25-årsjubileum på Garden

– The waiting is over. And this one will last a lifetime…
I sommar är det 25 år sedan Sam Rosen fyrade av de bevingade orden.
New York Rangers hade i exakt samma ögonblick vunnit en oförglömlig Game 7 i Stanley Cup-finalen, på Madison Square Garden, och var mästare för första gången på 54 år.
Ikväll passar Manhattan-klubben på att fira jubileet med pampig ceremoni i samma hall; alla gamla mästarna paraderar på isen, högstämda tal hålls, klassiska filmklipp vevas i jumbon, Mark Messier gråter (jodå, det händer igen…) dagens spelare hedrar sina föregångare – Henrik Lundqvist exempelvis med en specialdesignad Mike Richter-mask.
Själv har jag alltid betraktat fixeringen vid den där nu kvartssekelgamla triumfen som aningen dubiös.
Jo, jag har sett, läst och hört om allt som hände den där förtrollade sommaren och jag förstår. Jag förstår att ögonblicket är ett av de allra största i New Yorks idrottshistoria, jag förstår att de som var här då aldrig kan glömma, jag förstår att det var ett “defining moment” för hela staden.
Men jag undrar likafullt om det för organisationen som sådan är helt hälsosamt att vara så uppslukad av något som hände för så länge sedan
Det är ju som att Rosens profetia om att stunden skulle sträcka sig över en hel livstid stämmer i bokstavlig mening. Rangers har de facto fastnat där, 14 juni 1994, och aldrig kommit vidare.
Då är det svårt att vinna igen och skapa ny historia, åt nästa generation.
Med det sagt har det varit en trivsam kväll, med många bekanta gamla ansikten både på isen och i pressboxen, och för allt i världen – låt inte bloggare Surman Furman hindra gamla Blueshirts-fans från att vara lite nostalgiska en kväll som denna.
• • •
Det ska spelas en match ikväll också – och som av en händelse passar Rangers på att fira det här jubileet när Carolina Hurricanes gästar stan.
De vill förstås vinna en sån här gång och finns det några garantier i NHL är det att Canes aldrig, aldrig vinner på Garden.
Nu råkar de dock vara i väldigt fin form och har häng på en slutspelsplats, så mig förvånar det inte alls om de bryter den förbannelsen just när det skulle svida som mest för storstadsdivorna…
• • •
Apropå ceremonier hissade Niklas Erikssons tröja i taket i Tegera Arena i Leksand tidigare ikväll.
Han är en av mina allra bästa vänner, en jag tycker oerhört mycket om, och vore det inte för ett tajt schema – och en omöjlig dollarkurs – hade jag varit där.
Istället får vi nöja oss med ett rungande grattis här i bloggen.
• • •
Det borde inte vara möjligt efter så många år, men jag begick ett idiotiskt rookie-misstag och glömde elkabeln till laptoppen hemma i holken idag.
Vi får se om jag kan långa kräm av någon annan med likadant uttag – annars kommer Surman Furmans maskin slockna i förtid och då får ni tampas ensamma i spåret tills jag kommer hem.
• • •
Kvällen till ära har Varpu flugit in från Finland och sitter på pressläktarstolen intill mig.
Det betyder att jag kan känna historiens vingslag på väldigt nära håll, för hon var faktiskt här redan 1994 och såg det oförglömliga Game 7-dramat live.
– Jo, suckar hon, och jag såg just hela det 94-laget nere i pressrummet. De såg så gamla ut. Och det betyder ju att även jag är gammal. Skandal.
Nänä, en lakritsdrottning blir aldrig gammal.
• • •
Kvällens Tips:
NY Rangers – Carolina 2 (OT)
– Det går sällan som man vill och planerar, så Canes tar detta. Lucas Wallmark avgör.
• • •
Själv kan jag inte påstå att jag har så jätteklara minnen av 1994 års Stanley Cup-final. Mitt fokus låg på Fotbolls-VM i USA, som precis skulle börja, och på att jag hade kommit in i mitt nya liv i Stockholm på riktigt. Men jag hörde ju om det och tänkte att ”shit, det måste vara coolt i New York nu”.
Om någon då berättat hur det skulle bli senare i livet…men det är en annan historia.
• • •
OK, nu närmar vi oss – äntligen – gametime.
Ha så kul allihop – och så ser vi hur länge jag har el i burken…