Live from Madison Square Garden!

Ah, Garden.
MSG.
The Wooooorld’s Most Famous Arena.
För fjortonde året i rad sätter sig Papa Biff tillrätta i en stol på pressläktaren i den sägenomspunna arenan på sjunde avenyn för att följa en NHL-säsong.
Det är ju egentligen remarkabelt.
Att vara här har blivit vardag, det måste jag ju erkänna. Bortsett från min lägenhet – och förr även Elaine’s… – finns det ingen plats jag befinner mig så frekvent på, i alla fall under vinterhalvåret. Enligt snabb överslagsräkning igår kväll har jag sett mellan 500 och 600 matcher under det välvda cirkustaket sedan hösten 2005 och går ju nu omkring överallt i backstage-korridorerna utan att egentligen tänka på var jag är.
Men om man stannar upp en stund och verkligen reflekterar är det…ja, remarkabelt.
Om jag i yngre dagar på något sätt hade fått veta det, att det skulle komma en tid när jag – den försynte borlängenörden – fick ramla omkring här hur jag ville hade jag slutat andas.
Jag menar…Madison Square Garden! Det är om inte världens mest berömda arena, så i alla fall en av de mest mytiska; skådeplatsen för Marilyns ekivoka ”Happy Birthday”-framträdande för JFK 1962, Rolling Stones ”Get Yer Ya Ya’s”-spelningar 1970, Ali vs Frazer 1971, Elvis fyra New York-shower sommaren 1972, John Lennons välgörenhetskonserter samma år, Sinatras comeback 1974, Påven Johannes Paulus rock ’n’ roll-artade mässa 1979, Bill Clintons ”acceptance speech” under demokratiska konventet 1992, Rangers Game 7-vinst mot Vancouver 1994 och 9/11-konserten 2001.
Man förstår Niels Jensen – Sveriges mest underskattade artist – när han i filmen ”G” fantiserar om sin framtid som rockstjärna och med darr i stämman säger att han en dag ska uppträda på Madison Square Garden.
Det är hit man ska, liksom. Det här är drömmarnas estrad.
Så vardag eller inte – det är med djup andakt, tacksamhet och respekt för vad jag faktiskt får vara med om jag härmed inställer mig för ännu en vinter i The Wooooorld’s Most Famous Arena.
• • •
De simmade ner till Philly efter måndagens besök i Brooklyn – och ställde till med en slakt värdig deras släktingar i ”Sharknado”-filmerna.
Men nu är San Jose-hajarna tillbaka i New York och går till ny attack på Manhattan.

Sen får de vara kvar och ha det rätt bra i The Capitol of The World ett tag, för de spelar inte igen förrän på söndag – mot Devils ute i Newark.
– För några decennier sedan är risken ganska stor att spelarna hade ”run the city”, säger coach DeBoer med ett snett leende.
– Men idag är alla i NHL så professionella att jag inte oroar mig det minsta. De vet hur man hanterar en day-off eller två.
Well, jag skulle ku…nej, det skulle jag inte alls kunna, vid närmare eftertanke.
• • •
Bara att komma hit på morning skate, för första gången sedan början av april, är en sann lisa för själen.
Jag anländer extra tidigt just idag, min säsongspremiär till ära, och sitter under en kvart alldeles ensam i den väldiga arenan och bara andas.
Såna gånger behöver man inte vara lika romantisk som jag för att tycka sig uppfatta ekon från Marilyn och Elvis och Sinatra och Påven och publiken som vrålar när Mark Messier lyfter Stanley Cup-bucklan.
Alla de gångerna var ljudvolymen öronbedövande och – och nu är det alldeles tyst, alldeles öde.
Magiskt indeed.
Sen kommer Kevin Hayes ut på isen och skickar ett slagskott i planket och så är vi tillbaka i vardagen igen.
• • •
Som rockmurvel hände det att jag, främst under reportage-resor, fick rycka in som extra-råddare.

Sator, Sahara Hotnights, Nomads och Kajsa & Malena tillhör de jag burit instrument och högtalare och annat jävelskap åt.
Men idag är första gången jag får extraknäcka som vaktmästare åt NHL-proffs.
Jag står på min vanliga plats vid zamboni-entrén med en pappmugg kaffe under Sharks morning skate när Brent Burns och Erik Karlsson plötsligt försöker lämna isen – just genom zamboni-entrén.
Den är dock stängd från utsidan och ingen vanlig vaktmästare syns till, så efter några upprörda gester från Burns får jag rycka in.
– Kom igen nu Per, öppna åt oss, skrockar en viss smålänning medan jag, den mest otekniske på den här sidan Mister Bean, försöker rycka i låsanordningen.
Till slut lyckas jag dock och får upp dörrfan.
– Who let the dogs out, sufflerar Varpu en bit upp på läktaren.
I did.
Och nu undrar jag – hur skickar jag fakturan till Dolan?
• • •
Rangers har som bekant förlorat sina tre inledande matcher och nu går rookie-coachen Quinn på offensiven.
Han petar 26.5-miljonersmannen Shattenkirk – som varit en ledsam syn under hela säsongsstarten – och stuvar om i kedjorna som min mamma brukar stuva makaroner.
Mika kommer till exempel spela med Buchnevich och Quickie Fast ikväll, Kreider med Howden och Zuke – och Hayes med Jimmy Vesey och Brett Howden.
Man kan bli yr för mindre, men det är uppfriskande med en coach som behandlar rookies och veteraner på precis samma sätt.
Den förre filuren som basade över hemmalaget här på Garden hade en lite annan inställning…
• • •
Erik kommer förstås inte att ”run the city”, men han har ändå inget emot att få tillbringa så mycket tid i New York.
– Nej, det här är ju perfekt. Vi hinner gå på middagar och spela golf och umgås, säger han när han efter min insats som vaktmästare stannar och pratar lite.
Det där sista är nog så viktigt. Det är under långa roadtrips NHL-lag skapar det som kallas sammanhållning.
– Ja, bekräftar Sharks andre Karlsson, The Melkman, lite senare.
– Många har ju familjer, så när vi är hemma blir det inte så mycket umgänge utanför isen, men på såna här roadtrips hänger man hela tiden och kommer varann nära.
Det är lika på andra sidan sargen.

Det var först när han kom hit på roadtrip jag blev Baloo för Mowgli Ekeliw.
• • •
I Shattenkirks frånvaro får istället Fredrik Claesson göra sin debut med Rangers ikväll.
Därmed blir han, om jag räknat rätt, 42:e svensk i historien som spelat minst en grundseriematch för Blueshirts efter Ulf Sterner, Juha Widing, Hardy Åström, Anders Hedberg, Lill-Pröjsarn Nilsson, Peter Wallin, Kent-Erik Andersson (stor Biffen-idol!), Peter Sundström, Jan Erixon, Tomas Sandström, Kjell Samuelsson, Ulf Dahlén, Pär Djoos, Peter Andersson, Mattias Norström, Ulf Samuelsson, Niklas Sundström, Johan Lindbom, Ronnie Sundin, Jan Mertzig, Peter Popovic, Johan Witehall, Kim Johnsson, Johan Holmqvist, Bert Robertsson, Andreas Johansson, Mikael Samuelsson, Henrik Lundqvist, Michael Nylander, Christian Bäckman, Fredrik Sjöström, Markus Näslund, Anders Eriksson, Tim Erixon, Carl Hagelin, Anton Strålman, Jesper Fast, Oscar Lindberg, Viktor Stålberg, Magnus Hellberg och Lias Andersson.
– Det ska bli jäkligt kul. Jag har gått här och trampat ett tag nu, säger den förre Ottawa-backen (många såna här idag…) efter morgonens skate.
Han berättar också att han just skaffat lägenhet på Manhattan, kommit in bra i laget och överhuvudtaget trivs fint i New York.
– Men det är lite skillnad mot Ottawa.
Ja, som mellan en Hugo Boss-kostym och ett par täckbyxor.
• • •
Kolla, det har varit konsert på Garden i dagarna två innan den här matchen.

Jag försöker med anledning av det kommer på några Eagles-relaterade skämt, till exempel kring kanonlåtarna ”Desperado” och ”Take It Easy”, men misslyckas grovt.
Ni kanske kan hjälpa till?
• • •
– Jo, jag håller ännu så länge en rätt låg profil i omklädningsrummet.
Den som påstår det är Erik Karlsson.
Tillåt mig tvivla.
Det strider mot hela den livfulle smålänningens profil att hålla lägre profil än Empire State Building.
– Nä, flinar han, jag lovar. Det dröjer nog en tio matcher till innan jag slår till.
När jag förhör mig med The Melkman ler han dock snett.
– Nja, låg profil…jag vet inte om det är uttrycket jag skulle använda.
Jag tänkte väl.
• • •
Traditioner är aldrig så viktiga som när säsonger startar på nytt, så självklart – efter morgonvärmningen går jag på Nick & Stef’s Steakhouse, direkt till vänster om Gardens media-entré, och äter deras klassiska club sandwich på hummer.
Den håller inte riktigt samma klass som tidigare år, men det gör inte så mycket. Den smakar fortfarande Hockey Night.
• • •
Marcus Sörensen tittar lätt förundrat när jag kommer fram och presenterar mig i omklädningsrummet.
Det är nästan så man kan se att han tänker:
”Är det den här dåren som kallar mig Sören på Rören”?
Det är ju det – men återigen: Jag skyller på sektion 9A på Hovet.
De inpiskade ur-djurgårdare som år ut och år in sitter där insisterar på att det är så den skönlockige mannen kallas!
• • •
Ikväll försöker NHL ta livet av oss som bevakar allt som händer i ligan.
Tolv matcher inom loppet av några timmar är…en pärs.
Och i morrn spelas ingen alls.
Det är mycket egendomligt, men det måste ha kört ihop sig för de stackare som hamrar ihop schemat, så de inte hittat lämpliga luckor för hockey mellan konserter och basketmatcher och cirkusföreställningar och what not.
Fast det är bra för mig för då hinner jag gå ut och äta middag med en som heter Vispen och en som heter Pet Sounds-Stefan, som alla kloka på plats för att se Springsteen på Broadway, och yeah, snacka om att det kan bli vad DeBoer kallar Run The City…
• • •
Stilstudie av mas på skridskor.

Det är den legendariske Hedbä som tar några eleganta skär innan han utsätter Sharks reserver för ett skongslöst bagskate-pass.
• • •
Shattenkirk är förstås inte glad över att – som backbesättningens enda verklige stjärna och allt – vara healthy scratch redan i säsongens fjärde match, men han är noga med att påpeka att detta inte är ett ”what-the-fuck-moment”.
Han har haft ordentliga diskussioner med Quinn, inser att det tar längre tid att komma tillbaka från knäoperationen än han tänkt sig och att det nog är bra att vila då och då.
Och som Quinn säger:
– När Kevin Shattenkirk är Kevin Shattenkirk igen, då kommer han inte vara scratchad.
• • •
Haha, mitt under eftermiddagen släntrar en ev Rangers PR-snubbar förbi min plats i pressrummet och frågar om ”den där unge mannen som var med dig här i våras…har han hållit reda på sitt pass sedan vi hittade det åt honom?”.
Jonathan Ondskan Ekeliw gör outplånliga avtryck överallt!
• • •
Han har sammanlagt 55 matcher under bältet från sina – drygt – två år i NHL, men det är Garden-debut för Sören på Rören ikväll.
– Det ska bli skitkul, säger han och skiner upp.
Ja, det är något med första framträdandet i arenan där Marilyn, Elvis, Sinatra…ja, ni kan den där ramsan nu.
• • •
Dan ”Räkmackan” Rosen och jag har under eftermiddagen trejdat William Nylander till Nashville.
Där kommer han, anser vi nu klarlagt, hamna – i utbyte mot någon av Big 4-backarna, men inte Subban.
• • •
Jag håller med Tobias Pettersson, GM GM och Gallant borde ta och plocka upp Erik Brännström från AHL.
Nu.
• • •
Uppgifterna i media kan bekräftas:
San Jose-backen Joakim Ryan – son till tennisstjärnan Catarina Lindqvist – pratar svenska.
– Jodå, ler han, det händer att jag glömmer enstaka ord här och där, men jag förstår allt.
Suveränt.
Ju fler bloggen har att prata med, desto bättre är livet.
• • •
Vad gör Jan Mertzig idag?
• • •
Henke, tillbaka i Rangers-kassen efter bulgarens gästspel i senaste matchen, skippar dagens frivilliga skate och är därför inte heller tillgänglig för media efteråt, men vi behöver ju inte fråga för att veta:
Efter tre raka förluster kommer han att spela som om själva livet hängde på det.
• • •
Med Joe Louis Arena i Detroit stängd och övergiven är Madison Square Garden också den sista arenan i NHL vars namn inte sålts till något företag.
Det kommer heller aldrig att ske. Dels är MSG redan ett varumärke i sig och dels skulle New York göra revolt om nån försökte döpa om den gamla ladan till Metlife Garden, Macy’s Square Garden, Madison Chase Garden eller nåt sånt.
Garden är Garden, punkt och slut.
• • •
De övriga Sharks-svenskarna är faktiskt helt översvallande när de pratar om King Karl.
Hör bara.
Sörensen:
– Jag är verkligen glad över att ha honom här. Det är så roligt att se honom, både på träning och match och utanför isen. Det är en otrolig bra hockeyspelare, men också en jävligt härlig kille. Han är väldigt ödmjuk och har aldrig några problem, han bara tar dagen som den kommer. Man ser upp till honom.
The Melkman:
– Han är en härlig gubbe. Och en av de allra bästa hockeyspelarna som finns, det gör ju inte saken sämre.
Ryan:
– Som back är det väldigt häftigt att vara i samma lag som en sådan stjärna. Man märker direkt han kommer ut på isen på träningarna…det här är en fantastiskt bra hockeyspelare.
• • •
Coach Quinn har inte badtofflor på fötterna när han dyker upp för förmiddagens presskonferens.
Rebuilding aside…det går framåt för Rangers!
• • •
Miljardföretaget NHL ska fan skämmas som inte får igång sin stats-sida!
• • •
Med så många happenings på schemat kan jag inte låta bli att ännu en gång frångå bloggens principer och tippa kvällens omgång.
Boston – Edmonton 1
Buffalo – Colorado 1 (OT)
Florida – Columbus 1 (Straffar)
New Jersey – Washington 2 (OT)
NY Rangers – San Jose 2
Pittsburgh – Vegas 1
Montreal – LA Kings 1
Detroit – Toronto 2
Tampa – Vancouver 1
St. Louis – Calgary 2 (OT)
Nashville – Winnipeg 1 (OT)
Minnesota – Chicago 2
Några motförslag?
• • •
Att Calle Johansson aldrig berättat historien – som John J länkade till i spåret tidigare – om hur han och Dale Hunter planterade en surströmmingsburk i Keith Jones bil.
Den håller ju världsklass!
• • •
Ojvoj, blev ett långt intro idag. Över 13 000 tecken. Unheard of under grundserien, egentligen. Men är det bloggpremiär på Garden så är det.
Nu åker vi!