Eriks återkomst till Ottawa, del 3

OTTAWA – SAN JOSE 3-1 (Period 2)
• • •
Nu håller de gamla lagkamraterna på att hälla kallt vatten över King Karls återkomst.
Men det ska de såklart inte be om ursäkt för.
De är piggare och vassare och kommer framförallt igenom i kontringar, frilägen och två-mot-en-attacker gång på gång – och om Dzingel bara haft lite mer tumme med millimetrarna skulle han gjort mål i sitt friläge också.
Sharks, å sin sida, behöver fem-mot-tre-PP för att Big Joe ska kunna göra ett mål.
DeBoer får bli så där karaktäristiskt grinig och plaska runt lite i dammen så hans hajar börjar snärta med stjärtfenan i tredje.
• • •
Justin Falk sänker Big Joe Thornton med en oöm tackling – och får med Sören på Rören att göra.
Ex-djurgårdaren börjar – för första gången i NHL, väl? – veva.
Mycket uppskattat av lagkamraterna, ser det ut som.
Själv brukar jag fnysa åt idén om slagsmål som ett sätt att få igång lag, men faktiskt – i det läget känns det precis vad den just då lätt katatoniska matchen behöver.
Därefter får den faktiskt lite mer nerv och sälta – och folk börjar bli utvisade och what not.
Tack, Sören.
• • •
Man kan inte säga annat än att DJ:n som ger järnet – med en hel, vild posse bakom sig – på en avsats på kortsidan i pausen driver upp stämningen.
Det blir rena folkfesten, faktiskt – nästan som när Mats Ingels brukade underhålla i gamla Leksands Isstadion.
• • •
Pauskorven var ruskigt god.
Jag måste kolla upp vad det var för sort och smuggla med mig några kilo över gränsen imorrn.
• • •
Särskilt mycket drag blir det när DJ:n precis i slutet av pausen drar på ”Smells Like Teen Spirit”.
Det kan bero på att texten i refrängen känns som en uppmaning till spelarna på isen.
– Here we are now. Entertain us.
Precis.
• • •
Alfie är in the house.
”Förstås”, säger ni.
Men så mycket ”förstås” är det inte.
Det här är, säger han till en mig närstående kanadensisk reporter som hittar legendaren i en lyxloge på ena kortsidan, första matchen han ser i CTC på två år.
Oops.
• • •
Scenariot Idsint och Tokiih diskuterar i spåret, om vad som händer när en återbördad hjälte gör nåt stort för ”fel” lag, påminner om när Bernt Ljung hade kommit hem till Borlänge för en sista säsong med Brage och stod en match mot stockholmsklubben på Domnarsvsvallen.
Black Army har aldrig varit mer ambivalent. Varje gång Pascal Simpson kom fri och blev robbad av Ljungen ropade de ”Nej!” – men började sedan omedelbart hylla sin gamle målvaktsstjärna med ”Det-är-Berndt-Ljung”-ramsan.
Väldigt lustigt var det.
• • •
En period kvar här – och inte mycket mer än två timmar tills Lill-Nyllets öde beseglas.
Ojvoj.