Elvis live in Boston

Att se de allra största artisterna livs levande, med egna ögon, är alltid omvälvande.
Personligen är jag till exempel övertygad om att det i högre eller lägre utsträckning förändrat mig för evigt att jag vid olika tillfällen bara befunnit mig i närheten av Bob Dylan, Chet Baker, Aretha Franklin, Mike Tyson, James Brown, Mario Lemieux, Dolly Parton, Tomas Brolin, Lou Reed, Muhammad Ali, Bruce Springsteen, Emmylou Harris, Jerry Seinfeld, Whitney Houston, Pavel Datsyuk och Harry Dean Stanton – och fått vara åskådare när de utfört sina konster.
Nu, ikväll, ska jag för första gången se en annan virtuos och entertainer med förutsättningar att omdana liv.
Elvis.
Nä, inte han från Tupelo och, sedermera, Graceland i Memphis – han lämnade ju the building definitivt redan för drygt 40 år sedan.
NHL-Elvis.
Elias Pettersson.
Han har, som ni vet, tagit NHL med storm, iscensatt en av de mest spektakulära starterna på en rookie-säsong någonsin och kommer med största sannolikhet bli superstar av en kaliber vars like vi svenskar bara sett vid några fåtal tillfällen.
Ikväll har detta levande fenomen och hans kompisar i Vancouver Canucks kommit till Boston för match mot Big Bad Bruins.
Bloggen är på plats och det ska bli en fantastisk upplevelse att få vara sanningsvittne på pressläktaren.
Kanske rentav life-changing…
• • •
På tåg sitter jag ogärna längre än tre timmar, då blir jag för rastlös, så resan upp till Boston från New York är egentligen väl mastig för min del.
Men gosse – att, som igår, åka genom New England den här tiden på året, när det europeiskt inspirerade landskapet har mannekänguppvisning med höstens färger, är en enorm happening,.
Jag körde, på Konsertpianistens inrådan, Debussy och Bach på högsta volym i lurarna och blev nånstans i höjd med Providence högstämd som en hel Göran Greider-dikt.
• • •
Det räcker att se Elias på en morning skate för första gången för att bli lite tagen.
Kolla bara.

Nä, jag är ingen hockey-motsvarighet till de där auktoriteterna (ho ho…) som vaggar runt på stallbacken och ser vilka travhästar som är i form, men när jag nu är uppmärksam på att vår näste superstar monumentale befinner sig på isen kollar jag ju intensivt på honom och faktiskt – nog syns det att det är nåt speciellt med den unge mannen.
Han rör sig så lätt och graciöst, drar då och iväg det där Patrik Laine-artade dragskottet liksom i förbifarten och utstrålar…ung stjärnstatus.
Som en blond Liam Gallagher från Ånge – utan attityden och drogerna.
Magnifikt.
• • •
Pikant detalj från gårdagskvällen – när jag får erkänna att jag slumrade till då och då, för holmgången mellan Washington och Pittsburgh blev aldrig så mycket till holmgång:
Av alla fjorton lagen i Bladetligan, där New York Dolls alltjämt slåss för sitt liv med waivers-näbbar och trade-klor, hade hattrick-mannen Colton Sissons på rostern.
– Det har aldrig hänt tidigare, upplyser Fantasy-kungen Jarkko.
Det säger dock, tror jag, mer om djupt i Nashvilles trupp än om Bladetligan.
• • •
Efter skejten träffar jag EP för första gången också och…mja, jag ska ju inte påstå att det går lika lätt som vid första mötet med Fast Freddy Shoestring.
Elias är, i alla fall den här morgonen, lite blyg och reserverad och – dare I say it? – norrländsk (det var inte Shoestring…)
Men det är okej, man ska inte försöka vara något man inte är och som andra kärva och smarta, till exempel Thomas Wassberg, säger han ändå kloka saker.
Som det här – om den mediala uppmärksamhet man ofrånkomligen blir föremål för när man spelar hockey som får världen att viska till och med om Wayne Gretzky.
– Nä, jag ser det inte som jobbigt att det blir mycket med media. Det är inget som kommer gratis, alla får inte det. Jag ser det som ett kvitto på att gått bra.
• • •
Det är lätt att förstå Capitals-fansens frustration över att Malkin inte får minsta tillrättavisning för axeln i i trynet på TJ Oshie igår.
Jag tyckte den var både avsiktlig, onödig och ful och en matchs avstängning hade suttit på sin plats – om inte annat så för att visa att reglerna gäller även superstars.
• • •
Det var något år sedan jag besökte The Olde Town och får en liten chock när jag kommer till Legends Way och ser att de håller på och renoverar exteriören – big time.
Där det förr bara fanns ett staket till en parkeringsplats som accentuerade känslan av att hallen var ett förvuxet Domus-varuhus i Enköping har de plötsligt byggt en riktigt maffig entré – och mer runtomkring är på G.
Se.

Mycket fint.
De som driver amerikanska arenor borde bry sig mycket mer om vilket intryck deras byggen ger utifrån.
Begreppet ”Rymdfärja som landat mitt i stan” bör ingå i målbilden.
• • •
Now, det här med Elvis…jag vet inte, men det verkar som jag kanske missförstått nånting här – igen.
Jag hörde det nämnas som Elias smeknamn vid ett enda tillfälle och, som det heter, ran with it, för…ja, Elvis, för fan!
Men det verkar inte som lagkamraterna alls använder det, och inte lokal media heller, i någon vidare utsträckning.
My bad.
Fast givetvis är det för sent att ändra nu. Det är i själva verket så här de bästa smeknamnen uppstår, genom missförstånd, och ett så magnifikt som ”Elvis” kan jag givetvis inte överge.
Tvärtom, jag ska sprida det till rätt sorts personer och se till att det blir på riktigt…
• • •
Och inte nog med renoveringen av själv Gaaaden. De har öppnat ett Marriott Courtyard tvärs över gatan också. Mycket bra att veta – det finns inget bättre i världen än hotell på kort gångavstånd från NHL-hallar.
Där, i lobbyn, sitter jag efter värmningen, hela eftermiddagen, och hamrar på det här introt och lyssnar på…ja, vad tror ni?
Elvis såklart!
• • •
Videon de hyllade Bäckis med i Chinatown i DC igår, för de 600 assisten, var mäktig.
Se här.
Väldigt stort att Foppa, Sudden, Mats Näslund, Uffe Dahlén och – inte minst! – Storchen ställde upp med fina hälsningar.
• • •
Bruins, om ni undrar, har ingen skejt i Gaaaden. Den håller dom i Warrior Ice Arena i Brighton och dit hinner jag inte (för det är så långt till England, tänkte jag först vitsa till det, men den var för dålig till och med för mig…)
Det hindrar inte att det hot de alltid utgör mot alla som kommer hit hänger över Canucks som ett olycksbådande svart moln under förmiddagen.
De slog B’s i oktober, yes, men det var i Vancouver. B’s i Gaaaaden är något helt annat.
– Ja, det här kan vara den svåraste utmaningen hittills, mumlar den tystlåtne Travis Green under sin presskonferens och ser mer än nånsin ut som min gamle Kompis Mats Kansbod från Borlänge.
Elias, som fortfarande vårdades för sin hjärnskakning 20 oktober och missade första mötet, har respekt han också.
Men inte överdriven.
– Jag har ju koll på vilka deras bästa spelare är och vet hur hög klass de håller. Men alla lag har toppspelare. Jag tycker mest det är coolt att spela mot såna jag följde som yngre och bara sett på tv förut, säger han.
Stjärna.
• • •
För de de nytillkomna läsare som eventuellt undrar varför jag skriver ”Gaaaaden” om TD Garden – det är alltså så de talar i den här förtjusande staden.
Med långa, väldigt öppna A:n
När bostoniterna tappat bilnycklarna vet man inte alltid om det är dem eller byxorna de saknar.
– Where are my khakis, låter det nämligen som att de säger.
Jag blir på gott humör så fort jag hoppar in i en taxi utanför South Station och får höra prov på USA:s kanske mest älskvärda dialekt.
• • •
Jaha, säger Loui ”Konsthandlarn” Eriksson när jag springer på honom i gästernas omklädningsrum, du är här för att se på…
Där avbryter jag honom och skjuter snabbt in:
– Dig.
Åt det kluckar han gott.
De äldre Canucks-spelarna har redan vant sig vid att rookien de inte känt längre än sen i september är lagets stora tivoliattraktion; den alla köar för att få ta del av.
Fast vaddå, jag vill såklart se Konsthandlarn också.
Särskilt i Boston – hans hem under tre fina säsonger innan han kom till Vancouver.
– Det är fortfarande speciellt att möta gamla lag. Många är ju kvar i Bruins sedan jag var här också, framförallt deras bästa spelare, och jag gillar dem. Det blir en speciell kväll, konstaterar han själv.
• • •
Tycker under eftermiddagen att jag ser Hardy Nilsson komma släntrande genom North End, med Big Papa Wennerholm i släptåg – men så roligt ska vi inte ha.
De är dock väldigt lika, bägge två. 8 respektive 7 look-a-like-poäng.
• • •
Överhuvudtaget är det lite speciellt med just Vancouver Canucks i Gaaaaden.
Dem har jag inte sett just här sedan famösa Game 6 i finalen 2011.
Den har ni hört om, hur vi trodde att Canucks skulle vinna och ta bucklan, men redan efter halva förstaperioden satt vi och letade flygresor till Vancouver dagen därpå, för Luongo kunde inte stoppa ett ihopvikt kolapapper om nån slängt ett sånt mot honom och 09.45 hade Mike Ryder precis klappat in 4-0.
Det är en av de mest ojämna finalmatcher jag sett och i någon mån lever den – liksom 8-1- och 4-0-snytingarna i Game 3 och 4 – kvar i de här två klubbarnas alltjämt infekterade relation.
Dock:
Det har varit duktig omsättning på folk hos Nucks sedan dess. De enda som är kvar är Alex Edler och Chris Tanev – och av dem är det bara Tanev som spelar ikväll; Alex går ju fortfarande skadad hemma i British Columbia.
Få av gästerna lär alltså åka omkring och känna sig jagade av det spöket.
Hos hemmalaget finns det dock några ex-mästare kvar – för de blev ju det till slut, efter en Game 7 i västra Kanada två dygn senare – som nog får extra klipp i steget av minnet.
Patrice Bergeron, Brad Marchand, David Krejci, Zdeno Chara och Tuukka Rask, heter dom.
• • •
Tippa en torsdagsomgång igen?
Ja, varför inte fortsätta visa hur rudis jag är.
Boston – Vancouver 1 (OT)
Florida – Edmonton 2 (OT)
Philadelphia – Arizona 1
Montreal – Buffalo 1 (Straffar)
Ottawa – Vegas 2
Tampa – NY Islanders 1
Chicago – Carolina 1 (Räkna med Colliton-effekten!)
Dallas – San Jose 2 (OT)
LA Kings – Minnesota 2
• • •
Är lite skakis när jag under tidiga förmiddagen – då ingen annan kommit; jag ska ju alltid vara så förbannat tidig – rör mig under TD-läktarna.

För där såg jag en gång – det måste väl varit i samband med finalserien för snart åtta år sedan – den största mus-koloni jag nånsin haft oturen att nästan trampa i.
De fullkomligen kryllade av äckliga små gnagare under en ficka inte långt från sargen.
Farbror Exterminator tycks dock ha varit här, för nu ser jag inga alls.
Tack för det.
• • •
Glömmer tyvärr att fråga Loui om han hunnit köpa några nya, fina målningar under återbesöket i Massachusetts.
Men det får vi utgå från att han gjort, Boston är en av konsthandlarnas favoritstäder.
• • •
Det bästa New York Dolls gjort på hela säsongen – fast det ledde till förhör med kommissionär Kingfors – var att på ett tidigt stadium droppa Jake Allen och ta in Jaroslav Halak istället.
Slovaken har varit hot as hell på slutet – nåja, men bra – och startar ikväll igen.
• • •
Ikväll var det meningen att jag skulle gå ut och göra Boston-natten med den legendariske Joe Mac efter avslutat värv, men han har dessvärre blivit skickad på college-match på UMass, som råkar husera i västra delarna av Massachusetts.
Så det blir en liten lugnare runda i North End. Är vår vän BostonMolle ute kan han väl ge sig till känna!
• • •
Återvänder till Gaaaaden under sena eftermiddagen och råkar anlända till omklädningsrumskorridoren samtidigt som Nordy Nordström.
Alla försök att hälsa misslyckas dock. Han har lurar i öronen och the thousand yard stare i ögonen och spelar liksom matchen redan.
Så är det med de här gossarna, även i serielunken i svarta november: De går all in monumentale.
• • •
OK, bästa svenskarna i Bruins genom tiderna?
1. Pebben Axelsson, 2. Michael Thelvén, 3. Thomas Gradin (lite kort tid här, annars är ju han en av de mest underskattade nånsin), 4. Mats Thelin, 5. Loui Eriksson, 6. Mats Näslund (också väldigt kort tid, under en säregen del av karriären dessutom), 7. Carl Söderberg, 8. Mattias Timander, 9. Joakim Nordström, 10. Peter Popopvic
(Micke Nylander och Samuel Påhlsson spelade så få matcher för B’s att de inte kan räknas).
Några invändningar?
• • •
Just ja, de har smaskiga bakverk – inklusive cannolis – på den här pressläktaren.
Farligt för Baloo…
• • •
Och bästa svenskarna i Canucks?
1. Henrik Sedin, 2. Daniel Sedin, 3. Patrik Sundström, 4. Markus Näslund, 5. Thomas Gradin, 6. Elias Pettersson, 7. Mattias Öhlund, 8. Peo Brasar, 9. Alex Edler, 10. Lars Molin/Loui Eriksson
(de 41 matcher Mats Sundin spelade 2009 tänker vi bort…).
Synpunkter där?
• • •
Oj, sicket långt intro, förlåt. Men det är svårt att inte bli lite ivrig och upphetsad när man ska få se Elias Pettersson spela ishockey.
Men nu tar vi och smackar ut det här och det gör vi förstås med ”See See Rider” – numret som inledde alla Elvis live-framträdanden och enligt min fromma förhoppning nu ska bli också Elias själva signaturmelodi, att spela varje gång han gör mål.