Sista stoppet på Elias New York Tour

One more hurra.
Sedan når bloggens veckolånga Elvis-turné the end of the road – för den här gången.
Elias Pettersson & The Canucks gör ett sista New York-framträdande mot Islanders i Brooklyn ikväll, vänder sedan västerut och jag återgår till den mer reguljära NHL-bevakningen igen.
Det känns nästan lite vemodigt.
Jag har sett så mycket av dem sedan mötet i Boston förra veckan, och blivit så förtjust i att hänga runt Konsthandlare Eriksson och Markan och EP himself, att jag inte riktigt vill att resan ska ta slut; gick det skulle jag åka med till St. Paul för matchen mot Wild på torsdag – och sedan vidare till Vancouver. Där borde det finnas en anständig, hyggligt central belägen lägenhet att hyra för en liten peng…
Nå, låt oss hoppas att slutklämmen i Metropolis blir ett rungande klimax.
Canuckerna har förlorat två raka och behöver en seger nu – och vi behöver alla få se när Elias sprider sitt glittrande stjärnstoft över isen innan han lämnar östkusten.
Kort sagt:
Det är här och nu dags för Elvis-showen att stegra mot sitt orgiastiska clou.
• • •
Fängelsedörren öppnades i förtid – Tom Wilson är fri och gör comeback med Caps mot Wild ikväll, någon vecka innan den ursprungliga avstängningen a’ 20 matcher löper ut.
Det är återigen medlaren Shyam Das som sänkt NHL:s straff, precis som i fallet Austin Watson i Nashville.
Det är nästan så man får lust att prata tyska:

Das ist verrückt!
Dock:

Det viktiga är inte att antalet matcher per se som Wilson missat och inte missat.

Det viktiga är att han efter den här plågsamma hösten rimligen börjar förstå allvaret och bättrar sig.
Gör han sig skyldig till flera tacklingar av samma vårdslösa sort finns det inga som helst ursäkter mer; då är han bevisligen direkt korkad och ska stängas av forever – och blir någon skadad på kuppen kan ju den spelaren ta och stämma medlaren, den sällsamme Dasen.
• • •
En cooler är en person som kasinon i Vegas, enligt myten, skickar fram för att sänka temperaturen vid spelbord som är för heta. De ska ha sån iskall, själsdödande karisma att de som sitter vid, exempelvis, roulette-bordet slutar vinna.
Well, jag börjar befara att jag kanske är Elias Pettersson egen lilla cooler.
Han öste ju in mål, pojken – tills bloggen dök upp på pressläktaren i TD Garden.
Sedan dess har han inte gjort ett enda…
Förhoppningsvis handlar det dock i huvudsak om att han saknar skadade radarpartnern Brock Boeser – och att han, som han sa efter fajten på Broadway igår, skjutit för lite.
– Jag får se till att tänka skott framför passning framöver, hette det.
Förhoppningsvis tar han den strategin i bruk redan ikväll – så slipper jag gå omkring med den här känslan av att vara en som kan få en roulettekula att landa på fel nummer hela tiden.
• • •
Sedan sist?
Well, det är inte mycket mer än ett halvt dygn sedan vi sa godnatt och så mycket har ju inte hunnit hända.
Men tja, efter ett par sista rader om Ducks-Preds låg jag i korresoffan och kollade lite på ”Bodyguard” på Netflix, gick och la mig, somnade, drömde om att jag inte blev insläppt på en Brage-match på Domnarvsvallen, vaknade efter sex timmar, klev upp, fixade lite kaffe, duschade, klädde på mig, drack kaffe, spelade in ett podcast-avsnitt med Ondskan, åt lite flingor, råddade lite med Fantasy-rostern, gick ut, tyckte att det var för kallt att promenera till T-banan, vinkade till mig en taxi, blev via FDR Drive och Brooklyn Bridge körd till downtown Brooklyn, käkade en juicy burger på Shake Schack, tog mig till media-entrén på baksidan av Barclays, fick ut min ackreditering, gick igenom metalldetektorn, tog hissen ner till the event floor, satte mig på en stol i pressrummet och började skriva de här raderna.
Frågor på det?
• • •
Det värmer mitt hjärta att se och höra att även kollega Leifby drabbats av Elias-feber. Han har till och med ett eget smeknamn på vår senaste Wonderkid i världens bästa hockeyliga: Fimpen – efter den minst sagt unga huvudkaraktären i Bo Widerbergs surrealistiska fotbollsfilm med samma namn från 1974.
Han – Leifby, inte Fimpen – konstaterade också i en krönika häromdagen att Elias orsakat nästan samma hausse i folkhemmet som Stenmark och Borg på 70-talet och sabbar nattsömnen för sina landsmän.
Det är ju helt underbart.
• • •
Islanders var talk of the town så sent som för en dryg vecka sedan.
Då hade de vunnit fem raka – inklusive två mot Pittsburgh – och toppade fantamme Metropolitan-divisionen.
Men det går snabbt i hockey.
Nu har de istället torskat tre raka och slirar under strecket.

What gives?
Well, enligt coachen utan hals – Trotzen, ni vet – har de plötsligt blivit för lätta att spela mot och ändring på den punkten är anbefallen.
• • •
Gissa vad det är här ikväll då?
Ännu en Military Appreciation Night.
Det var det i Boson och Buffalo och inne på Manhattan också.
Snart gör jag honnör i sömnen.
• • •
Här brukar vi beundra de i AHL som biter ihop och fortsätter slita tills de får chansen, hur hopplöst det än känns att åka buss till Syracuse och spela för tolv betalande.
Men samtidigt:
Unga talanger som känner att de inte har, eller får, någon riktig chans och har så långt till NHL:s spotlights att det inte ens går att mäta, gör rätt som åker hem och spelar i NHL.
För exempelvis Axel Jonsson Fjällby ger det garanterat mer, i synnerhet på lång sikt, att spela om SM-guldet med Djurgården än att harva med Hershey Bears.
Så det så.
• • •
Brooklyn Bridge är min favoritbro i världen.
Närmast efter på listan kommer Golden Gate, Leksandsbron, Sunshine Skyway Bridge i Florida, Memphis & Arkansas Bridge, Verrazano Narrows Bridge, Delaware Memorial Bridge, Hoover Dam Passway, Manhattan Bridge , Rialto, Pont Neuf, Karl-bron, George Washington Bridge och Mellstabron i Borlänge – men ingen är egentligen i närheten.
Brooklyn Bridge regerar totalt.
Mm, off topic – to say the least.
Men jag ville få det sagt.
• • •
Förlusterna mot Sabres och Rangers till trots toppar Canucks fortfarande Pacific-tabellen.
Det är en respektingivande bedrift. Ja, en bragd rentav – de har ju sedan rätt lång tid tillbaka både Eagle Edler, Jay Beagle, Sven Baertschi, Brandon Sutter, Anders Nilsson och som sagt Brock Boeser på injured reserve-listan.
Jag börjar tro att de är på riktigt och, i kraft inte minst av energin Elias utlöst under sitt dundrande genombrott, kommer vara med i racet hela grundserien.
• • •
Nä, tyvärr – det blir ingen ny blågul målvaktsduell i Brooklyn.
Markan startar förvisso för Canucks, för nionde matchen i rad och trots att han spelade även igår.
Men coachen utan halsen väljer Thomas Greiss framför Robin Lehner den här gången.
Skitgubbe.
• • •
Maffig omgång a nio matcher ska betas av denna novembertisdag.
Då gör jag det, oklart varför, igen:
Tippar.
New Jersey – Pittsburgh 2
NY Islanders – Vancouver 2 (OT)
Philadelphia – Florida 1 (Straffar)
Buffalo – Tampa 2
Detroit – Ariona 1 (OT)
Minnesota – Washington 1
Edmonton – Montreal 2
LA Kings – Toronto 2
San Jose – Nashville 1
Har vi motförslag?
• • •
Elvis var, vad jag vet, aldrig i Brooklyn – och framträdde framförallt aldrig i Barclays Center.
Den här hallen är så ung att de ser, typ, Selena Gomez som sin mest mytomspunna besökare ”från förr”.
Och nej, få inga idéer – vi ska inte kallas Elias för Selena…
• • •
Läser att 2019 års Hall of Fame-klass är en helt öppen historia och då har vi ett krav från bloggen:
Välj in Daniel Alfredsson.
Han ska vara där, förstår ni.
• • •
Ingen kan komma och påstå att det är direkt skållhett i den här hallen.
Mamma, varför glömde jag att ta på mig tredubbla långkalsonger?
• • •
Sebastian Aho gör succé – men det gör inte Sebastian Aho.
Nu var jag lustig, va?
Den finländske snipern i Carolina som heter så har ju varit tt av höstens verkliga utropstecken – men den svenske backen här i Brooklyn som har samma namn (vilket ställer till det för vissa svenska nyhetsbyråer…) går det tyngre för. Han har till och med skickats ner till farmen och spelar med Bridgeport för närvarande.
Segt – men han är en sån som vet att dörren till NHL står öppen om han bara spelar riktigt bra, så han får inte ge upp och flytta hem.
• • •
På torsdag, lagom till derbyt här i Barclays, får vi årets första vinterstorm i New York.
Fuck that, faktiskt.
• • •
Idag blev det ännu mer liv på Twitter om smeknamnet ”Elvis”, förresten.
En supporter höll en omröstning om vilket av smeknamnen Alien, EP, Dekey Pete och – just det – Elvis fan-skaran tycker sämst om.
Elvis vann i överlägsen stil och supportern ifråga trodde att jag skulle vara – häpp! – all shook up över resultatet.
Men inte alls, jag ser det som en stor seger att mitt eget privata lilla förslag tog sig ända till en omröstning i Kanada…
• • •
Det verkar inte bli lapp på luckan i Radio Raheem-land, precis.
• • •
EP tycker jag dock också är ett coolt smeknamn.
Det är ju samma initialer som de har på hundratals souvenirer i butikerna runt Graceland i Memphis…
• • •
Jaha, sista stoppet på bloggens Elvis-turné är alltså här – och igen:
Nu ber vi en bön om att vi får se den stora urladdningen.
Mycket nöje!