Sveriges mest underskattade NHL-stjärna någonsin

Brendan Shanahan hann spela med en duktig bunt bländande superstars under sin 21 år långa NHL-karriär – bland dem Brett Hull, Adam Oates, Phil Housley, Al MacInnis, Steve Yzerman, Nicklas Lidström, Igor Larionov, Sergej Fedorov, Henrik Zetterberg och Jaromir Jagr.
Och ändå:
Varje gång den nuvarande presidenten i Toronto Maple Leafs får frågan vem han betraktar som den bäste han spelat med svarar han alltid:
– Sunny.

Det vill säga – Patrik Sundström.
– Sunny var Peter Forsberg innan det fanns en Peter Forsberg, sa Shanny om sin blågule kedjekamrat i New Jersey Devils åren 1987 till 1991 så sent som när han valdes in i Hockey Hall of Fame för fem år sedan.
Därmed kan man också slå fast att Patrik antagligen är den mest underskattade svenska NHL-stjärnan någonsin.
För ärligt talat – hur många, utöver verkligt hockeyintresserade över en viss ålder, minns honom?
Han var en firad stjärna hemmavid under sina fyra år med Björklöven i dåvarande Elitserien i skiftet mellan 70- och 80-tal, men efter Lövens finalförlust mot AIK 1982 försvann han hit till Nordamerika – och i samma stund var det som att han försvann ur det kollektiva svenska medvetandet också.
En förklaring är att NHL låg i europeisk radioskugga på den tiden. Det fanns inga kabelkanaler som visade nordamerikansk idrott, inget internet, inga sociala medier, ingenting. Vi såg aldrig ”våra” gossar i världens bästa liga – annat än i knapphändiga reportage i Sportspegeln en gång varannat år, och de handlade huvudsakligen om hur stor Börje var i Toronto.
Men att Patrik Sundström – och hans tvillingbror, den inte fullt lika briljante men likväl utmärkte Peter – kan gå omkring på svenska gator utan att alla de möter stämmer upp i jubelkörer beror också på att Sverige har jäkligt kort idrottsminne och glömmer gamla hjältar alldeles för fort och lättvindigt.
Det är de väldigt mycket bättre på här.
Har du en gång gjort något bra för, exempelvis, ett New York-lag är du hjälte för evigt och kommer aldrig mer behöva betala på barer och restauranger.
Nå, eftersom det sista laget Sunny spelade för under sin tio år långa NHL-karriär- – New Jersey Devils – har ny match i The Rockhhh ikväll, mot Dallas, tänkte jag att det kunde vara läge att medelst en liten hyllning här i bloggen göra en liten ansträngning för att att hans status som en av de stora svenskarna återupprättas.
Själv såg jag honom live några få gånger i tidiga tonåren, när Björklöven gästade gamla Leksands Isstadion. På den tiden brydde jag mig egentligen inte om någon i Leksands motståndarlag, de betraktade jag bara som fiender som skulle krossas till varje pris, men Sundström var det omöjligt att inte bli imponerad av.
Som Shanny beskriver det – han var ett slags förtida Foppa. Extremt skicklig och smooth, och samtidigt aggressiv och tuff och så sprängfull av helig kämpaglöd att det inte gick att stoppa honom.
Hösten 1982 tog han alltså planet över Atlanten och hamnade först i Vancouver Canucks och sedan som sagt i Jersey.
Här gjorde den västerbottniske artisten också intryck, för att uttrycka det försiktigt som en statlig tjänsteman.
Det är alltså så att Sunny delar rekordet för flest poäng i en slutspelsmatch med Mario Lemieux. Han gjorde 1988 tre mål och fem assist för Devils i en och samma playoff-fajt, mot Washington.

Det är sinnessjukt.
Han har också klubbrekordet hos Canucks för flest poäng – sju – i en grundseriematch, och tillika klubbrekordet gällande poäng – 91 – för en center under en säsong.
Man, Sunny var something.
Och nu tycker jag ni alla kan nynna med i den här klassikern.

• • •
Tyvärr framför jag inte hyllningen på plats i The Rockhhh, som jag hade tänkt.
Jag får nämligen besök ikväll. Ex-hustrun, hennes syster och systerns två döttrar ska bo hos Papa Biffen i några dagar – för att fira systerns 50-årsdag – och jag stannar givetvis hemma och tar emot dem, som det anstår en gentleman och förträfflig värd monumentale.
Det dröjer dock några timmar innan de anländer – först framåt 05.00 er tid, skulle jag tippa – och tills dess kör vi från korresoffan.
Ok?
• • •
Nä, Nashville hann aldrig nypa De La Rose på waivers. Red Wings högg direkt.
Jag vet inte vad Jacob själv tycker om det. De flesta brukar få en obehaglig chock när de tvingas flytta och Detroit är ju inte precis Tampa, på vare sig ena eller andra sättet just nu.
Men i längden tror jag det här blir bra för den gode värmlänningen. Han kommer få betydligt mer, och mer meningsfull, istid – och han han får hänga med Kronwall, Hästpolo och Big E.
Roligare kan man inte ha det.
Synd bara, att vi i Montreal nu har ett tredje lag helt utan blågul representation.
• • •
Det rapporteras att Hurricanes, Lightning, Devils och Rangers har scouter på plats i Big Smoke för blockbuster-matchen mellan Leafs och Penguins i kväll – och det tas som inteckning för att de klubbarna försöker trejda till sig William Nylander.
Låter ju spännande, men förklara det här för dumme Per:
Vad är det för poäng med att scouta en kille som inte ens spelar? Ja, inte ens befinner sig i landet?
Jo, förklarar jag efter en stunds betänketid för mig själv, det kan ju vara så att Leafs vill paketera Nyllet med någon annan för att kunna bärga en riktigt tung pjäs.
Well, well…
• • •
Nu har NBA brakat igång också och därmed är vi inne i den mest busy perioden i den nordamerikanska sportkalendern.
Bara nu, under andra halvan av oktober, är alla de fyra ligorna in action samtidigt. Men snart är de klara med baseboll-finalen och i februari avgörs Super Bowl. Då är det bara basket och hockey ett tag, tills basebollen har premiär i april. När Stanley Cup-finalen och NBA-diton sedan är färdigspelade har MLB hela sommaren för sig själv – and on and on it goes, this beautiful skådespel.
• • •
Oops, lite kontrovers hos Sabres.
Houseley petar själve Gudfadern – Bulan Berglund – till nattens bortafajt mot San Jose.
Orsaken ska vara ett oförlåtligt misstag i numerärt underläge i Vegas häromdagen.
Trist för Bulan, jag gillar den stor västmanlänningen och tycker inte om att sånt här händer honom.
Samtidigt visar det att Housley inte är rädd för att ta obekväma beslut och kan bänka alla.
Viktigast av allt är att Rasmus spelar – och för första gången i karriären får gå upp mot Erik Karlsson.
Kittlande!
• • •
Nu åker vi.
Jag fokuserar inledningsvis på Leafs-Pens, förstås – och sedan får vi se.