The Nyllet Show i Boston

Det är ju frapperande att det blivit så här.
Aldrig hade jag kunnat tro att jag en dag skulle kasta mig ut på resor i den amerikanska vintern för att följa den lille lintotten som tillsammans med sina småsyskon for som en miniorkan runt pappa Michaels plats i omklädningsrummet på Madison Square Garden våren 2006 – och tittade så storögt på mig och fotograf-Höken när vi kom ut till huset i Connecticut för hemma-hos-reportage och till slut fick upp honom i ett träd så vi kunde illustrera det faktum att Stor-Nyllet hade en hel liten femma på lut där hemma.

Men den glade knatten i klykan växte upp och blev – precis som gamängen med mössa till vänster – NHL-proffs på egen hand och är nu så bra och så stor att en blågul skribent satt att följa den här ligan måste åka efter honom.
Särskilt när han precis krånglat sig igenom en lång, stökig kontraktsförhandling och begår säsongsdebut lagom till adventsstakarna tänds.
Så ikväll är bloggen i Boston, där William Nylander – för det är honom vi talar om, ifall någon inte förstod det… – och hans glada lagkamrater i Toronto Maple Leafs går upp mot eviga rivalen Boston Bruins i TD Garden.
Det blir första gången jag ser min gamla kompis från trädet i Greenwich live sedan någon gång i mars och jag ser fram emot det med en iver vanligen förbehållen slutspelsmatcher, Robyn-konserter och nyheter om att det kommer en Sopranos-Film.
Ojvoj, vad kul det här ska bli!
• • •
Trodde jag hade dragit Kung Bore vid näsan när det, trots allt, inte var så brutalt mycket vinter uppe i Ottawa förra helgen.
Men uh-uh.
Idag, i Boston, tar han sin revansch.
Det är så svidande jävla kallt när jag i arla morgonstunden kommer ut från hotellentrén vid Long Wharf att jag tror att någon driver med mig.
Det är så här nu alltså – och kommer vara i flera månader framöver.
Tvi!
Tur man ska flyga nån helt annanstans i morrn…
• • •
Wille är fortfarande hetaste villebrådet för det alltid månghövdade mediauppbåd som följer Leafs i världen – och intresset svalnar inte när han är ute och krockar bilar med Kasperi Kapanen.
Det var tydligen inte särskilt allvarligt, inte mer en fender-bender pretty much, men han får åtminstone tio frågor om den incidenten efter lördagsförmiddagens skate.
– Ja, ler han när bloggen får en egen liten pratstund, jag ska köra lite mer försiktigt. Det blir ju sån uppståndelse för minsta grej.
Det blir ju det.
Det är Toronto.
• • •
Själv hade jag ingen riktig lust, det fick räcka med en Bloody Mary i höjd med Providence. Men mina medpassagerare igår var rent demonstrativa i ambitionen att visa exakt varför fredagskvällstågen från New York till Boston – och Washington – kallas The Liquor Express.
Det var hålligång monumentale.
Rätt festligt ändå.
• • •
Coach Babcock är inte särskild omskakad över ungbloden Nylanders och Kapanens äventyr i Toronto-trafiken.
Istället drar han en Tomas Holmström-anekdot!
– Han och Lidström krockade en gång på väg till träningen i Detroit men Homer kom inrusande till mitt kontor och sa ”Vi hade en olycka, men var inte orolig. När jag förstod att vi skulle krocka kastade jag mig framför Nick så han inte skulle bli skadad”. Jag gissar att Willy gjorde likadant igår, körde bra så inte Kasperi skulle bli skadad…
He he.
• • •
Senaste nytt från Anaheim:
Ducks jobbar på en kontraktsförläning med Bob Murray.
Grattis, som gumman sa när drängen högg sig själv i låret med yxan.
• • •
Jag undrar om olyckan Babs talar om är den då Lidas bad Homer kolla att det var grönt till höger i en korsning.
– Ja, svarade Homer.
Varpå Lidas körde ut – och så var det inte alls grönt.
Pang, bom, krasch, pajad hockeystjärna-bil.
Jag är tvungen sms:a världens bäste back genom tiderna och fråga.
Jo, den var det, bekräftar han.
Sen skickar han den här bilden.


Det visar sig att de både Detroit-ikonerna är i London och ser Chelsea-Manchester City på Stamford Bridge.
Och samtidigt är de alltså talk of the town i Boston på andra sidan Atlanten.
Det är nåt fint med det.
• • •
Idag fyller min mamma år. Liksom Tomas Ros, Pet Sounds-Stefan, Drew Doughty, Nicki Minaj, Jim Morrison, Sinead O Connor, Chippen Wilhelmsson och Teri Hatcher.
Så från bloggen dånar härmed ett rungande hurra!
• • •
Han var lite rostig i första matchen, men Wille känner sig redan mer bekväm inför kvällens match, för faktiskt – den här gången har han hunnit med en hel träning innan!
– Första träningen blev ju inställd så jag spelade utan att ha varit på is med laget en enda gången. Det är klart, det blev lite väl stor omställning mot att åka skridskor på egen hand, kluckar han.
– Men nu så. Ju mer jag spelar och tränar, desto mer normalt känns det.
Antagligen dröjer det någon eller några veckor innan det verkligen börjar spraka om samarbetet med Matthews igen, men jag tror nog att vi redan ikväll får se mer av den återbördade sonen.
• • •
Ja, vad sa Borlänge-Saida om Piluten?
• • •
Bruins envisas med att ha sin morgonvärmningar i Warrior Ice Arena i Brighton, så det finns tyvärr ingen chans att täcka båda lagen och inget skoj om vare sig Nordy Nordström eller JFK Karlsson kan rapporteras här.
Men vi vet i alla fall att de fortfarande har en satans otur med skador.
Nyss återkom underbare Charlie McAvoy – Chuckie Bright Lights, som de helt genialt kallar honom – tillbaka från de tilltygades skara.
Men då går istället Jake DeBrusk sönder och gör Patrice Bergeron, Zdeno Chara, Kevan Miller och Urho Vaakanainen på skadelistan.
Fruktansvärt taskigt..
• • •
Pär Lindholm har jag aldrig träffat tidigare, men han visar sig sig vara en trevlig fyr.
Såklart.
Karln kommer ju från Kusmark
Där gör de bara sympatiska hockeyspelare – gjutna i knallhårt järn, dessutom.
Till skillnad från Kusmarks andre NHL-stjärna – ni vet, hackspetten i Nashville – kom Pär till ligan först som 27-åring, nu i somras, men det har gått utmärkt att anpassa sig till helt ny hockey ”på ålderns höst”. Babs älskar sin Pär, säger alla.
– Jo, det har väl gått helt okej. Det är kul att få prova på det här. Sen är man väl aldrig helt nöjd ändå.
Nej, vem är det?
En stor skillnad för den förre Skellefteå-stjärnan är den mediala uppvaktningen.
– Mm, säger han och ser sig omkring, det är en del. Precis vid säsongsstarten var det verkligen helt sjukt. Då gick det inte att röra sig i omklädningsrummet, så trångt var det.
Lite skillnad mot när Savonen håller ensamt hov hemma i Kraft Arena?
– He he, precis.
• • •
Vi har överhuvudtaget många fina matcher i kväll – och finast av alla är den mellan Lightning och Avalanche i Amalie Arena.
Riktigt toppmöte, det – och som Carl Söderberg sa på telefon i förrgår:
– Även om det bara blev ett mål senast vi möttes, i Pepsi Center, spelades det otroligt bra hockey. Det var fantastiskt kul att lira den matchen.
Och repriser blir i allmän het ännu bättre.
Så här tippar bloggen det matiga kvällspasset
:
•Boston – Toronto 2
•Ottawa – Pittsburgh 2
•Detroit – NY Islanders 1 (OT)
•Tampa – Colorado 1 (OT)
•Florida – NY Rangers 1 (Straffar)
•Columbus – Washington 2 (OT)
•Arizona – San Jose 1
•Calgary – Nashville 1
• • •
Det går för övrigt inget bra när jag ska försöka förklara för Toronto-kollegor att Per och Pär – eller Par, som de säger – är samma namn.
Jag drar en invecklad tirad om ”dots” och uttal på ”ä” och ”e”, men de ser skeptiska ut.
Det blir nog enklast om jag bara säger att jag heter Furman i fortsättningen.
• • •
Det kostade både OEL och Patrick Marleau, men jag känner mig nöjd med att ha trejdat till mig Victor Hedman i Fantasy-ligan – av ingen mindre än Jarkko.
Det är nu, framåt jul, Vigge lyfter. Det är sen gammalt.
• • •
En ny Boston-tradition är härmed etablerad.
De har öppnat ett sprillans nytt Marriott Courtyard mitt emot TD Gaaaaden och det är i och för sig för dyrt för att bo på ännu, men de har en underbar lobby med Starbucks-fik och stora skrivbord för såna som mig, så precis som när jag var här och tittade på Elias P för – exakt – en månad sedan tillbringar jag eftermiddagen där, med ett par muggar Tall Vanilla Latte, Buffalo-matchen på laptoppen och det här lilla introt.
Så nu vet ni fortsättningsvis var ni hittar mig när bloggen är på Bruins-matcher.
• • •
Julia, du har väl inte däckat ännu?
Det vore helt fantastiskt med en tipsy uppvisning i spåret under kvällen!
• • •
Jag får lust att fråga Babcock om han kan twerka, men törs inte.
• • •
Synd att inte Sabres stod för en av säsongens sämsta matcher när Europa för en gångs skull var med och tittade.
• • •
I New York är det SantaCon ikväll och det betyder att sju miljoner kids utklädda till tomtar kommer in till Manhattan från New Jersey, Connecticut och Long Island och super sig till samma apstadium som raggarna på midsommar i Rättvik på 70-talet.
Se där, ytterligare ett skäl att känna belåtenhet över att vara out of town.
• • •
Men Flyers…jo, äntligen ser det ut som de börjar få ut vad de SKA få ut av den truppen.
• • •
Vem är Cole Schneider som Rangers kallat up från Hartford, Tobias Pettersson?
• • •
I en föränderlig värld är det skönt – eller inte alls så skönt, men tryggt – att se att somligt förblir som det alltid varit.
Som att de eländiga backstage-hissarna i TD Garden är lika långsamma som de alltid varit.

Drog jag den redan för en månad sedan?
Well, då förstår ni hur otroligt långsamma de är!
• • •
Vad roligt det skulle vara om det äntligen lossnade lite för Prins Oscar i Las Vegas.
Det förtjänar han, tycker jag.
• • •
Naturligtvis är det underbart att kliva in i pressrummet i Gaaaden och träffa den legendariske Joey Mac – för evigt ihågkommen på Avenyn i Göteborg efter en endaste vecka under World Cup-förberedelserna hösten 2016.
Enda kruxet:
Han börjar omedelbart prata om after-game-aktiviteter och jag har mycket att göra även med övriga matcher och ska dessutom med ett flyg imorrn.
Hur ska vi nu lösa det?
Mja, EN kanske jag kan ta…
• • •
En annan konstant i Gaaaaden är det högklassiga käket i pressloungen.
Bäst i ligan, jämte Montreal och Nashville.
Om Eken hemma i Stockholm bara kom ihåg skulle han omedelbart ta med sig sin lilla familj och flytta hit igen.
• • •
Som Jarkko nyligen konstaterade i den gemensamma sms-grupp han och jag och Ekan har för hockeyärenden:
När Burger Klingberg är redo för spela igen kommer Dallas Stars blanda sig i den absoluta toppstriden i Central.
De har hänt nåt i The Big D, Stars är på riktigt i år.
• • •
Det är så många ackrediterade idag – Toronto, man! – att de flyttat ut bloggen på en helt ny kant av pressläktaren och inte mig emot, jag är glad att jag får komma in.
Men hur kan det ofelbart vara så att det alltid sitter någon på sätet intill när jag en timme och trekvart innan puckdrop kommer upp för att få sitta och brodera text i lugn och ro.
Alltid.
Jämnt.

Det känns mycket obekvämt när resten av pressboxen är helt tom.
Men det är väl bara någon högre makt som tycker att jag inte ska ha det för gräddsåsigt här i livet.
• • •
Chall ska på julfest hemma hos en chef i Memphis ikväll och det får vi som ett hållbart alibi, men Idsint och Tokiih – nu får ni ge järnet i spåret när bloggen äntligen ser Leafs live.
• • •
En Kings-fråga:
Är Luff tuff?
Förlåt, jag kunde inte låta bli.
• • •
Mitt bästa William Nylander-minne, so far, är nog hans första match mot Lundqvist på Garden 2016, för Henke var helt tagen av att den lille knatten han spelat landhockey med på pappa Mickes garageuppfart i Connecticut plötsligt skulle utmana honom på en NHL-is.
Just Micke har jag däremot hur många magiska minnen av som helst från de två säsongerna i New York – 05-06 och 06-07.
Han och Jagr är fortfarande det bästa radarpar jag sett i Rangers – ja, nästan överhuvudtaget – under alla de här åren.
De passade varann som krut och eld och sprängde sig fram genom alla försvar i hela ligan.
Ojvoj i efterhand.
• • •
Men nä, vad pysslar Vegas med i Staple Center?
Det verkar vara dagen när det blir tvärtemot vad jag tror precis över allt.
Så vänd på alla tipsen ovan – då blir det rätt.
• • •
Men nu, den här säsongen, har jag en bestämd känsla av att Wille kommer skapa ännu mer oförglömliga minnen åt oss – och de kommer att kunna kläs i midsommarens blad och blommor, if you you know what I mean.
Resan dit börjar här och nu, i Boston Town.