Stanley Cup-finalen 2018, del 28 – The End

VEGAS – WASHINGTON 3-4 (Slut – Washington Stanley Cup-mästare)
• • •
Det är dagen efter The Big Celebration i Las Vegas, Stanley Cup-mästarna har just tagit med sig sin buckla och flugit hem till Washington igen och genom fönstret här på Bellagio kan jag – vagt – höra Sarah Brightman sjunga att it’s time top say goodbye; hon ackompanjerar den bedårande fontänbaletten ute vid stora sjön – där Panic! At The Disco uppträdde igår.
En händelse som ser ut som en tanke, kallar man det.
För det är tid att tacka för den här gången, packa väskan och ta farväl.
Nej, nej – lugn nu.
Vi är inte klara med bloggens säsong ännu – på långa vägar. Awards, draften och free agency-racet återstår – och sedan har vi stora sammanfattningen, då exempelvis Årets Kommentator utses
Men den sista hockeymatchen är de facto spelad, den sista live-bloggen utförd och allt viktigt och verkligt angeläget fört till handlingarna – och jag sitter plötsligt här och stirrar tomt framför mig.

Det finns inga fler morning skates att gå på, inga intervjuer att göra och inga matcher att se fram emot.
Dessutom har alla som ingått i Stanley Cup-cirkusen i två månader i ett slag spridits för vinden och flugit hem till Toronto och Calgary och Philadelphia och Orange County och Moskva och Tammerfors och Vancouver och Smedjebacken och New York.
Vemodigt är det.
Så jag sjunger jag med:
I sit alone and dream of the horizon
Then I know that you are here with me, with me
Building bridges over land and sea
Shine a blinding light for you and me
To see, for us to be
Time to say good bye
• • •

– Hur mår du nu då efter en så lång Stanley Cup-natt, frågar Ondskan Ekeliw lätt oroligt innan vi ska spela in 200:e podcast-avsnittet.
Jag mår prima, faktiskt.
För medan de nyblivna mästarna inledde sin säkert veckolånga monsterfest med en rungande urladdning på Strippen – vilken Washington Post redogör för med imponerande detaljrikedom här – åt jag en sen supé med Eken och TT-Göran och gick sedan snäll som en pojkscout och la mig.
Efter sista finalmatchen är det nämligen alltid likadant.
Man slappnar av – och plötsligt ger kroppen igen för all stress och press och sömnbrist och skörlevnad som pågått i två månader.
Det är total knockout.
Men så blev det en jävla bra podd också.
Ute snart, lyssna då.
• • •
Jag röstade så här i The Conn Smythe vote:
1. Alex Ovetjkin
2. Evgeni Kuznetsov
3. Braden Holtby
Den enda frågan var egentligen om Ovie eller fågeldansaren från Uralbergen skulle vara etta, men jag hade inga problem att bestämma mig.
Den ”nye” Alex Ovetjkin var det här mästarlagets allra viktigaste spelare.
• • •
Det har pratats alldeles för lite om vad fan som hände med matchklockan under sista två minuterna igår kväll.
I hallen fick den tuppjuck, fastnade på 14.5 sekunder fast det var över två minuter kvar och att inte domarna blåste av borde nån få en reprimand för.
Tänk om det hänt nåt avgörande…
• • •
Hela min krönika, liksom den stora Bäckström-texten, i natt handlade om hur emotionellt det var på isen under firandet igår.
Jag har som ni vet gjort det här några gånger, men aldrig upplevt att riktigt så starka känslor satts i rörelse.
Som sagt, jag kommer bära med mig de där scenerna resten av livet.
• • •
Mitt i all upphetsning över att Caps är mästare vill jag ha sagt att det känns jävligt ledsamt att vakna till nyheten att Anthony Bourdain tagit livet av sig.
Jag var stort fan och fattar ingenting, men man vet så lite. Också de man tycker har ”allt” kan plågas till döds av sina demoner.
• • •
Vegas bookmakers andas ut.
De ”dodged a bullet” när Golden Knights nu inte vann cupen; utbetalningarna vid vinst hade kunnat knäcka några av dem.
Nu har de glatt pumpat ut oddsen för 2019 års Stanley Cup.
De tror åter på Tampa – och allra minst på Ottawa.
Här är hela listan
Tampa Bay Lightning 9/1
Boston Bruins 10/1
Toronto Maple Leafs 10/1
Vegas Golden Knights 10/1
Winnipeg Jets 10/1
Nashville Predators 11/1
Pittsburgh Penguins 11/1
Washington Capitals 14/1
Edmonton Oilers 18/1
Anaheim Ducks 22/1
Chicago Blackhawks 22/1
Columbus Blue Jackets 25/1
Dallas Stars 25/1
Calgary Flames 28/1
Philadelphia Flyers 28/1
Los Angeles Kings 30/1
Minnesota Wild 30/1
San Jose Sharks 30/1
Colorado Avalanche 40/1
Florida Panthers 40/1
New Jersey Devils 40/1
St. Louis Blues 40/1
Montreal Canadiens 50/1
Carolina Hurricanes 60/1
New York Islanders 60/1
Buffalo Sabres 66/1
New York Rangers 70/1
Detroit Red Wings 75/1
Arizona Coyotes 80/1
Vancouver Canucks 80/1
Ottawa Senators 100/1
• • •
Det var faktiskt ingen som i yran på isen kom ihåg att fråga Bäckis om fingret i går.
Men vi tror att det var brutet – men han slog en och annan magnifik passning i alla fall…
• • •
Som Taddson – grattis till honom! – skriver i sin sedvanligt förstklassiga analys var ögonblicket när Ovie mitt i den euforiska högen av spelare fick upp huvudet och med tårarna rinnande nerför kinderna bara vrålade rakt ut också en instant classic ingen någonsin kommer glömma.
• • •
Riddarnas sannsaga till säsong ska vi återkomma till i en mer utförlig säsongsavslutning i bloggen, men låt oss redan här konstatera – eller snarare upprepa – att de är den bästa storyn i hockeyhistorien ever.
Må det fortsätta likadant här ute…
• • •
Det är många som gläds med just The Great Eight. Det framgår om inte annat i den här förträffliga blänkaren av Pierre LeBrun – som trots den sena timmen fick tag i alla fall från Gretzky till Kovatltjuk och Boudreau och Mogilny innan deadline.
• • •
Fem matcher är lite kort för en finalserie och ändå känns det som bataljen mellan Caps och Knights pågick oerhört länge – inte sant?
• • •
Jaha, då är det dags att trycka dit The End där uppe i rubrikraden.
Jag blir kvar här i Vegas ett dygn – för att Eken tvingar mig… – och glider nog sedan ut till Palm Springs i några dagar.
Men igen – vi är inte klara här ännu.
20 juni är det awards i en stad som heter…vänta, hur var det nu…just det, Las Vegas!
Då hörs vi igen.
Tills dess – tack för en fantastisk resa genom slutspelet, det har varit bästa bloggvåren någonsin.