Hockey Holiday In The Sun

Det går att känna lite, lite frost i decembervinden som driver längs den lilla kanalen mitt i stan och ett okaraktäristiskt molntäcke har lagt sig över nejden.
Annars är allt som det brukar.
De höga palmerna vid Convention Center vajar lätt i den småkyliga brisen.
Båtar som ser ut som små rymdskepp ligger förtöjda vid the boardwalk bakom hotellet.
En cuban sandwich fräser på stekhällen intill poolen i grannfastighetens trädgård och sprider förföriska dofter ända upp till min balkon, där jag sitter och lyssnar på bruset från motorvägen som skär genom downtown.
Och när solen under eftermiddagen för några ögonblick hittar en lucka i molnsjoken glittrar det återigen sådär förtrollande ute i bukten.
Japp, bloggen är tillbaka i sitt brunbrända home away from home på Floridas västkust.
Här – i Tampa – ska jag vara några dagar och bara andas och koppla av och skrocka med goda vänner vid förträffliga bardiskar.
Emellanåt – ikväll, till exempel – ska jag titta på hockey också och jo, då blir det ju traditionsenlig blogg.
Men jag tänker anlägga en lätt, tillbakalutad holiday-hållning även i den verksamheten, så det blir nog korta intron och långsamma uppdateringar.
Det tycker jag att jag har rätt att unna mig efter ett intensivt höst-race.
Men ändå:
Välkomna till paradiset, down Florida way.
• • •
Flygresan ner från Boston igår skulle också bli avkopplande, hade jag tänkt.
Men så hände Elias Pettersson – igen.
Det var bara att sätta papper i maskin på tio tusen meters höjd och hamra ihop en krönika åt redaktörerna Björkman och Ekeliw (jo, just han satte mig i arbete…).
Numer har de ju ombord-internet på planen och visserligen tycker jag illa om att sitta inklämd i en flygplansfåtölj och skriva på ett rangligt plastbord, i synnerhet när det är så elak turbulens som det var när vi passerade stormiga North Carolina igår, men har vi en 20-årig rookie som bränner upp motståndarna med fem poäng för andra gången innan jul finns inget val. Det är bara att skriva.
Och jag tycker ändå jag fick det sagt som jag ville ha sagt i luftgroparna.
Endast en gång i historien har en rookie lyckats med bedriften två fempoängsmatcher innan december månads utgång och det var Islanders-ikonen Bryan Trottier i en helt annan, svunnen era när det gjordes lika mycket mål som i bandymatcher.
Så jag förstår att frågan om EP kan bli vår största någonsin ställs, ingen har ju varit i närheten av en så magnifik start på NHL-karriären, men jag värjer mig ändå och vill inte svara. Det är omöjligt att veta och och dessutom omöjligt att jämföra olika tidsepoker.
Låt oss bara konstatera att förutsättningarna definitivt finns.
• • •
Det är New York Rangers som kommit till Bukten idag och jag vet inte varför, men det känns alltid lite speciellt att se dem och Bolts.
Kanske beror det på att klubbarna bytt så många framträdande spelare genom åren – eller på att de för inte så länge sedan utkämpade en fenomenal konferensfinal.
Eller så är det bara för att det var efter en Rangers-match här jag första gången träffade Ondskan Ekeliw – på Champions-baren, salig i åminnelse.
Då såg han ut så här.

Julgranen från Örby kan ni kalla honom.
• • •
Fan, ni verkar ha svårare att bilda en regering hemma i Sverige än Blackhawks har att göra powerplay-mål.
• • •
Minisemester eller inte, hålls en morgonvärmning i min närhet känner jag mig ändå förpliktigad att närvara, så jag avbryter en potentiell sovmorgon och knallar över till Amalie för att se Bolts gnugga lite detaljer inför Rangers-matchen.
Om inte annat får jag ju berätta för Vigge Hedman att Fantasy-trejden med Jarkkos mäktiga No Thai Dunks gick igenom under förmiddagen och att han – Vigge – nu tillhör New York Dolls.
– Är det så? Underbart, jublar han.
– Då är det dags att börja köra ordentligt. Jag ska ösa in poäng!
Bara så Olle ”Wheelers Dealers” Stefansson, min motståndare den här veckan, vet…
• • •
Tikibaren var öppen igår kväll, jodå. Men där visade de bara NFL. Det är problemet med söndagar under den amerikanska vintern. Alla glor på fotboll.
Så jag och min dyre vän Zeis från Toronto gick till sportbaren Hattrick istället för där har de fler tv-skärmar än Tom Wilson har utvisningsminuter och vi kunde i lugn och ro sitta i ett eget hörn och se såväl The Battle of Alberta som Golden Knighs batalj mot Stars.
Den grejen, att beta av några matcher på en anspråkslös men bra sportbar över en öl och några wings…ja, ni vet. Det är en av de bästa amerikanska upplevelser som finns.
• • •
Rangers-coachen David Quinn har själv beskrivit sig som ”not a morning skate guy” och lever upp till det epitetet med imponerande nit.
Rangers är tammefan aldrig på is förmiddagen innan match längre.
Skönt för grabbarna, antar jag – men tråkigt för bloggare som vill ha material att jobba med.
Nu får vi bara se skadade Zuke och några scratchade karaktärer åka och gäspa och det har inte ens jag lust att lämna sängen för.
• • •
Bolts har varit väldigt bra i många år, men efter lördagens Colorado-kross måste man fråga:
Är de bättre än nånsin just nu?
Vigge ser ut som att han vill svara ”ja” men nöjer sig med en liten nick innan han konstaterar att det i alla fall finns moment som skärpts till på aldrig tidigare sett sätt.
– Vad som är bättre nu än tidigare är kontinuiteten. Som mot Avalanche. När man har så stor ledning är det lätt hänt att man slår av på takten. Men vi körde exakt lika hårt i 60 minuter.
Det bådar inte så gott för ett New York-lag som – let’s face it – mest har framgång när motståndarna inte är så taggade.
• • •
Apropå Zuke, visste ni att bloggen kan skriva på norska också?
Den som till äventyrs har pluskonto hos VG kan läsa hela det gråtmilda Zuke-alstret jag fick äran att författa åt den stolta Oslo-publikationen, men även ni som inte har det kan se inledningen.
”Bedre spillere har gått i löpet av de fjorten årene jeg har viet til å fölge Blueshirts på Madison Square Garden – men ingen har vaert morsommere å se på”.
Just det!
• • •
Den totala katastrofen är nära på Marriott Waterside-rummet under eftermiddagen.
Jag ska bara dra ur elsladden men lyckas fäppla med laptoppen så den brakar rakt i golvet.
Oh, när jag öppnar locket och trycker på en tangent för att se om den fortfarande lever…den känslan.
Som att stirra ner i avgrunden, ju.
Dessbättre verkar den dock ta denna Kronwall-artade smäll som en en man och fortsätter fungera.
Men ibland är ju effekterna i laptop-världen fördröjda, så jag vågar inte andas ut – men ni vet nu vad som hänt om jag plötsligt tystnar ikväll.
• • •
Det är bara fyra matcher ikväll men även dom kan ju tippas.
Så här:
•NY Islanders – Pittsburgh 2 (OT)
•Detroit – LA Kings 1
•Tampa – NY Rangers 2
•San Jose – New Jersey 1
• • •
Rangers är ute på papparesa och nu får farsorna se hur det är att bo som en egyptisk farao för New York-klubben, som är så rik att Joakim von Ankas förmögenhet inte skulle räcka ens för att köpa ny målarfärg till bankvalven, har tagit in på en superduper-lyxig resort en bit utanför stan.
Nära till Bern’s ska det vara också, så bloggen gissar att Mister Fast och Mister Zibanejad och de andra igår kväll tryckte i sig de godaste köttbitar de nånsin ätit.
• • •
Nu kommer Tampa-Sven upp på pressläktaren och då är det bara att huka, för jag har kostym och häromdagen gick han i en svavelosande krönika till storms mot iden att bära ”kontorskläder” på idrottsevenemang.
”Har alltid haft svårt för fel kläder vid fel tillfällen. Kostym är för kontor. Sportkläder, typ luvjacka eller den typen av jackor coacherna har vid utematcherna, är till för dessa tillfällen”, hette det.
Så har han alltså, år efter år, suttit och tänkt när jag varit på besök här.
Ha!
• • •
Applåder till Islanders som äntligen plockat upp Josh Ho-Sang till kvällens vals med Penguins.
Han är en true entertainer till hockeyspelare och för fan, det ÄR ju underhållning de sysslar med i NHL.
• • •
Såvitt jag förstår är Lias Pappa Niklas med på den här resan också – och han har ju själv tio NHL-säsonger
Det ska, om jag har turen att få träffa honom, bli intressant att höra om hur mycket som förändrats sedan han kuskade runt över kontinenten på 90-talet.
”En hel del”, antar jag att svaret lyder.
• • •
Strålle är med på Bolts morning skate, men nope – vare sig han eller Vasse Vasilevskij spelar mot Rangers.
– Nej, ikväll är jag inte med. Men kanske nästa gång, säger headbangern från Västergötland.
Bloggen är här då också, så låt oss hoppas.
• • •
Har den här gången balkong åt det hållet så nu kan jag till min glädje visa en stilstudie av den omtalade tikibaren – i både dags- och kvällsskrud.


Som framgår är den just nu omringad av en veritabel byggarbetsplats och det drar onekligen ner underhållningsvärdet, men alla locals lovar att det kommer bli femstjärnigt när allt är klart.
Då ses vi där.
• • •
Henke testade sina nya benskydd mot Florida senast – och kände sig inte alls bekväm.
Men vi har fortfarande inte fått veta om han återgår till de gamla ikväll.
Det vore nog en idé, tror jag.
Stamkos, Kucherov, Point, Killorn, Palat och de andra offensiva bödlarna i Lightning kan ana sig till osäkerhet på ren instinkt och kommer vara helt skoningslösa om han står och är hämmad av obekväm utrustning.
• • •
Tänkte jag skulle dra ett skämt om den just avslutade Nobelfesten, men tror jag avstår.
En undran bara:
Vem står för efterfesten såna här gånger?
Är det Jan Björklund som drar med sig de mest uthålliga hem, dukar fram hembränt och vrider upp Ebba Grön-klassiker så högt på stereon att grannarna ringer snuten?
Jag vill veta.
• • •
Det här blev ju inte alls så kortfattat.
Well, har man kul rinner orden iväg – oavsett om man egentligen är i tjänst eller inte.
Men nu sätter jag punkt.
Eller nu.
Nu.
Enjoy the game, folks!