Stanley Cup-finalen 2018, del 13

Det var en gång ett löfte.
Det utfästes av en bullrig prickskytt från Moskva och en försynt strateg från Valbo och fick en hel stad, van vid nederlag och förnedring, att tro att vägen mot The Promised Land låg öppen.
En triumf, en viktoria med kraften att förlösa ett helt folk, skulle en dag komma
Löftet visade sig vara vara svårt att infria, försök efter försök slutade med spektakulära magplask – men människorna gav inte upp.
De trodde ändå.
Hoppades.
Litade på prickskytten och strategen.
Till sist blev krascherna dock för många och smärtan, när hoppet för tionde året i rad hade förvandlats till aska, för stor och tillförsikten gick om intet.
Människorna kapitulerade.
Slutade tro.
Löftet skulle aldrig komma att uppfyllas, insåg de.
Men så plötsligt:
Den förtrollade våren 2018, då själva minnet av att något en gång hade utlovats börjat falna, hände det.
Prickskytten och strategen och deras vapenbröder reste sig likt Sylvester Stallone i slutet av ”Rocky”, högg ner alla sina edsvurna rivaler och tog sig ända fram till Det Förlovade Landets farstu.
Och en lördagkväll i juni samlades människorna åter i borgen där de lidit så mycket att jämret och suckarna fortfarande ekade under takbjälkarna.
Det kändes nästan obegripligt, snudd på overkligt – men framförallt underbart.
Äntligen var ju ögonblicket här.
Äntligen hade bönerna besvarats.
Äntligen skulle Löftet infrias…
• • •
Det är egentligen inte Stanley Cup-final förrän cirkusen gett sig ut på seglats över den nordamerikanska kontinenten – och i förrgår brakade vi iväg.
Det går få direktflighter mellan McCarran i Vegas och de tre flygplatserna i DC och de fylldes snabbt, så de flesta av oss spreds ut för mellanlandningar i både nord och syd och öst och väst.
Själv hamnade jag i Salt Lake City och där blåste det så jävligt att både landning och start två timmar senare fick mig att tacka gud att det inte serveras ärtsoppa under amerikanska torsdagar.
Turbulens monumentale, faktiskt.
Det finns mycket lite i världen jag avskyr mer, men samtidigt:
På något sätt hör det till.
Man måste vara med om lite motstånd och krångel och obehag för att kunna uppleva en final på rätt sätt.
Så nu jävlar är vi peppade här!
• • •
Jag, personligen, tillhör ju egentligen inte alls skaran av människor i DC som väntat på den här stunden, när den första finalmatchen på 20 år – och den allra första under Ovetjkin- & Bäckis-eran – spelas i Betongbunkern.
Likafullt tycker även jag att det känns otroligt speciellt att bänka sig här ikväll.
Jag har inför så många slutspel genom åren varit övertygad om att ”This is the year” för Caps och sedan åkt hit och sett dem förlora en sådan mängd stora matcher att jag till slut inte ens kunde föreställa mig hur en Stanley Cup-final i Chinatown skulle komma att arta sig och kännas.
Men här är vi nu. Bäckis och Ovie och Holtby och John Carlson och Jay Beagle och Evgeni Kuznetsov och Andre Burakovsky och alla andra ska verkligen spela final i bunkern och det känns…högtidligt.
Sakralt, nästan.
Och så satans kul!
• • •
Igår kväll hade jag Barry Melrose till bordet vid en förträfflig steakhouse-middag i downtown DC.
Meddelas kan att han är mycket sympatisk och rolig – och fortfarande älskar Tomas Sandström och Börje Salming, eller ”my guy Borje”, som han benämnde honom.
Sedan blev det allmän ramalama, med praktiskt taget alla ackrediterade journalister i hela hockeyvärlden, på en klassisk irländsk bar inte långt från Betongbunkern.
Ystert, to say the least.
Men här finns i alla fall inga jävla kasinon vi kan ruinera oss på…
• • •
Träningsupplägget är lugubert nog detsamma här som i Vegas – fast tvärtom.
Caps gömmer sig i sin lilla practice-rink utanför stan och Knights gnuggar i Capital One Arena
Det blir rätt stökigt för oss som ska bevaka båda och fastnar i den hopplösa DC-trafiken när vi är på väg tillbaka från Arlington till stan.
Men de bjuder på goda syltmunkar i det temporära mediacenter de byggt i Kettler Iceplex, så så jag intar en zenbuddistiskt hållning och låter det som händer hända utan klagomål.
• • •
Hurra för Brookise!
Han – Larry Brooks på New York Post – får, meddelades det igår, Elmur Ferguson Award och väljs därmed in i Hockey Hall of Fame
Som Post-redaktören Steve Lynch säger i artikeln jag länkar till ovan:
– Med möjligt undantag för en trasig tand finns det inget som ÄR mer hockey än Larry Brooks.
Han råkar också vara den förste nordamerikanske journalist som tog sig an lille Biffen back in the day och såg till att jag kom in i det här på riktigt, så jag står i stor tacksamhetsskuld till Brooksie – och gläds enormt med honom.
• • •
Det är bra märkligt hur snabbt momentum och omvärldens syn på vad som ska hända svänger fort i en final.
När Knights vann första matchen började åtskilliga kackla om att de hade Capitals nummer och skulle komma att svepa dem. Sedan kvitterade Caps och nu heter det att de har övertaget och kommer vinna fyra raka.
Så där är det alltid, jag vet inte hur många tvärsäkra lallare jag genom åren träffat som efter ena eller andra lagets finalvinster förklarat att nu är det avgjort – och sedan har det för det mesta inte alls slutat så.
Det enda man kan vara säker på att är att samma lallare kommer säga samma saker om laget som vinner ikväll, men inget kommer vara avgjort redan nu, jag lovar.
• • •
Vi har sjungit oss hesa om vilket drag det varit i Vegas under slutspelet och det har vi gjort rätt i för det HAR verkligen liknat ingenting där ute.
Men nota bene – även nationens huvudstad har drabbats av skenande hockeyfeber.
Det är lika fullknökat med folk på Caps fredagsträning i Kettler som det varit när Knights tränat i Summerlin – och de jublar vilt varje gång en spelare kommer ut på isen vid halv elva på förmiddagen.

Det har aldrig hänt mig när jag kommit till jobbet…
Och ända sedan igår har kvarteren runt Betongbunkern varit avspärrade av polis och känslan när jag nu, fyra timmar före matchstart, kommer promenerande för att ta mig till pressentrén på baksidan är stämningen så laddad att jag nästan tappar andan.
Det känns i hela kroppen att…oh, här händer det något enormt stort ikväll.
Något människor väntat på i evigheter.
Något som kan bli historiskt.
Så häftigt.
• • •
Efter Vegas mycket lättsamma träning i bunkern igår gjorde Wild Bill Karlsson en Uffe Bodin.
Han åt brysselkål.
Med sån aptit att han knappt kunder prata.
Det framgår i den i mitt tycke rätt underhållande videosnutten i den här artikeln från igår.
Han är en cool katt, Karlsson.
• • •
NHL försöker också hjälpa Capitals att svara någorlunda värdigt på den megaspektakulära inramning vi fick oss till livs i Vegas och ja, ambitionen är det inget fel, men jag vet inte hur de tänkt.
Istället för Glady’s Knight och Lil Jon ska duon Sting och Shaggy uppträda på gatan utanför och istället för boxningslegendaren Michael ”Let’s get ready to rumble” Buffer ska Pat Sajak från tv-showen ”Wheel of Fortune” stå för preludierna på isen.
Ursäkta mig, men Sting och Shaggy? Det är ju som att låta Hal Gill och första bästa zamboniförare bilda första backpar – och hur får man ”Wheel of Fortune”-temat att fungera?
• • •
Biffens namn i kvällens game winning-pool:
Chandler Stephenson.
Hm, mja…men låt oss göra som Tommie gjorde när han drog Brooks Orpik i onsdags och slå fast att yes, Stephenson kommer avgöra game 3!
• • •
Det är inte för inte som den brysselkålstuggande Wild Bill talar om att det är Knights mot världen ikväll igen.

De har pumpat så mycket matnyttig näring ur den attityden hela denna öppningssäsong , och framförallt i slutspelet, att de naturligtvis ska tvåla in sig i den nu.
Det är framförallt på bortaplan, när de som Wille säger bara kopplat bort allt annat och fokuserat helt på hockey, de svingat sina svärd med störst kraft.
Så bli förvarnade, Caps-fans.
De vet hur man gör när hela världen
• • •
Det var väl det jag visste.
Lönta Lindquist är egentligen vampyr och går inte att fånga på bild – ens när han sitter i barer i Washington och skrockar med Sebbe från Svenska Fans.

• • •
Kuznetsov var med på förmiddagsskejten idag också och sa själv efteråt att om det bara var upp till honom vore frågan inte ens uppe till diskussion.
– Jag skulle spela med brutet ben om det var så. Men det är inte jag som bestämmer, hette det.
Nej, det är Trotzen och hans medarbetare som bestämmer – och de säger att det är game time-beslut på den ryske förstecentern.
Men var så säker:
Kuze spelart.
Det är bara för att hålla Gallant på halster de inte ger något besked redan på förhand.
• • •
Dagens bästa nyhet:
Bloggens äldsta och arguably mest legendariske sidekick kommer till Vegas för Game 5 – och har ackreditering.
Javisst – Eken!
Då blir two-step och good times in i gryningen!
• • •
Burra Burracuda har varit hittills hetaste svensken i den här finalen och det är bara att hoppas att han själv inser hur bra han är just nu.

Den unge skåningen har ju länge haft problem med självförtroendet och grävt ner sig alldeles för djupt när det tagit emot och därmed hamnat i den onda spiralen.
Men nu har han, som Brysselkål-Uffe på Hockeysverige rapporterat utförligt om, tagit hjälp av Andy Svärd – samma mentala coach som hjälpte Jesper Bratt inför rookie-säsongen med New Jersey.
Så ja, han borde veta att det bara är att fortsätta på samma sätt nu.
• • •
Det slår mig plötsligt att det ikväll är exakt tio år sedan Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins utkämpade den kanske bästa hockeymatch jag någonsin sett i gamla The Joe.
Det var Game 5 i Stanley Cup-finalen 2008 och Wings kunde avgöra inför sina vilda hemmafans och de hade händerna på bucklan men 9.57 in i tredje övertidsperioden avgjorde Petr Sykora för pingvinerna.
Inte det resultat vi i det blågula mediauppbådet hade hoppats på, vi ville ju skriva om Lidas och Zätas och Homers och de övriga Motown-svenskarnas segerfest på hemmaplan, men ändå – det var en helt oförglömlig kväll, så het att Maria från Sundsvalls Tidning svimmade på pressläktaren.
Jag ser hemskt gärna en repris här ikväll…
• • •
Kvällens final-outfit är äventyrlig.
Den består av svarta byxor, ljusblå skjorta, marinblå kavaj – och så en svartgrå slips som så kallad prick över den sizzling enchiladan.
Man måste liva upp det lite ibland.
• • •
Sting…
• • •
Apropå Eken har han, som den Bäckis-älskande Gävle-bo han är, suttit med här i betongbunkern under ett otal av de stora matcherna här genom åren och vi pratar ofta om hur det var den gången mot Rangers när vi satt bredvid varandra och den ene ändå omöjligen kunde höra vad den andra sa; vi såg bara att läpparna rörde sig.
Det var med andra ord lite livat i ladan – och det kan lär det jävlar i mig bli ikväll också.
Det är inte bara Ovies första final på hemmaplan (även om det nu är den allra viktigaste faktorn). Det är också lagets första framträdanden här sedan de vann Game 7 mot Tampa och blev klara för final.
Och så är det, icke att förglömma, Saturday Night i The Nation’s Capital.
Trumhinnorna, tack för allt, det här kan vara sista gången ni kommer till användning…
• • •
Gissa vem som även i år fått det ärorika uppdraget att rösta om hockeyns allra finaste individuella pris?
Oh yes box mama – yours truly Biff!
• • •
Golden Knights har inte underkastat sig samma restriktioner under sin vistelse i Washington som Caps gjorde under sin i Vegas.
– Nej, några killar har varit ute och promenerat. Det kan man ju ändå göra, säger Pierre-Edoard Bellemare.
Ja, här är frestelserna betydligt färre och oskyldigare än de som hotar hockeylag som bor på Strippen.
• • •
Även här i Washington har NHL sett till att Papa Biffen sitter i the main press box.
Lyckan är jämförlig med den James Stewart känner i slutet av ”It’s a Wonderful Life”.
Intill mig har jag åter Expressen, men det är Hyresgäst-Johan som kommit ner från New York för de här två matcherna.
Även han kommer ursprungligen från Borlänge – mytomspunna Skräddarbacken, för att vara mer exakt – och jag tror vi kan slå fast att vi skriver historia tillsammans.
Aldrig tidigare har två tunhukar suttit tillsammans på en nordamerikansk pressläktare och tittat på Stanley Cup-final.
• • •
Ha ha, det är sån tändning i hallen att de som hunnit komma ställer sig upp och jublar när Braden Holtby en timme före matchstart kliver ut i båset för sina uppladdningsövningar.
• • •
Man kommer aldrig undan. Jag tar under eftermiddagen en liten nap – och när jag vaknar och tittar ut genom hotellrumsfönstret pågår det här nedanför.

Tur jag är så måttlig, annars hade jag nog befarat att jag fått delirium…
• • •
Den kallas redan The Save – nämnde Holtbys oerhörda räddning i T-Dojan i onsdags.
Men somliga – ja, i alla fall Ondskan Ekeliw och Larry Brooks – protesterar mot beskrivningen att den skulle vara historiens mest fantastiska finalräddning.
Brooksie listar fyra i sin Slapshot-spalt som han anser vara mer oförglömliga, särskilt som de kom i betydligt mer avgörande lägen.
Ken Drydens på Joe Pappin 1971, Nikolai Khabibulins på Jordan Leopold 2004, Marc-Andre Fleurys på Lidas 2009 och Cam Wards på Fernando Pisani 2006.
Några invändningar från läsekretsen?
• • •
De är inte tillnärmelsevis lika många som Caps-fansen i T-Dojan, men faktiskt – en liten bunt riddarsupportrar har tagit sig över kontinenten och står och trängs nere vid gästernas bås innan värmningen
• • •
Nu kommer Skräddarbacken-Johan och förstör min story och berättar att vi minsann satt ihop även i United Center i Chicago 2010, så här skrivs ingen historia.
Mja, men då satt vi i den sunkiga auxillery-boxen på ena kortsidan.
Nu är vi de första tunhukarna tillsammans i en riktig pressbox på en Stanley Cup-final!
Sant, erkänner Johan och går helt storsint och hämtar en kaffe åt sin fellow borlängebor.
• • •
Jisses, av vad jag kan se på bilderna på tv-skärmarna framför oss är det lika mycket folk på gatorna i Chinatown ikväll som det var i Nashville för ett år sedan.
Something’s going on in The District..
• • •
Ikväll gör Christian Djoos sitt första Stanley Cup-mål.
• • •
Och William Karlsson gör sitt andra finalmål.
• • •
Jag trodde aldrig det skulle hända, men jodå.
Ett löfte är på väg att uppfyllas och Washington Capitals ska nu spela Stanley Cup-final i Betongbunkern.
Det kommer bli något vi aldrig glömmer.
Enjoy, mina vänner!