del 2

Som den store Gram Parsons sjöng:
Ooh, Las Vegas, ain’t no place for a poor by like me.
Och ändå är jag alltså här igen.
För femte gången på en dryg månad, eller vad det är.
Det tar på krafterna – och skjuter ekonomin i sank.
Men stackars mig, eh?
Knappast.
Om någon för femton-tjugo år sedan sagt att ja, våren och sommaren 2018 kommer du bokstavligen pendla till Vegas…det hade låtit som den ultimata drömmen i mina öron.
Så här ska inte klagas.
Här ska bara jublas.
Nu, knappa två veckor efter den avgörande Stanley Cup-finalen borta i T-Dojan, är det för NHL Awards vi samlas här ute i den brännande heta Nevada-öknen.
Bloggen följer galan på plats på Hard Rock Hotel – och hoppas att åtminstone några av er i alla fall tillfälligt snappar ur VM-hypnosen och gör mig sällskap under natten.
Välkommen!
• • •
Det är, tror vi alla, Victor Hedman Night som väntar i Sin City.
Han kommer med all sannolikhet bli tredje svensk i historien, efter Nicklas Lidström och Erik Karlsson, att vinna Norris Trophy.
Javisst, Subban och Doughty hade också fina säsonger, men lika bra som Vigge var de icke
Så han får ta och harkla sig och gå upp på scenen och göra det han – som så många svenskar – hatar mest av allt:
Hålla tal.

En klassiker in the making, tror jag.
• • •
Jaha, vad har ni haft för er sedan sist då?
Själv hämtade jag dagen efter sista finalen ut en hyrbil, körde till Palm Springs och låg på traditionsenligt sätt vid en pool och tittade på en blå himmel några dygn.
Sedan flög jag hem och la mig i korresoffan och tittade i taket istället.
Det behövdes, det var skönt.
Men det har hunnit hända en del under tiden och somligt förtjänar en kommentar här.
Som kaoset i Ottawa.
Jag vet inget mer än någon annan och har lärt mig att inte ha för tvärsäkra åsikter om den sortens situationer innan alla fakta blivit kända, men man kan ju i alla fall konstatera att det spårat ur fullständigt där uppe.
Jag skulle rentav vilja påstå att klubben – Senators – är ett lost case. Enda sättet att få ordning på saker och ting är att tvinga Melnyk att sälja, sparka hela ledningen och starta om från noll.
Basta!
• • •
Igen – Vigge vinner Norris.
Hur det går i övriga kategorier har jag försökt förutse i en krönika som ligger på sportbladet.se i detta nu, men här kommer en snabb sammanfattning.
Hart: Taylor Hall
Vezina: Andrej Vasilevskij
Selke: Patrice Bergeron
Calder: Mathew Barzal
Lady Byng. Aleksander Barkov
Jack Adams: Gerard Gallant
General manager of The Year: George McPhee.
Masterton: Brian Boyle
Messier Leadership Award: Deryk Engelland
King Clancy: The Twins.
• • •
För mannen utan hals blev den tidiga sommaren – häpp – halsbrytande.
Sjunde juni ramlade han omkring i den vilda segeryran på isen i T-Dojan, med champagne i skägget och eufori i blicken.
Sedan hann det bara gå tio dagar – och så hade han sagt upp sig.
Det trodde jag inte, men som det gamla talesättet lyder – money talks and Barry walks.
Frågan är om han går till Brooklyn.
Det är ju bara där det finns ett ledigt coachjobb, men jag undrar jag – det känns inte så troligt att Old School Lou i det här läget hostar upp de stålar den nyblivne mästarcoachen anser sig vara värd.
Troligare är att han lutar sig tillbaka och väntar tills Hakstol, Blashill, Carlyle eller McLellan fått sparken.
• • •
Och på fredag är det dags för näste svenske back att skriva historia genom att bli vald etta i draften i Dallas.
Otroligt.
Ärans och hjältarnas land producerar ju världsklassbackar som Max Martin producerar pophits.
• • •
Det kan ha varit så att jag och några andra festprissar monumentale i natt fick ett helt crapsbord på Encore att – gång på gång – köra den slå-i-bröstet-och-låta-grejen som Matthew McConaughey kör för Leonardo DiCaprio i ”The Wolf of Wall Street˝.
Bisarrt, ja. Men fruktansvärt kul. Och bra gick det. Yours truly Biff fick äntligen sin hämnd på Vegas och har en plånbok fullspäckad med sköna dollarsedlar i bakfickan just nu.
• • •
Vi befinner oss på Hard Rock Hotel ett par kvarter öster om Strippen ikväll – och vi får ta vara på upplevelsen för det här är, som jag förstått saken, sista gången Awards-galan hålls i Las Vegas.
Exakt var ligan tänker ta vägen i fortsättningen är oklart, men jag hoppas på andra roliga, okonventionella städer som den här balen på slottet skulle få att koka några dygn.
New Orleans är ett förslag, Honolulu ett annat – och Miami Beach, Atlantic City och Memphis några andra.
• • •
Rapport från Röda Mattan:
Vigge har en snygg, midnattsblå kostym – och fluga.
Till och med Kung Henrik hade hamnat i skuggan.
• • •
När strålkastarna slocknar i natt är säsongen 2017-2018 definitivt över – och 2018-2019 börjar.
För att markera denna övergång offentliggjorde NHL tidigare idag alla 31 home openers.
Rasmus Dahlin begår – troligen – NHL-premiär med Buffalo mot Boston 4 oktober, och redan kvällen innan blir Elias Pettersson döpt i eld med Vancouver mot Calgary.
I morgon kommer resten av schemat också.
Det är alltid lika upphetsande att grotta ner sig i som en ny Lundell-roman.
• • •
Det är inget fel heller på den storrutiga, tydligen specialdesignade kostym hemmahjälten Wild Bill Karlsson kliver ut på röda mattan i.
• • •
Det verkar som att lönetaket stiger med närmare 5 miljoner och landar på runt 80 millar nästa säsong.
Därmed får praktiskt taget samtliga lag råd att knö in minst en stjärnspelare till.
Klart kittlande.
• • •
Jag trodde bröderna Sedin skulle passa på att bara njuta denna första sommar i livet utan krav och press och barmarkstortyr.
Men hårresande nog:

De är fortfarande och springer – långt! – varannan dag.
Bjurre Biff, som aldrig skulle springa om han inte var jagad av polis, uttrycker sin stora förvåning.
– Mja, man vill inte hå upp hur mycket som helst i vikt, flinar Henrik.
Hrmf.
• • •
Silly Season är aldrig så silly som veckorna innan Free Agency. Om bara en fjärdedel av alla nära förestående trejder jag blivit upplyst om de senaste kvällarna genomförs står vi inför en av de mest omtumlande vårarna någonsin.
En sak verkar dock alla rörande överens om:
EK65 spelar inte i Ottawa till hösten.
• • •
OK, folks – direkt från Hard Rock Hotel & Casino på Paradise Road i Las Vegas:
It’s the NHL Awards!
Jag uppdaterar inte kontinuerligt utan slänger in några iakttagelser när det känns angeläget – men ni dundrar på som ni vill i spåret.