Opening Night 2018

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida.
Jag har väntat så länge på just den här dan, det är skönt när det äntligen kommer
Jag har väntat så länge på just den här dan, den ger lust när den kommer.

Nej, bloggen har inte blivit bajare – även om jag tycker att Kennedy Bakircioglu stod för en av den svenska idrottshistoriens mest praktfulla höjdpunkter när han häromdagen blev inbytt, satte sin femstjärniga frispark, fick en plastmugg öl i famnen när han sprang mot läktaren, svepte biran (!) och till slut kramade om mina gamla vänner Magnus och Robban vid klacken.
Gamle Kentas signaturmelodi råkar bara passa lika som soundtrack till NHL:s heliga Opening Night som till vårpremiärerna på Söder.
Jag har verkligen väntat länge på denna dag och den väcker i sanning lust när den kommer.
Sommaren brukade vara den tveklösa höjdpunkten i min kalender och jag föredrar fortfarande värme och ljus framför kyla och mörker, big time, men den har kommit att bli en rätt intetsägande transportsträcka – en händelselös buffertzon mellan Stanley Cup-finalen/Awards/Draften i juni och Opening Night i början av oktober.
Bara när puckarna glider över skrovliga NHL-isar i Montreal och Denver känns tillvaron fullständig, bara när det smäller i sargerna i Madison Square Garden och Saddledome upplever jag verklig harmoni, bara när Maple Leafs och Coyotes och Canucks och Panthers och Stars och Devils och de andra oavbrutet brakar samman i svavelosande larger-than-life-dueller slår hjärtat med rätt sorts euforiska iver.
Och nu är vi här.
Nu börjar det.
Nu, ikväll, avgörs de fyra första bataljerna – för att sedan följas av non-stop action fram till nån gång i mitten av juni.
Lust indeed.
Välkomna till NHL-säsongen 2018-2019, kära vänner.
• • •
Bloggens sässe inleds med en klassisk hotellrumssittning.
Efter en tvättäkta bagarväckning monumentale i morse – klockfan ringde 03.30 – tog jag mig nämligen till Buffalo för att hinna på Sabres sista träning innan torsdagens efterlängtade grundseriepremiär.
Och nu sitter jag på Marriott, vägg i vägg med Keybank Center, och halvhoppar upp och ner i soffan.
På laptoppen kommer jag ha Leafs-Habs samt, lite senare, Canucks-Flames – och på storbilds-tv:n de haft vänligheten att hänga på väggen i mitt rum först Capitals-Bruins och därefter Sharks-Ducks.
Det kommer bli underbart, folks – helt jädra underbart!
• • •
Redan innan första pucken ens släppts i Scotiabank Arena i Big Smoke smäller det alltså i NHL-planket.
Tom Wilson får 20 matchers avstängning för att han i lördags, eller när det nu var, gjorde en Raffi Torres och sånär skickade stackars Sunken till Kingdom come.
Mycket oväntat – och mycket bra.
Till skillnad från många andra belackare gillar jag hockeyspelaren Wilson och förstår varför Caps värdesätter honom så högt, men han har tiggt om att bli gjord exempel av och nu var det verkligen dags för DoPS att markera.
Eftertryckligt.
Därmed är tonen, utmärkt nog, satt för den här säsongen och såväl TW som alla andra vet:
No fucking blindsides i pallet på någon.
• • •
Mjo, jag är lite mör efter monumentale-väckningen.
03.30, då brukar jag – på riktigt – inte ens ha börjat fundera på att lägga mig.
Så det blev ju inte precis tid hos John Blund motsvarade Erik Karlsson-minuter på isen – och inte har jag kunnat kompensera under eftermiddagen heller, enär det varit en jädra massa att lämna till redaktörerna hemma i Stockholm
Men för fan, det är Opening Night, jag har kaffe och små 5 Hour Energy-flaskor och försäsongströgman är ett minne blott efter senaste två veckornas Bibel- och förhandsrace.
Sålunda:
Jag varvar ändå som en Formel 1-kärra på Monza-banan tio sekunder innan start.
• • •
– Förväntningarna på den här säsongen är de högsta i klubbens historia.
Det påstod en passionerad Maple Leafs-supporter jag pratade med förra veckan.
Så är det nog – och de förväntningarna når en första, orgiastisk kulmen på Bay Street alldeles strax.
Tänk när Tavares trampar ut i strålkastarskenet under lagpresentationen – eller när han ställer upp för sitt första byte.
Det kommer låta lite mer än när Team Europe spelade World Cup-finaler i samma lada, om man säger så.
Habs är det däremot ingen som förväntar sig något av och just därför kan nog de ställa till med lite jävelskap för ärkerivalen just ikväll.
Ni är förvarnade.
• • •
Om inte annat så för att peta lite kärleksfullt i revbenen på de Sabres-fans som kokar över av frustration när såna gamla Buffalo-smädare som jag nu börjat åka hit – ”Jaså, nu passar det”, morrar de – måste jag publicera den här bilden från landningen på Buffalo Niagara i morse.

Las Palmas it ain’t, hi hi.
• • •
Att Bruins kan fucka med Capitals är det knappast någon som betvivlar, de är ju contenders i år, men chansen/risken är särskilt stor just i kvällens premiärföreställning.
Ty för första gången i historien ska Caps spela en match som regerande mästare och ha banner-ceremoni och fira den där magiska triumfen en sista gång och what not.
Då är det lätt att det blir rörigt i skallen och killers som Marchand, Bergeron, Pastrnak, DeBrusk, Krejci och Chara brukar kunna kapitalisera på bristen på tillbörligt fokus.
• • •
Å andra sidan såg det några timmar ut så här från hotellrumsfönstret.

Inte ens Uffe Bodin kan komma och säga att det inte är fint i The City of Good Neighbors ibland!
• • •
Alltså, Dahlin må i kraft av sin status som draftetta vara The Big Story, men det ska bli satan så exalterande att se Elias Pettersson debutera för Canucks ikväll också.
Jag känner på mig att han hänger en puck direkt – kanske rentav i första perioden.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
I år är jag för första gången med i en Fantasy-liga, rattad av legendariske Sportbladet-redaktören Kingen Kingfors.
Vi genomförde en synnerligen underhållande draft i måndags och jag – general manager för ett lag som givetvis heter New York Dolls, efter ett av världens bästa rockband – hade sån tur i lotteriet att jag fick välja tvåa.
Given pick:
Ovetjkin.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, för det var ingen förhandsplan att plocka mästare men när vi var klara återfanns även Kuznetsov, Bäckis, Christian Djoos, Matt Niskanen och Andre Burakovsky på min roster.
Ska jag döpa om Dolls till Team Taddson månne?
Nä kanske inte, men må Stanley Cup hangover bli mildare än förväntat…
• • •
Premiärkvällens verkliga dubbla Dajm är enligt mitt förmenande den allra sista fajten – den i Silicon Valley mellan Sharks och Ducks.
För ojvoj, där begår ju Erik Karlsson sin riktiga debut som San Jose-haj.
Snacka om happening.
Jag pratade med honom på telefon så sent som igår och inte för att jag är idrottspsykolog – ja, inget annat slags psykolog heller, vid närmare eftertanke – men det var nåt hos den glade smålänningen, som var ute och promenerade i shorts och badtofflor när jag ringde, som lät som att…ja, han planerar en episk premiärkväll.
Håll i toppluvan i så fall.
• • •
De enda svenskarna i New York Dolls är i nuläget nämnda Capitals-trion plus Jesper Bratt, Henrik Lundqvist (ja, vad trodde ni…) och draftfyndet Oliver Ekman-Larsson.
Jag har dock försökt trejda till mig Hästpolo-Gustav av Jarkko, men han vägrar ge upp honom – trots att jag erbjudit både Paul Stastny och Patrick Marleau.
Vad fan, liksom…
• • •
Det gläder mig att Pontus Åberg får en ny chans i Anaheim.
Där är det till att börja med aningen trivsammare klimat än i Edmonton, men just Ducks vet verkligen också – som Ekeliw påminde om i on-the-eve-of-opening-night-podden – hur mycket stor hockey den 25-årige stockholmaren har i sig.
Under konferensfinalen 2017 var han emellanåt den Nashville-predator som stekte anka på högst värme.
Hoppa det bara smäller till nu.
• • •
Vad som hänt här i Buffalo under dagen tänkte jag vänta med att avhandla till introt i morrn kväll, när vi går live för första gången den här säsongen, men här kommer en liten bild.
Vilken känd svensk tv-reporter tillhör ryggen till vänster?

Första rätta svaret belönas med en Piggelin nästa gång vi ses.
• • •
Som ni märker är bloggen Plus-tjänst nu också.
Skyll inte på mig, jag är bara en text-miner som, för att citera Tennessee Ernie Ford, owe my soul to the company store.
Det är cheferna i Stockholm som tyckte det gick så bra i våras att de vill fortsätta med den offensiven och så är det bara med det.
Hoppas alla ändå vill vara med, det betyder mycket för er gamle bloggare.
• • •
En till sak från Buffalo idag:
Efter fjorton år med NHL-coacher som värderat oss ausländers ungefär lika högt som Gustav Fridolin värderar minkpälsar var det ju inte utan att man hajade till när Phil Housley inledde sig presskonferens genom att hälsa svensk media särskilt varmt välkommen.
Tårtan sa aldrig riktigt så…
• • •
App app, kolla här nu då – Skott In The Slotts general manager Carl Johan Bjäreborn vill ha Matt Niskanen av mig, i utbyte mot Filip Chytil.
Hur ska jag göra där, tycker ni assistant GM:s?
• • •
Det är, har det plötsligt slagit mig, osedvanligt många svenskar som blir UFA:s efter den här säsongen.
Bland dem finns till exempel Hästpolo-Gustav, Kronwall, Jakob Silfverberg, Marcus Johansson, Alex Edler, Carl Hagelin, Anton Strålman, Carl Gunnarsson, Magnus Pääjärvi och Oscar Lindberg (och så EK65 då, men han är ett specialfall).
Några av dem lär få byta adress de kommande månaderna och please, ge mig några förslag på vem som kommer hamna var.
• • •
Första målet NHL-säsongen 2018-2019 kommer göras av…få se…jo, det blir nog faktiskt Pär Lindholm, den andre Kusmark-stjärnan i NHL, som 26 år gammal debuterar med Leafs i afton.
Och om inte han så Jesperi Kotkaniemi – den förste född på 2000-talet att debutera i professionell nordamerikansk lagidrott överhuvudtaget.
• • •
Hörrni, för första gången sedan i juni ber jag att få förkunna att det är gametime
För säsongen, liksom för bloggen.
Eftersom kvällen är så lång, och det blir så hetsigt annars, ser jag förstaperrarna i både Toronto och Washington innan jag för del 2 till torgs, men ni vet ju att det bara är att gå loss i kommentatorsspåret.
Nu börjar den NHL-säsongen 2018-2019.
Den ger lust när den kommer.