Gotta Get Some Action Now

Som Dregen sa när han strax efter 19.00 en fredagkväll på 90-talet klev upp på Hawaii-scenen för en spelning med Hellacopters:
– God morgon, Hultsfred!
Det är exakt så det känns när jag bara några timmar efter lördagens långa kvällsskift slår mig ner i pressläktarstolen på Madison Square Garden för en 12.30-matiné mellan Rangers och Vegas Golden Knights.
Något är fel.
Skevt.
Konstigt.
Lika lite som man ska spela sjavig, slamrig rock ’n roll i en tidig småländsk sommarkväll på en festival där publiken just vaknat till liv ska man spela NHL-hockey den här tiden en decembersöndag på Manhattan.
Den här sportens viktigaste ingredienser – aggressiviteten, den våldsamma speeden, tacklingarna, de svallande känslorna, den larmande ljudnivån – skär sig mot helgförmiddagens stillhet och ro.
Som ett skitigt Gibson Les Paul-riff i dagsljus, ungefär,
Känns det som alltså.
Får man för sig.
Tror man.
Men bara Dregen fått fyr på en cigg, kolkat i sig en klunk vodka och brakat igång ”(Gotta Get Som Action) NOW” blev den där Hultsfredsspelningen helt lysande.
Och det finns egentligen ingen anledning att tro något annat än att även hockeymatinén på åttonde avenyn i det kalla, regniga New York City blir det.
Några av världens bästa hockeyspelare – såna finns i alla lag – ska göra upp om poäng de är i desperat behov av och bara de fått göra några rusher över isen (motsvarigheten till Dregens Marlboro), satt in några tacklingar (vodkan) och etablerat ett helvetiskt tryck i motståndarzonen ett par gånger (Gibson-riffet) kommer det börja svänga lika ruffigt och coolt och sexigt här.
Så:
God morgon, NHL!
Nu åker vi!

• • •
Från Philly-fronten intet nytt.
Dave Hakstol är, såvitt vi vet, fortfarande coach för Flyers.
Så dumt.
Ju längre the powers that tvekar att agera, desto smärtsammare kommer det bli.
Fletcher och hans chefer – Holmgren och Clarke – måste riva av plåstret på en gång. Annars spelar det ingen roll om så Gud Fader själv, med assistans av Scotty Bowman och Christer Abris, tar över – säsongen kommer ändå vara över för ett lag som borde vara given playoff-kandidat.
• • •
Det bästa med så här okristligt tidiga matcher i New York är vad mig anbelangar att det går att ta sig från östra Manhattan till Garden utan större problem.
Den groteska crosstown-trafiken har inte riktigt vevat igång ännu, så taxin mer eller mindre flyger fram i det iskalla regnet.

Det genererar en typ av frihetskänsla som är sällsynt i denna stad och jag älskar den.
• • •
Han behövde bara sitta en match.
idag, när tv-publiken hemma i Sverige sitter beredd och allt, kliver Lias Andersson in i Rangers laguppställning igen.
Min magkänsla säger:
Den unge mannen gör mål på Fleury.
• • •
En annan upplyftande detalj under matinéerna är att så många överlyckliga småkids som inte får gå på kvällsmatcher fyller läktarsektionerna.
Det är när man ser dem och det som lyser i deras ögon man förstår vad det här går ut på.
Det handlar inte om statistik, poängställning, tabellplaceringar, lönetaksträffar, playoff-format eller gamla gubbjävlar som Brian Burke som sitter och morrar om att de inte ska hålla på och ha för roligt när de vinner i Raleigh.
Det handlar om drömmarna som föds i knattarnas små hjärtan när de ser en match live för första gången.
• • •
Henke Lundqvist har lite otur idag.
Han stöter ju på en Wild Bill Karlsson som håller på att bli samma livsfarliga Wild Bill Karlsson som under de gyllene riddarnas gudomliga jungfruresa i fjol.
Han började lite tystare i år, Märstas coolaste katt, men nu spinner han verkligen som en slug tiger igen.
Fyra mål på de senaste tre matcherna – och åtta på de senaste tio – säger allt Rangers-keepern behöver veta för att bli lite svettig i armhålorna redan i omklädningsrummet.
• • •
Underhållande är också den kontrast som under såna här morgonmässor uppstår mellan barnens entusiasm och Gris-Olles dåsighet.
Gris-Olle – sedan länge ett gemensamt namn för Rangers mest brölande ölhävarsupportrar – är den här tiden på söndagar minst lika ”trött” som Hellacopters-fansen var framför Hawaii-Scenen i Hultsfred 1997 och ser ut att pusta i svåra plågor i knattarnas livliga jubel.
Men vi behöver bara vänta till tredje perioden.
Då har Gris-Olle plågat i sig tillräckligt många plastmuggar Bud Light och är sitt vanliga högljudda, plumpa, frånstötande jag igen.
• • •
Japp, Idsint, jag satt uppe och såg Elias framträdande i After Hours-showen i Vancouver.
Det är lätt hänt att engelskan evaporerar i så pressande sammanhang, i synnerhet när man bara är 20, men jag tycker han gjorde ett charmigt intryck – och tänk hur han kommer dominera i såna där sammanhang om fem-sex år, när han och McDavid varje säsong slåss om Hart Trophy…
• • •
Det går vilt till när Knights förvärmer utanför Gardens zamboni-garaget.
Kolla bara här hur kul Cody Eakin har.
När jag strax efteråt kommer promenerande i samma kammare har Wild Bill – i salt Jack Nicholson-mössa, förstås – sparkat upp fotbollen under en takpanel och Nate Schmidt får gå och hämta en stege för att få loss den.
Som det kan bli.
• • •
Som så många andra med kraftig benstomme (…) är jag en mycket skeptisk frukostätare. Och ju tidigare det är på morgnarna, desto mindre angenämt tycker jag det känns att trycka i sig en massa präktig föda.
Men idag inser jag att jag behöver lite näring för att stå mig under matchen och går all in.
En julmust och en halv schweizernöt sitter som ett smäck!
• • •
Vi har sammanlagt sju matcher på NHL-menyn idag – inklusive en ny seriefinal i Winnipeg vid 01-snåret, svensk tid! – och jag ska härmed be att få berätta hur det kommer gå.
•NY Rangers – Vegas 2
•Carolina – Arizona 1
•St. Louis – Calgary 2
•Boston – Buffalo 1 (OT)
•Chicago – San Jose 2
•Winnipeg – Tampa 2
•Vancouver – Edmonton 2
• • •
Just som matchvärmningen börjar kommer det mail från Rangers om att Jesper Fast är skadad och blir borta i två till fyra veckor.
Tack för den julklappen, elaka jävla hockeygudar.
• • •
Det är tidigt och jag har sovit blott tre timmar, så längre intro än så här blir det icke.
Men snart har vi just den action Hellacopters bad om och då kommer juicerna börja flöda.
Rock on!