Dear John…Tavares återkomst till Long Island

Sommaren var som varmast när John Tavares till sist bestämde sig för att lämna Long Island och skrev på ett sjuårskontrakt med Toronto Maple Leafs, värt i snitt elva miljoner dollar per säsong.
Nu, exakt 242 dygn senare, när vintern är som kallast, får New York Islanders-fansen äntligen, äntligen chansen att upplysa honom om vad de tyckte – och alltjämt tycker – om det.
Sure, det framgick redan när de timmen efter den chockerande nyheten första juli tände brasor med hans matchtröja – tills röken låg tät över hela ön (lätt överdrift, men bara lätt…)
Det är dock först ikväll de känner att de verkligen kan låta sin förre kapten – franchise-spelaren som VAR Islanders i nio år och förkroppsligade hela den väldiga supporterskarans förhoppningar och drömmar om en ny storhetstid – hur genuint svikna de känner sig.
Hur sårade de är.
Hur arga.
Hur förbannade.
Hur oförmögna att nånsin förlåta.
Den som till äventyrs tvivlar på att känslorna verkligen svallar så våldsamt kan ju studera det här snudd på bisarra inslaget hos lokala nyhetskanalen News 12
Var redo: Mottagande kommer bli brutalt, buropen de högsta vi hört och ramsorna – till exempel den grundligt inövade ”We Don’t Need You” – en smocka i solar plexus.
”Men”, invänder vän av ordning, ”NHL-spelare byter väl klubbar hela tiden. Ska det här behöva vara så dramatiskt?”.
Jo, men Tavares och Islanders hade en relation lika stark som Lady och Lufsen och han lovade dem trohet så många gånger, bedyrade hela Long Island sin kärlek och vägrade bli trejdad så att de åtminstone fick något i utbyte innan han blev free agent. Det behövdes inte, han skulle ju ändå bli kvar, lovade han.
Sedan bara drog han – utan att klubben han vuxit upp hos fick så mycket som en rulle isoleringstejp i ersättning.
Tiotusentals hjärtan gick sönder i samma ögonblick.
Så, Dear John – välkommen tillbaka till The Island.
Det har gått 242 dagar sedan du reste dig från bordet och gick.
Nu kommer notan.
• • •
Jodå, det gick som vanligt när jag tidigt i morse mötte vår 40 man starka gruppresa på Courtyard i hörnet 35:e och sjätte – ett slagskott från Garden – och höll mitt lilla anförande. Jag blev besvärande torr i truten, visste inte var jag skulle göra av armarna och fick under ett par ögonblick minipanik över att se drygt tre dussin anleten i väntan på att få höra något spirituellt.
Min förståelse för ståuppkomiker som alltid exponerar sig för den sortens förväntningar – och blir utbuade om de inte levererar; den risken föreföll ändå ganska liten i mitt fall – har plötsligt fördjupats avsevärt.
Men sen gick det ändå okej. Dels kom jag på att det är bäst att ha händerna i fickorna, dels att det alltid går locka fram skratt om man skojar om Ondskan Ekeliw.
Sen är det helt uppenbart en riktigt skön uppställning NHL-fans vi fått hit.
Det kommer bli fyra fina dagar i New York City.
• • •
Vare sig Islanders eller Maple Leafs är särskilt förtjusta i den emotionella – för att inte säga förgiftade – inramning den här sällsamma matchen fått.
Båda försöker snacka ner Tavares-aspekten, framhåller att han var i sin fulla rätt att göra som han gjorde under sommaren, och att det handlar om att bärga två viktiga poäng – ingenting annat.
Men de – ägare, general managers, coacher, andra spelare – har ingen talan här.
Förr eller senare kommer de också checka ut och åka någon annanstans. Fansen blir kvar, vad som än händer, och det är deras rättighet att uttrycka sina känslor – om aldrig så bittra – såna här kvällar.
Däremot förstår jag att de inblandade gör vad de kan för att förhindra att det spårar ut helt.
Burop och ramsor är en sak, hatiskt pöbelvälde något annat.
• • •
Här har vi två gäster ni i spåret känner mycket väl.

Japp, det är Lisa och Stefan.
Hurra för dem!
• • •
Frågan är vad som händer när Islanders fyrar av den officiella jumbotron-hyllningen.
Det måste de, en superstar kan inte göra så mycket för ett lag som JT ändå gjorde för Isles utan att avtackas med en värdig salut.
Men reaktionen…nä, det lär inte ens bli som när Mats Sundin återvände till Toronto och hela hallen buade så fort han rörde pucken, men gav honom en stående ovation under den officiella hyllningsceremonin – och sedan fortsatte bua igen.
Här är stämningen för infekterad för såna lustigheter.
• • •
En annan gäst som redan hunnit göra intryck är Jerka – Lidingö-stjärna som går i Islanders-tischa och inte verkar kunna öppna munnen utan att säga något underhållande.
– Bli’re Lehner i baljan, var exempelvis en fråga under morgonmötet som väckte viss munterhet.
• • •
Ramsan ”We don’t need you” finns det faktiskt fog för – mot alla odds.
Tavares sorti sågs som dödsstöten för Islanders av en enig expertis. Han skulle lämna en sån Grand Canyon-artad krater efter sig, både kvalitativt och psykologiskt, att organisationen var rökt för åtminstone en generation.
Men under nya general managern Old School Lou Lamoriellos, och likaledes nye coachen Barry Trotz, fasta ledning har Isles istället tagit skepnaden av ett sant topplag som det är otroligt svårt att spela mot, framförallt för att de har en defensiv tajtare än skrovet på en isbrytare i East River – vilket är särskilt anmärkningsvärt eftersom de så sent som ifjol på den punkten inte utgjorde en större utmaning än ett kalhygge i skogen.
Sen har de, som fansen är särskilt snabba att påpeka, Mathew Barzal och han är ju i princip på väg att bli lika mycket stjärna som den förre kaptenen.
Remarkabelt, i sanning.
• • •
Efter morgonmötet på hotellet trampade gruppresan iväg till sjunde avenyn för en guidad tur på Garden.
Den bad jag vänligt men bestämt att få slippa, det hade nästan känts som en guidad tur hemma i lägenheten om ni ursäktar.
Istället satt jag mig på ett fik och började hacka på det här introt – och där flög det plötsligt in en talgoxe (ja, en liten fågel i alla fall; jag är ingen ornitolog och håller alla dörrar öppna vad det gäller den exakta artbestämmelsen) och tammefan satte sig på laptop-kanten.
Aningen obehagligt, men framförallt tog det som ett förebådande om att det snart blir vår i människobyn.
• • •
Dagens tipsrad
•NY Islanders – Toronto 1 (OT)
(Fast det är ju extremt svårt att sia om hur det ska gå i en så emotionell match)
•Columbus – Philadelphia 1
•Boston – Tampa 1 (OT)
•Ottawa – Edmonton 2
•Arizona – Vancouver 1
•Vegas – Florida 1
•LA Kings – Dallas 2
• • •
Under bussresan ut längs Long Island Expressway – som alltid en parkeringsplats den här tiden på dygnet, i synnerhet torsdagar – får både Mowgli och Baloo jobba hårt som guider och lexikon.
Heja Bajen, kan vi säga…
• • •
Ni på Garden som hade en svensk flagga med ortsnamnet ”Kramfors” skrivet i korset, läser ni möjligen denna blogg?
I så fall ska ni veta att Vigge Hedman såg er.
En halvtimme efter att vi surrat med honom i omklädningsrummet skickade han följande sms:
”Glömde att ge en shutout till grabbarna med svensk flagga som det stod Kramfors på. Stort!”.
• • •
Så vi ses igen, Nassau Coliseum.
Det trodde jag inte när vi klev ut på den öde parkeringen efter Game 6 i playoff-rundan mot Capitals 25 april 2015. Det var, hette det då, sista NHL-matchen i det gamla plåtrucklet och jag minns att det kändes lite häftigt att få uppleva.
Men här är vi igen. Ja, Isles har ju återvänt vid åtskilliga tillfällen sedan renoveringen som brakade igång den våren blev färdig, men för mig är detta första återbesöket och det känns lite underligt.
Men exalterande också. Här var alltid fantastisk stämning under de stora matcherna – som den ikväll – och på ingen pressläktare i hela ligan kommer man närmare isen.
Så hello old friend, nu ska vi baka fina minnen hos dig igen.
• • •
Ekeliw-storyn som – alltid – renderar mest kluckanden och fnitter är den om när han stod på klubbmärket i Nashville och hela Predators backuppsättning började gorma åt honom.
Men den om passet ifjol är också poppis…
• • •
OK, vi kommer in väldigt sent och jag har lite panik på slutet men nu gör vi det här.
En stor kväll väntar.