So long, NHL-säsongen 2017-2018

Ah, NHL-säsongen 2017-2018.
What a blast.
Kanske var det till och med den roligaste, mest givande, och spännande och oförutsägbara upplagan under bloggens alla år i Nordamerika.
Nu är det, slutligen, dags att sätta punkt och föra hela årgången – den som tog form i mitten av september förra året och fullbordas nu, tio månader senare – till handlingarna och det gör jag inledningsvis genom att lista dess greatest hits.
Höjdpunkt 1: Slutet.
– Jag trodde aldrig vi skulle få se Ovetjkin och Bäckis med Stanley Cup-bucklan, men det fick vi och känslostormen på isen i T-Mobile Arena efter avgörandet sjunde juni överträffade allt. Jag har sett elva lag före Capitals säkra hockeyns ultimata belöning och de har alla varit lyckliga, men inte på samma vulkanutbrottsartat euforiska och saliga sätt som de hjältar som väntat allra längst och tvingats uppleva mer heartbreak än någon annan på vägen till the promised land.
Höjdpunkt 2: Bröderna Sedins farväl.
– Jag visste att Daniel och Henrik var populära i Vancouver, men inte att de var så avgudade. Att vara med och uppleva hur kärleken formligen strömmade över dem under sista hemmamatchen i Rogers Arena, och även under den allra sista dansen i Edmonton några dagar senare, kändes direkt omtumlande. Tvillingarna fick rungande, tårögda standing ovations efter varje byte – och när de, helt enlighet med ädlaste Hollywood-dramaturgi, avgjorde hemmamötet med Arizona i sudden death fick den största dubbelkarriären i hockeyhistorien sitt perfekta, och helt oförglömliga, slut.
Höjdpunkt 3: Vegas premiärsäsong.
– Största sensationen i NHL:s historia. Men även om The Golden Misfits misslyckats totalt hade de tagit sig in på den här listan. För det var en sån dröm, och så rasande skoj, att se NHL.-hockey på Strippen att jag fortfarande har svårt att greppa att det var sant.
Höjdpunkt 4: Tampa.
– Det slutade inte som de hade hoppats, nej. Men under första halvan av grundserien spelade Bolts, och särskilt den CCCP-besläktade förstakedjan, episk hockey. Dessutom kändes det som jag var i Tampa mest hela tiden. Och inte mig emot. Den solstekta, stillsamma metropolen i nordvästra Florida är en av NHL-kartans eldoradon.
Höjdpunkt 5: Serielunken.
– Det kanske bara berodde på att Vegas tog plats på scenen, eller att lag som Colorado och New Jersey skrällde så dant, eller att det blev förbluffande drama när Rangers under så okonventionella former kungjorde sin rebuild, jag vet inte. Men det blev aldrig tråkigt i år. Aldrig grå vardag. Aldrig grottekvarn. Det är anmärkningsvärt. Ligans ledning har inte mer bollkänsla än en flakmoped och tycks ibland anstränga sig för att förstöra sin egen goodwill, men de lyckas ändå ge oss en ”produkt” som bara känns mer och mer attraktiv. Vad skulle hända om de var de kompetenta på sjätte avenyn?
Höjdpunkt 6: Nashville.
– Och under andra halvan av grundserien var det i Music City det spelades hockey så överjordisk att gud själv löstre ett NHL Network-abonnemang. Och även dit åkte bloggen med en förtjusande hög frekvens. Framförallt en vecka i mars, när nedre Broadway under några kvällar förvandlades till Little Rydaholm, står ut som ett av grundseriens verkliga klimax.
Höjdpunkt 7: Norris-Victor.
– Det blågula backundret bekräftades ännu en gång när den tredje svensken i historien, iklädd en glittrande smoking (tidigare påståenden om det handlade om en kostym berodde på för mycket craps på Encore), mycket välförtjänt sopade hem Norris Trophy i Vegas.
Höjdpunkt 8: Roadtrip 2 med Ekeliw.
– We’ve got ourselves a tradition. Nästa år kör vi från Vegas till Phoenix och sedan till Denver och slutligen Minneapolis. Om vi inte fortsätter till Dallas från Phoenix och avslutar i Tampa…
Höjdpunkt 9: Rasmus Dahlin Fever.
– Efter nästan ett helt års ständigt stegrande hype visste vi att det skulle hända. Likafullt slog hjärtat några extra slag när Sabres GM Botterill gick upp på scenen i AAC i Dallas och kungjorde att de valde Rasmus Dahlin först av alla i 2018 års draft. Snacka om cherry on the top.
Höjdpunkt 10: Winter Classic i Queens.
– Ja fanimig, till och med utomhusjippot höll lite höjd i år. Det var i och för sig bara marginellt varmare än när helikoptern kraschar i Skottland i ”The Day After Tomorrow”, men det var nåt med NHL-hockey i Queens. Nu är Staten Island enda New York City-stadsdelen där ligan inte planterat sin flagga. Kom igen Gary, vi har ju Richmond Ballpark ute där.
• • •
För att travestera Bryan Adams:
It’s the summer of 65.
För The Erik Karlsson Sweepstakes fortsätter av allt att döma långt in i högsommaren.
Sent i torsdags kväll kom det uppgifter om att en deal med Tampa var klar – varmed jag fick springa hem från en bar på 57:e gatan och Ekeliw i princip svimmade hemma i Örby – men det visade sig att det bara ”nästan” hade hänt.
I vilket fall kommer Erik förr eller senare lämna Ottawa – det kan vi se som säkert nu – och nästa säsong spelar han för en contender.
Det tycker jag är helt underbart.
• • •
Som brukligt i den här avslutande posten ska vi dela ut bloggens egna awards också.
Vi börjar med den finaste.
Årets svensk: William Karlsson.
– Den andra tidningen gjorde rätt, klart Wild Bill ska ha Guldpucken. Vi har aldrig sett ett liknande svenskt genombrott iNHL och kommer troligen aldrig att få göra det igen heller.
• • •
Det sjuder fortfarande av vrede på Long Island efter John Tavares brutala sorti – och den vreden verkar det som att Old School Lou tar fasta på när han försöker bygga ett nytt lag i post-Tavares-ruinerna.
Med Matt Martin och Leo Komarov i truppen blir ju Islanders verklighetens Charlestown Chiefs – och ja, i någon mån bidrar väl även Robin Lehner till den nya profilen. Han är inte precis någon morsgris han heller.
Fast jag är framförallt glad över att vi äntligen har en svensk ute på ön igen.
Må han göra braksuccé.
• • •
Årets svenska rookie: Jesper Bratt.
– Om det inte varit för Wild Bills 43 mål hade vi betraktat Jespers omedelbara succé som säsongens stora svenska sensation. Han skulle ju egentligen inte ha platsa i truppen på flera år, men klev rakt in i förstakedjan och bidrog i hög grad till att Devils blev ett slutspelslag igen.
• • •

Men tänk om det blir i Dallas The Summer 65 når sin kulmen.

Då får vi Erik Karlsson och Burger Klingberg i samma lag.

Det vore ju som att ha Otis Redding och Sam Cooke som vokalister i samma band.
Ojvoj.
• • •
Årets bäst klädde svensk: Henrik Lundqvist
Erik hade några intressanta kreationer, OEL utmanade med vågade färger under All Star-helgen, Vigges Awards-smoking VAR väldigt fin och Niklas Kronwall briljerar ibland med riktigt vassa, tidlösa kostymer. Men i den här klassen är kungen på Manhattan fortfarande ohotad. Bara han ser ut som a million bucks när han har lust med det.
• • •
Det kändes säkerligen så lagom kul för Bulan Berglund att bli trejdad till Buffalo efter tio år i St. Louis, men jag tror det miljöombytet kan bli en hit för den reslige västmanlänningen.
Sabres befinner sig i ett intressant länge och han kommer passa utmärkt som ärrad pappa åt ynglen i truppen – inte minst landsmannen Rasmus Dahlin.
• • • 
Biffen Memorial Award – till den svenske spelare som i högst utsträckning gjort bloggens tillvaro bättre och enklare under säsongen: Nicklas Bäckström
– Som vanligt skulle jag kunna nämna nästan allihop, för de svenska NHL-spelarna är mirakulöst anspråkslösa och lätta att ha med att, men jag väljer mäster-Bäckis eftersom han i tio års tid alltid ställt upp och hjälpt till och svarat på alla möjliga frågor – fast han inte är mer förtjust i uppmärksamhet än vad genomsnittliga barn är i surströmming.
• • • 
Bröderna Sedins vemodiga avsked hade en fin bieffekt:
För första gången på väldigt många år kom bloggen till en ny NHL-stad och därmed också en ny arena – Rogers Place i Edmonton.
Nu är det bara Calgary, Winnipeg och Minneapolis/St. Paul Kvar.
Erfarenheten har lärt mig att inte utfästa löften i den här frågan, men fan – nästa år tar vi och försöker klippa dem också.
• • •
Årets kommentator: Kung Kenta.
– En no-brainer i år. Ingen har nånsin varit mer lojal. Jag tror inte Kenta missade en enda liveblogg på hela säsongen. Men han var inte bara MED. Han var rolig och engagerad och kvick – och lyckades hålla på sitt utan att någonsin hemfalla åt tarvligheter och hån och aggressioner. En förebild för oss alla. Grattis, Kung Kenta!
• • •
Apropå arenor händer det ju att de byter namn och det brukar man acceptera utan att reflektera så värst mycket på saken, men att Air Canada Centrer i Toronto efter 20 år plötsligt ska heta Scotiabank Arena känns inte alls okej.
Den är ju ACC, inget annat.
Bloggen protesterar.
• • •
Skulle ni vara i närheten tycker jag ni ska åka och kolla när bucklan kommer till Gävle respektive Malmö i augusti.
Då kommer ni får smaka på den speciella Capitals-euforin, för nej – den har inte avtagit ännu.
• • •
Om nu Tampa, som de flesta tror, till slut lyckas knipa EK65…vilka ohyggliga supermaktskonfrontationer det blir i Atlantic-divisionen i så fall.
• • •
Arizona går till slutspel 2019.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Is it October yet?
Nä, men det är mindre än tre månader till Opening Night…
• • •
Jaha, det var det.
Nu stänger jag bloggen för den här säsongen och åker till Sweden ett tag.
Skulle du se mig nånstans är det bara att komma fram och morsa.
Annars hörs vi åter när mörkret börjat tätna och isarna i 31 NHL-arenor spolats på nytt.
En sista sak innan ridån går ner bara – årets bästa bilder i repris.