Stanley Cup-finalen 2018, del 23

Som när en kristen som ägnat hela sitt liv åt the gospel sträcker händerna mot födelsekyrkan i Betlehem.
Som när en äventyrare kravlar sig uppför The Hillary Step och ser Mount Everest-toppen med egna ögon för första gången.
Som när en arkeolog förstår att han eller hon under nästa grushög äntligen kommer hitta en spjutspets från antiken som gäckat honom/henne i åratal
Så, som jag föreställer mig de situationerna i emotionell mening, känns det för oss som deltar i Stanley Cup-cirkusen när vi nu når nästa nivå – den högsta och mest förblindande av alla.
Elimination-stadiet.
Ett lag – tills vidare Washington Capitals – kan från och med nu vinna Stanley Cup varje kväll.
Det är do or die hela tiden.
Det betyder att bucklan hålls gömd i närheten av arenan – och från med tredje perioden I arenan,
Den är ingenting mindre än hockeyns heliga graal, dess motsvarighet till stentavlorna Moses skrev budorden på och polstjärnan på himlavalvet.
I dess närvaro – ja, i blotta tanken på dess närvaro – skärps alla sinnen.
Vi sträcker lite mer på ryggarna.
Känner hjärtat slå lite hårdare.
Tar djupa andetag.
Den där skinande silverkrukan har en alldeles egen mystik, en egen kraft, en egen hypnotisk verkan.
Så hur mycket vi i den här bloggen än haussat hela slutspelet är det på sätt och vis nu det verkligen börjar.
Nu är det allvar.
Nu är det på riktigt.
Nu kan tiden stanna och historia skrivas.
• • •
Jag visste att man kan vara trött på många olika vis, men att man kan vara det det genomgripande sätt som när jag flög tillbaka till Vegas i förrgår kom som en nyhet.
Jag slumrade bara en halvtimme efter urladdningen i Game 4 och jag skojar inte, under mellanlandningen i Atlanta höll jag på att somna stående – i kön till Donken.
Sedan hann jag inte mer än sätta mig på planet för de sista tre timmarna till McCarran förrän det var total blackout. Först när hjulen touchade den kokheta landningsbanan i öknen slog jag – som egentligen inte KAN sova sittande – upp de klarblå igen.
Att bevaka Stanley Cup är tufft, men somebody’s gotta do it…
• • •
En mindre angenäm effekt av Stanley Cup-bucklans magi är att den ofta leder till förlamande frossa.
Jag skrev en hel krönika i det ämnet idag, för jag har sett det så många gånger – hur ärrade superstars som skulle kunna stirra ner Richie Aprile från ”Sopranos” i en mörk gränd börjar darra som korthåriga taxar under köldknäppar i Svappavaara i den sägenomspunna pokalens strålglans.
Mest iögonenfallande var det nog under inledningen i Game 5 i Joe Louis Arena 2008, när Detroit Red Wings hade sin första chans att knocka Pittsburgh Penguins.
Det gick över, men de första bytena var det några synnerligen upphöjda storheter som knappt kunde hålla i klubborna.
Att Capitals under resan hit redan vunnit ett koppel direkt avgörande matcher och är vana vid the heat spelar ingen som helst roll.
Det här är något helt annat.
Det här är matchen de avgjorde – hundratals gånger – under landhockey-sessionerna på mammas och pappas garageuppfart..
Det här är kvällen de väntat på hela livet.
Och hur de än försöker förtränga och inte låtsas om det vet de ju att inte bara bucklan är in the house.
Någonstans har klubbledningen också gömt kistor fulla med champagne, segercigarrer och kepsar och T-shirts det står ”Stanley Cup Champions 2018” på.
Det kommer inte bli lätt för Bäckis och hans vapendragare att göra det de vill ikväll…
• • •
Jag har nu officiellt gjort slut med den omöjligt lynniga och oberäkneliga Lady Luck.
Hon var underbart charmfull och ljuv i förrgår, men förvandlades tvärt till ondskefull ragata igår.
Såna människor ska man inte ha i sitt liv, so really – fuck her!
• • •
De spelade fyra matcher färre än Caps i de inledande tre playoff-omgångarna.
Ändå är det de gyllene riddarna som sett trötta och slitna ut de senaste matcherna.
Och vad värre är:

De förefaller mentalt utpumpade.

Stämningen runt laget har varit egendomligt spänd och tjurig sedan de fick uppleva säsongens första riktiga motgångar – som om de aldrig hade räknat med att den rosenskimrande sagan på Strippen skulle kunna få ett slut.
Särskilt grinig har papa Gallant himself varit – inte minst under sina presskonferenser.
Han svarar kort, suckar och blir direkt Tortorella-arg över vissa frågor – och en specifik lokalreporter har han såna problem med att PR-människorna i förrgår bad personen att ”sluta ställa frågor”.
Det säger mig att fokus hamnat snett i Vegas-lägret och det lovar inte alls gott.
Men ikväll har de inget annat val än att spela sitt livs hockey och tömma bränsletankarna.
Annars är sagan – och säsongen – definitivt över.
• • •
Det var många som la sin röst på Washington i Stora Finaltipset i bloggen, men bara tio hävdade att Ovie skulle leda huvudstadslaget till 4-1-seger.
Så nu står oerhörda mängder ära på spel för Markus Näslund, Emilia Cederholm, Pelle Hägglund, Niklas Eriksson, Svesse Svensson, Simon Bank, Magnus ”Sigge” Svensson, Anton Lander, Erik Niva och Patrik Carnbäck.

De kan bli bloggens särskilda champions.
Looben?
Jo, han hävdade att lagen skulle splitta de två första matcherna, att Caps sen skulle vinna sina två hemmamatcher, förlora Game 5 i T-dojan och till sist avgöra på hemmaplan.
Just saying…
• • •
Jag tror aldrig jag sett en hockeymatch där första målet på förhand framstått som viktigare.
Om Knights lyckas göra det tror jag de bryter sig ur de senaste matchernas kramp och vinner ikväll.
Men om de ännu en gång bränner lika mycket chanser och Caps plötsligt tittar upp och trycker in ytterligare en sån där demoraliserande out-of-the blue-cannoli i Fleurys ugn…oh boy.
Då blir det handshake och buckla på isen.
• • •
När jag skummar genom stora tipset noterar jag också att Lasse Granqvist hade en intressant teori.
– Washington vinner. Tror de skaffar sig 3-1-ledning, Vegas utjämnar men Washington tar Game 7.
Hm.
• • • 
Den som tror att Golden Knights-fansen gett upp tror fel.
Det var samma hysteri som vanligt på deras träning i Summerlin igår och klassiska ramsan ”We want The Cup” ekade alltjämt mellan plåtväggarna.
Följaktligen kommer det bli samma fantastiska party-party här i T-Dojan igen också – särskilt som åskådarna nu får hjälp av självaste Panic! At The Disco att trigga igång.
Det är en riktigt tung bokning.
• • •
Roar mig med att räkna efter hur många elimination-matcher jag sett i olika Stanley Cup-finaler.
Tror listan ser ut så här
2007: Game 5.
2008: Game 5 och Game 6.
2009: Game 6 och Game 7
2010: Game 6
2011: Game 6 och Game 7
2012: Game 4, Game 5 och Game 6
2013: Game 6
2014: Game 4 och Game 5
2015: Game 6
2016: Game 5 och Game 6
2017: Game 6.
Bäst?
Ja, jag envisas ju med att tjata om Game 5 i The Joe 2008.
Finalen avgjordes inte då, men med tre övertidsperioder var den rekordartat infernalisk.
• • •
Caps har inte visat sig ute på byn under den här vistelsen i Sin City heller.
De sitter inlåsta på luxuösa Mandarin Oriental och spelar TV-spel och försöker låta bli att tänka på de där lådorna med champagne någon de känner vid hemlig tidpunkt smugglar in i T-Dojan.
Efter onsdagens träning – kanske säsongens sista! – såg det ut det som de hanterade känslostormen med vad som skulle kunna kallas upphöjt lugn.
– Ja, det känns inte annorlunda än det brukar och vi förbereder oss på samma sätt som vanligt, bedyrade Burra Burakovsky.
Men det var då det.
Ikväll kommer det kännas konstigt i halsen och lungorna och benen och händerna…
• • •
Under onsdagen landar han i finalcirkusen – och går direkt till buffén!

Visst, Eken – bloggens äldsta och mest klassiska sidekick – är äntligen in the house!
Nu jävlar har det blivit final på riktigt.
• • •
Trotzen – ständigt på gott humör, till skillnad från kollegan i andra båset – får under en pre game-presser frågan hur han hållit tanken på att han kan bli Stanley Cup-mästare borta under dagen.
– Jag strök en skjorta, svarar han.
Kloka Trotzen – så brukar jag också göra när det blir pressat.
Det finns ingen bättre distraktion.
• • •
Eken ska förresten bli pappa i oktober.
Det firades grundligt igår kväll, om vi säger så.
Då bestämde vi – eller i alla fall jag – också att pojken, för en sån handlar det om, ska heta Per.
Per Ek…det blir ju inte tuffare.
Biffen kan vara ett alternativ, Bjuppe ett annat.
• • • 
Idag ska vi – innan tionde minuten i tredje perioden – skicka in Conn Smythe-rösterna för första gången.
Vi förväntas nominera tre spelare och jag törs nästan lova att de tre spelarna på samtliga röstsedlar heter Alex Ovetjkin, Evgeni Kuznetsov och Braden Holtby.
Frågan är bara vilken ryss som ska vara etta och vilken som ska vara tvåa.
Jag har bestämt mig…
För övrigt:
Skulle serien inte avgöras ikväll görs omröstningen om på söndag – och kanske nästa onsdag.
• • •
The Elimination Final Game utstyrsel består av svart grund, en ljusbeige kavaj och en matchande, glittrig slips.
ZZ Tops ”Sharp-dressed man” comes to mind igen…
Både kavajen och slipsen har varit ute på isen efter avgörande finaler tidigare och åtnjuter därför förtur i garderoben såna här kvällar.
• • •
Blir en smula förvånad när jag ser en stor bild på New York Rangers i lokaltidningen Review-Journal.
Men det har sina rutiga skäl och randiga orsaker, visar det sig.
En homer till krönikör vill understryka att Caps hade ledningen med 3-1 även mot Blåskjortorna i andra omgången 2015 men förlorade i alla fall.
Sant, förvisso.
Men det var gamla Capitals, det.
Den här upplagan är i mental mening kärnvapenbestyckad och släpper aldrig ett sånt här läge.
Tror jag.
• • •
Drar James Neal i Game Winning Goal-lotteriet.
Inte alls dumt.
Han har en del redemption att jobba för efter Game 4…
• • •
Ikväll är det väldigt gott om Caps-fans i T-dojan.
Såklart – en riktig supporter missar inte kvällar när favoriterna kan ta en titel.
De får dessutom sällskap av spelarnas familjer.
Ted Leonsis, Caps ägare, har hyrt en egen jet åt familjemedlemmarna och den kärran landade, fullastad, på McCarran för några timmar sedan.
Ytterligare något för grabbarna på isen att försöka förtränga…
• • •
Wild Bill ser i alla fall, noterar vi på monitorer i presscentrat, extremt cool ut när han kommer släntrande över personalparkeringar tre timmar före puckdrop.
Hollywood borde ringa.
• • •
Om Caps vinner redan ikväll – vem lämnar Ovetjkin bucklan till först?
Det kan rimligen inte bli någon annan än Bäckis, eller hur?
• • •
Nu kommer det nån och säger att det just begåtts ett mord på New York-New York, där åtskilliga i mediaföljet bor.
Det var ju otrevligt, minst sagt.
Här som det ska vara så jäkla säkert och tryggt för besökare…
• • • 
Man vet var man är när det kommer in en Elvis i presscentrat och häller upp en kopp kaffe.
• • •
Bäckis såg ut som sitt vanliga, numer väldigt avslappnade jag efter träningen igår.
Men jävlar – när de släpar ut honom till presspodium några timmar före den här matchen har han järnmalm i ögonen. Jag har inte sett en lika hård svensk blick sedan de zoomade in Niklas Kronwall i båset under nationalsången före sjätte finalen 2008…och den gick ju bra för hoonom.
• • •
Ett litet råd från en loser ni känner väl vid det här laget:
Tro aldrig att ditt nummer ”förr eller senare” måste komma på rouletten.
Det måste det inte alls…
• • •
”Jo, Capitals avgör redan ikväll”.
Det är den vanligaste åsikten bland journalisterna och tyckarna som följer showen på plats.
Ja, som det sett ut de senaste matcherna är det svårt att komma fram till något annat.
Men, igen: Cup-frossan är for real.
Dessutom:
Är det något Vegas är bra på så är det att trotsa oddsen – och en vändning i den här serien vore förstås det ultimata slutet på den mest häpnadsväckande hockeyskrönan genom tiderna
• • •
Ojvoj monumentale.
Det är inte bara fullt inne i Capital One Arena just nu.
På flygbilder som publiceras överallt framgår att det är absolut svart med folk utanför också.
Måste röra sig om hundra tusen nånting.
Om huvudstadens drömmar slår in redan ikväll lär fetaste partyt genom tiderna utbryta.
• • •
Här, på plazan utanför T-Dojan, låter Panic! At The Disco verkligen fina.
• • •
Jag pratade med Eller igår också – han som kan bli förste dansken i historien att vinna Stanley Cup.
Det blev en rätt okej artikel.
Eller?
Ho ho.
• • •
Om de fattar nånting har de som sköter showen i T-Dojan tagit hit botox-monstret Wayne Newton igen.
Det är när han, med sitt frusna leende, vevar igång showen riddarna vinner.
• • •
Mina vänner, nu är det dags.
Säsongen vi följt tillsammans sedan i september förra året kan vara över om några timmar.
Kort sagt:
This is it.
Och då vet ni vad som händer här.
Bloggen goes Karin Boye on you…

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.