Mile High City Showdown

Nu tar vi ett djupt andetag.
Och det menar jag bokstavligt.
För nu har jag varit i Denver i några dygn och börjar, precis som förväntat, känna mig som en holländsk fotbollsspelare under en landskamp mot Bolivia på Estadio Hernando Siles i La Paz.
Jag har ont i huvudet, kan inte sova och blir andfådd för ingenting.
”Andfådd blir väl du hela tiden”, invänder ni och fnissar oförskämt.
Guilty as charged – fast riktigt så här illa är det ändå inte nere på slätterna.
Där kan jag, faktiskt, klippa tre trappsteg utan att förvandlas till Asterix efter ett försöksheat på 400 meter häck.
Det kan jag inte på 1609 meters höjd över havet.
Den tunna luften, syresatt ungefär som en kolkraftsverksrökig Joy Division-serenad, fuckar upp systemet och det förefaller mig anmärkningsvärt att såna som jag överhuvudtaget tillåts trava omkring utan obligatorisk syrgastub på ryggen.
Även homo sapiens i bättre fysiskt skick påverkas, om än kanske inte lika dramatiskt, och man skulle kunna fråga sig hur NHL-lagen som kommer hit för matcher mot Avalanche står pall.
Men det är först efter några dygn, när ens eget blod börjar fråga sig var de normala mängderna syre tagit vägen, symptomen ger sig till känna, så Av’s motståndare har Bob Segers ”Get out of Denver” på repeat i spelarbussen och efter slutsignalerna sticker de snabbare än Carl Hagelin i en kontring i Staples Center.
Fast under vissa slutspelsserier genom åren, när de tvingats stanna i flera dygn, har en och annan kämpe faktiskt kroknat i The Mile High dizziness.
Själv lever enligt devisen att det inte finns något, mer än möjligen bengtongskalle dagen efter, som inte en liter kaffe eller två lindrar så jag radar upp ett par pappmuggar framför mig på pressläktaren och kör tills lyset slocknar.
Det kommer underlätta om ni, bästa amigos, hänger med i spåret och då och då påminner mig om att jag måste andas lite…
• • •
Ända sedan jag landade på den ohemult avlägsna flygplatsen i söndags kväll har det varit min ambition att få visa er den mäktiga bergskam som utgör Denvers grandiosa fondvägg.
Men enda gångerna jag haft den i blickfånget hart jag suttit i bilar som rullat för fort för några bilder, så ni får nöja er med den här lökiga halvmesyren

Men, ah, ni hajar. Det är grant här. Åk hit nån gång om ni kan.
• • •
Now, det det finns anledning att ta några djupa andetag även av mer allegoriska skäl när vi nu tränger ihop oss i mighty Pepsi Center igen.
För jisses – här trodde vi att MLK Day-matinén, med Nashville i gästernas ringhörna, var något att komma med. Men veckans verkliga showdown i Rocky Mountains är i själva verket den ikväll, mellan Avalanche och Minnesota Wild.
Även de är ju divisionsrivaler – med en historia inte helt utan drag av den som genomsnittliga grannländer i Mellanöstern bygger sina relationer på – och nu har de hamnat i en verklig öga-mot-öga-tvist.
Wild, som nyss såg ut att ha cyklat rakt ut i skogen, gick med sina oväntade segrar mot Blue Jackets och Vegas i lördags respektive måndags om Avalanche och ligger plötsligt trea i Central, en poäng före Gabbe & co – lätt chockartat nere på wild card-plats, jagade av sturska Pacific-lag i kön precis under strecket.
Så det ligger hur mycket som helst i potten sista kvällen innan lovet.
Playoff-status. Inbördes ranking i divisionen. Ära. Stolthet. Och vilken av två opponenter med en sur beef som får gå in i den långa ledigheten med en bra feeling.
Oh yeah.
Knäpp hängslena.
The gunfight in O.K Corral of January 2019 är här.
• • •
De försöker inte ens sminka upp sanningen i Edmonton. Tvärtom låter det som att the good ol’ boys är stolta över att de satt kniven rakt i hjärtat på GM Chiarelli och sparkade honom i en paus (!) igår kväll.
Det luktar lite otrevligt.
Men samtidigt hade de förstås inget annat väl än att focka klåparen.
Han hade fastnat i en regelrätt death-spin och gjorde den ena vansinniga affären efter den andra – och det i en takt som bara eskalerade.
Och nu?
Ja, nej, den här säsongen är ju kvaddad.
Rebuild nummer 103 sen 2006 coming up.
Det är sorgligt – framförallt ur Connor McDavid-perspektiv. De håller ju på att slarva bort hela förstahalvan av hans NHL-karriär.
• • •
De här dygnen i The Mile High City har i princip bara bestått av jobb, så tyvärr – det blir inga utförliga rapporter om det lokala nöjeslivet.
Men sent igår eftermiddag hann jag i fall ta en liten promenad i downtown och blev påmind om att det faktiskt finns en riktigt, levande stadskärna med folk i rörelse i Foppas gamla hemstad. Det är inte så vanligt här ute i det som New York och LA kallar The Flyover States.
Jag blev också påmind om att smeknamnet Mile High City numer har en dubbelmening.
För några år sedan legaliserade ju Colorado marijuana för det som kallas ”rekreationsbruk” och…well, låt oss säga att klientelet som flockas runt 16th Street Mall, mitt i smeten, ser ut att uppskatta den lagändringen.
Själv har jag i princip bara dåliga erfarenheter av gräs, så vad mig anbelangar får det blir hur tillåtet det vill – jag håller mig till dry martini i alla fall.
• • •
Det här kan kan också bli kvällen när Gabriel Landeskog spränger 30-målsbarriären.
– Det vore ju väldigt lämpligt nu när du tagit dig hit och allt, sa han efter träningen ute i Englewood i går förmiddag.
Exakt.
Då får jag ju skriva så det glöder om milstolpen som verkligen markerar att detta är Avalanche-kaptenens hittills mest magnifika säsong.
För övrigt borde alla spelare tänka så.
”Nu när du tagit dig hit”…ho ho!
• • •
Som Julia påpekade i spåret tidigare idag finns fortfarande en chans att följa med på Sportbladets utsålda New York-resa i slutet av februari.
Se här.
Du behöver bara svara rätt på de tio frågorna i Quizen – alla med koppling till lagen och arenorna våra gäster får se – och sedan motivera varför just du borde åka med.
Kung Kenta, erkänn att du blir lite sugen?
• • •
Det var 15 grader varmt när han lyfte från Raleigh – och tjugo grader kallt när han några timmar senare landade i Minneapolis.
Men bortsett från det tycker inte Victor Rask att det varit så särskilt traumatiskt att bli trejdad.
– Nä, jag tycker det varit helt okej att byta klubb. Jag hade på känn att det kunde hända och när jag såg vem som ringde förstod jag direkt. Sedan var det bara att packa, säger han när jag hittar honom i gästkabyssen efter dagens förmiddagsvärmning.
– Nu känns det bara bra. Jag har hamnat i en riktig hockeystad och det här känns som ett riktigt skönt gäng killar. Och vädret är man ju ändå vad vid hemifrån.
Just så.
Rasken är ju, som alla riktigt bra människor här i världen, mas och blinkar inte för lite vargavinter.
• • •
Tidigt i morrn bitti flyger jag alltså vidare till San Jose och guess what – då ska det bli snöstorm här i Denver.
Såklart.
Det är The Biffen curse.
När jag ska flyga blir det alltid dåligt väder.
• • •
Trots att han landat i sin fjärde klubb på mindre än ett år tycker inte heller Pontus Åberg att det känns särskilt betungande att ha hamnat i Minnesota.
– Nä, säger han med en axelryckning, det är bara att visa att de som trejdat mig gjorde fel. Det känns bra här. Särskilt som Rasken kom samtidigt. Vi har känt varann sen 15-årsåldern och nu får vi ju bilda kedja. Jag är glad.
Rätt inställning.
• • •
Några av de allra bästa ska till San Jose och leka, men vill ni se övriga sex-sju hundra NHL-spelare närmaste dygnen rekommenderas en sista-minuten-resa till Mexiko.
Precis alla jag talat med, eller hört om, från Filip Forsberg till Joel Eriksson Ek via Tyson Barrie, har meddelat att de tänker tillbringa All Star-breaket och påföljande bye-week på en mexikansk strand (några har sin bye-week redan innan uppehållet och är således redan på plats i Cancuns, Playa Del Carmens och Acapulcos bästa solstolar).
Och i unrelated news steg just tequila-jätten Jose Cuervos aktie med 40 procent på New York-börsen.
• • •
Att Avalanche och Wild har oplockade gäss sedan tidigare är inget jag bara hittar på.
Jag var här och följde serien de utkämpade i första Stanley Cup-omgången 2008 och då svallade känslorna så heta att det till och med höll på att bli slagsmål på pressläktaren.
Denver Posts och Star Tribune respektive reportertrupper hade liksom adopterat lagens osämja och förde krypskytte-krig i spalterna och under Game 4 här i Pepsi-burken kokade det över helt.
Svordomar for mellan bänkraderna, knutna nävar slogs i bord, någon ställde sig upp och kavlade upp skjortärmarna…
Då vet man att temperaturen är den rätta!
• • •
Ser jag inte helt fel står det ”Sjöstan” över bröstet på den hoodie Gabe The Babe bär när han och några lagkamrater glider in på en bowlinghall i ett tv-inslag som rullar på videoskärmarna i pressboxen en dryg timme innan puckdrop.
Mina vänner Soffan och Micke skulle bli stolta.
• • •
Stämningen var något infekterad även på isen 15 april 2008, när det där Game 4-dramat avgjordes.
Kolla denna gamla game-report.
Hm, till och med Kim Johnsson drog på sig matchstraff. Det har jag inget minne av.
• • •
När vi står och väntar utanför Wild-rummet efter förmiddagspasset hörs Tom Pettys ”American Girl” dåna inne hos gossarna.
Vem är det som har så bra smak?
Jag misstänker Bacon Brodin.
• • •
Efter bara några dygn i stan ska jag ju inte komma och påstå att jag vet vad som är bäst och sämst här, men jag att flygplatsen ligger så förbluffande långt från centrum hör knappast till plusen, det törs jag ändå slå fast.
Flygplatser ska ligga mitt i stan, som i San Diego och Boston. Det har jag alltid tyckt.
• • •
Avalanche har en optional morning skate och de flesta big shots håller sig borta från isen, men faktiskt – kapten Landeskog är ute och svettas.
– Ja, jag gillar morning skates. Det känns inte riktigt som det ska om jag inte varit ute på isen och fått igång kroppen på morgonen, berättar han.
Om alla ändå hade den inställningen.
• • •
I och med att han just pangade in sitt 37:e mål för säsongen gick Alex Ovetjkin upp jämsides med Fedorov i toppen av alla tiders ryska poängliga i NHL och vi kan väl bestämma det nu, va?
Han är störste ryssen nånsin.
• • •
Carl Söderberg har också, lite under radarn, en väldigt fin på lut och slår personligt målrekord med nästa fullträff.
Den får gärna komma ikväll, den också.
• • •
Gamle Lille Fridolf, Bruce Boudreau, ger mig en luguber blick efter sin presskonferens i en trång korridor på förmiddagen – som om han inte riktigt kan placera mig men misstänker att jag var skitstöveln som stötte på hans fru på en fest för femton år sedan.
Wasn’t me, Bruce.
• • •
Ja, okej, nu laddar vi bössan i Klippiga bergen igen.
Och nu kommer det smälla högt.