Finalrepris i DC

Eftersom Capitals avgjorde redan i Game 5 blev det inte så många finalmatcher i Betongbunkern i våras.
Bara två, ju.
Men ändå:
Reprisen ikväll, när Golden Knights återvänder till nationens huvudstad, känns påfallande högtidlig.
Även om matcherna inte var så talrika, och inte avgjorde hela slaget, kan nog kvällarna när Game 3 och 4 spelades – 2 och 4 juni – beskrivas som de mest magiska Washington DC upplevt.
Och då räknar jag in datumen då Vita Husets stod färdigt (år 1800), då Abraham Lincoln kunde utropa seger i inbördeskriget (1865), då segerparaden hölls efter andra världskriget (1945), då John F Kennedy installerades (1961), då Martin Luther King höll sitt I Have a Dream-tal (1963) och då jag, Thomas och Eirik sänkte rekordmånga drajjor på Old Ebbitt Grill (2009).
De vann ju båda matcherna – med 3-1 och 6-2 – och försatte hela sin hemstad i ett tillstånd av lyckotrans. När man rörde sig på gatorna i Chinatown – och på andra håll med – före och efter de där drabbningarna var det som att man andades in ren eufori.
Så blir det inte kväll, sådana känslostormar går inte att återskapa bara för att man vill. Men vi – och Washington – får i alla fall en hjärtevärmande erinran om hur det var och minnet från de sagolika vårkvällarna kommer åter eka under takbjälkarna.
• • •
Mycket NHL blir det. Först hade vi korresoffa-sittning igår, sedan skulle det ringas in lite intervjuer och skrivas några referat. I dag var det bara att kliva upp och spela in ett nytt podcast-avsnitt med Örby-Bamse – och bara en timme senare agerade vi Sportbladets svar på Waldorf & Statler i tv också. Nu: Ny sittning i soffan – och så halv bagarväckning i morrn, för att hinna på morning skate på Garden.
Men klagar jag?
Jag klagar inte.
Det är alldeles underbart att leva inne i den här bubblan.
Allt annat i världen?
Vem bryr sig.
• • •
För Knights handlar det inte om revansch för även om man vinner en grundseriematch med 58-0 kompenserar den segern ingalunda för en finalförlust.
Men de har kvar den bittra smaken i käftarna och vill ändå ge igen och kommer vara gruvligt motiverade.
Se där – ytterligare ett skäl att se denna onsdagsshow.
• • •
Min källa djupt inne i Flyers-land bidrar med denna förklaring till uttrycket ”Flyera”:
– Om jag inte minns fel kommer det från legendariska Tim Panaccio som skrev fel i nån kritisk tweet en gång, och sedan har det både hängt kvar och spridit sig.
Ja, tänkte väl nästan att det hade något att göra med att bokstäverna S och A är grannar på tangentbordet, men vad skoj. Jag älskar när sån folklore får fäste i supporterkultur.
• • •
Wild Bill har inte lyckats pricka in någon fullträff på Golden Knights tre första matcher och skeptikerna brummar redan om att han inte kan leverera på samma sätt nu när han har press och förväntningar på sig.
Men äh.
Jag känner honom inte jättebra, det ska jag ju inte komma och påstå, men i alla fall såpass att jag kan slå fast att han inte är typen som låter sig bekommas av omvärldens förhoppningar.
Märstas coolaste – oftast så lugn att man undrar om han ens förstår hur stort det han gjorde förra säsongen egentligen var – kommer bara köra på som vanligt och förr eller senare lossnar det.
43 baljor blir det kanske inte den här gången. Men 30.
• • •
Det här är ju ingenting annat än årets video

Way to go, Rasmus. Inte ens Lidas fick några singer-songwriters att utbrista i grymma Dolly Parton-parafraser.
• • • 
Korresoffan hälsar att han är nöjd med sin debut igår och uppskattar alla vänliga ord.
• • •
Såklart, vi håller lite koll på hur det går mellan Sens och Flyers också – om inte annat så för att se om de sistnämnda tänker Flyera igen! – och även den sena väst-duellen mellan heta Ducks och inte fullt så heta Coyotes.
Men huvudfokus ligger på finalreprisen i Washington.
Häng med!