The Mowgli & Baloo Roadtrip 2019, del 23

Klockan har inte blivit särskilt mycket och stämningen på sportbaren i Buffalo är fortfarande hyggligt hög när jag frågar Ekan om han vill ha en öl till.
– Nej, svarar han bestämt, jag har introt att tänka på.
Ah!
Introt!
Det är med det allvaret, den ambitionsnivån, det glödande engagemanget vår vän Mowgli tar sig an det årliga uppdraget som gästbloggare ikväll.
Så, ladies ande gentlemen, jag ger er Jonathan Ekeliw – känd som Ekan, Ondskan, Mowgli, Jonte, Youngblood, Bamse, Bambi och Junispåsen.
Ikväll, när Buffalo Sabres möter Pittsburgh Penguins inför våra prövande ögon i KeyBank Center, är scenen hans!
(Och allt han skriver publiceras i kursiv form, så ni vet det)

Hallå-hallå-hallå-hallå-hallå!
Det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig an utmaningen att skriva i den här bloggen igen.
Jag menar, there’s only one Bjurre Biff – och att försöka fylla hans kostym är för mig en helt omöjlig uppgift. Både bildligt och bokstavligt talat…
Men äh, som Baloo säger i en viss filmsekvens varje julafton:
– Jag ska lära dig allt jag kan!
Lite borde Örby-Mowgli ha hunnit snappa upp vid det här laget.
Så häng gärna med här under natten, kära vänner. Det blir kul!
* * *
Kommer ni ihåg vad Mikael Tellqvist, i just det här forumet, sa om staden Buffalo en gång i tiden?
– Det finns tre lägen. Antingen är det grått, fruktansvärt grått eller så in i helvete grått att man inte tror att det är sant!
Nu förstår jag honom.
Av alla möjliga ställen jag och Bjurre besökt på våra roadtrips de senaste åren – alltifrån Washington DC till Jeffersonville, Ohio – är det här… ja, det just gråaste.
När vi i vår Kia-kärra började ta oss in i utkanterna av staden tornade ett gigantiskt, nedlagt stålverk upp i horisonten, och vid närmare anblick presenterade det Buffalo på ett ganska karaktäristiskt sätt.
Totalt, fullständigt färglöst.
Dessutom är det allmänt kallt, blåsigt och ruggigt här, kan jag utan tvekan vidimera…
Men de brinner i alla fall för sport, Buffalo-borna. Inte minst hockey, och det tilltalar förstås mig enormt mycket.
Trots att Sabres har missat slutspel sju år i rad – snart åtta – fyller fansen KeyBank Center kväll efter kväll, och jag ser verkligen fram emot att för första gången se en NHL-match i den här gråa staden.
På allvar.
* * *

Titta vem som sitter bredvid mig på pressläktaren i natt:
Pert Bjurman. PERT!
Helt hilarious.
Amerikanska pressvärdar är i regel dåliga på att stava svenska journalisters namn rätt – Bjurre brukar ju exempelvis vara framme med bloggkameran när det står ”Ekilew” eller ”Ekliew” på min ackreditering – men det här måste vara den bästa omdöpningen hittills.
Pert!
* * *
En som det ska bli väldigt intressant att se live – och som håller ett litet försvarstal för sin nya hemstad när vi träffar honom efter morgonvärmningen – är Rasmus Dahlin.
– Det känns jättebra att bo här, definitivt. Jag kan tycka att Buffalo har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte. Visst, downtown är kanske inte så kul, men det finns många fina ställen runt omkring, säger superrookien och tycks genuint intresserad av att sälja in Buffalo som trivsam hemvist.
Och det här måste verkligen poängteras:
Han gör en riktigt fin debutsäsong i NHL, Rasmus. 37 poäng på 69 matcher är ett sensationellt bra facit för en 18-årig (18-ÅRIG!) back i världens bästa hockeyliga, och han säger faktiskt själv att det har gått ”över förväntan” hittills.
Nu börjar underbarnet få den speltid han förtjänar också. Under inledningen av säsongen var Dahlin ofta nere på 16–17 minuter per match – men senast, mot Dallas, lirade han nästan 25 minuter. Och ser man till de underliggande siffrorna (”fancy stats”, som ni poddlyssnare vet att jag älskar) är den unge västgöten lagets klart mest effektiva back, så självklart borde han användas så mycket som möjligt av coach Phil Housley.
* * *
Däremot går det ju inget vidare för Sabres som lag den här säsongen. Inte längre.
Det började ju så bra! I november hade Buffalo en segersvit på tio matcher och låg faktiskt etta i hela NHL ett tag. Jag kommer ihåg hur de övertygade stort spelmässigt mot tungviktare som San Jose, Winnipeg och, mitt gäng, Tampa Bay. Det kändes som att general managern Jason Botterill – som tog över 2017 och har gjort mycket rätt sedan dess – förtjänade att luta sig tillbaka på läktaren och konstatera att hans lagbygge börjar se rätt slagkraftigt ut.
Men sedan december, och inte minst den senaste månaden, har det mest blivit förluster för Sabres. Tolv poäng skiljer upp till den sista slutspelsplatsen nu, så säsongen är förstås körd.
Det som fattas, anser jag, för att Buffalo ska ta nästa steg och orka utmana på den övre tabellhalvan hela vägen in i mål, är egentligen bara två pusselbitar till. Dels en riktig andracenter (Casey Mittelstadt känns spännande på sikt, men är inte redo ännu) och dels ytterligare en bra back.
Det sistnämnda kanske klubben redan införskaffade vid trade deadline i februari, då Brandon Montour värvades från Anaheim. Jag ser stor stor potential i den killen och tror att han kan lyfta ordentligt nästa säsong, när han har hunnit acklimatisera sig på allvar i sin nya omgivning.
I sommar hoppas jag att GM Botterill går efter en center som… Kevin Hayes, förslagsvis. Just nu är Jack Eichel lite för ensam, men skulle Sabres staga upp sin centersida – i kombination med att lagets många unga spelare fortsätter att utvecklas – blir Buffalo verkligen att räkna med nästa säsong.
* * *
Ett tecken på personlig utveckling:
Jag har inte tappat bort n-å-g-o-n-t-i-n-g på resan än så länge.
Du läste rätt, inte ett skit på över två veckor.
Nu ska jag inte ropa hej för tidigt, för sista kvällen på fjolårets roadtrip slarvade jag bort passet…
Men jag måste faktiskt ge mig själv lite beröm för hur organiserad jag plötsligt har blivit med mina tillhörigheter. Det har till och med gått så långt att Bjurman yppade följande häromdagen:
– Du skulle bli en bra materialförvaltare, du.
Materialförvaltare?! Då måste man ha ohyggligt bra koll på saker och ting, och jag som tidigare har gjort mig känd för att vara ungefär lika förvirrad som Philadelphias Andrew McDonald i försvarszon.
Det har varit en lång bilfärd genom USA de senaste veckorna, men frågan är om inte just min personliga utveckling kommit ännu längre, tillryggalagt ännu fler mil.
Jag är faktiskt lite stolt!
* * *
Vänta, var har jag lagt plånboken nu…
* * *
Linus Ullmark! Vilken profil.
Vi träffade Sabres-keepern på värmningen i morse och säg så här: han har inte bara bra läder i plockhandsken, han har välsmort munläder också.
Ojvoj, vad den karln kan snacka.
Jag avbröt Linus och Bjurre när jag hörde att de pratade om kvalspelet för Modo och Leksand hemma i Sverige, och frågade om det är den invecklade slutspelsserien de försöker reda ut.
– Nej, svarade Ullmark bestämt och vände sig mot mig.
– Det är kanelbullens dag vi är inne på nu. Jag hörde att det är play-in, kvalserier och skit där också.
Jag hade ingen bra kontring på den…
Tyvärr är det inte Linus som står i natt.
– Nej, jag sitter och vaktar båsdörren. Då får man se till att fixa frillan, så att man ser snygg ut i tv. ”Henke” Lundqvist-flow.
* * *
Kul för övrigt att Erik Brännström NHL-debuterar i kväll, i Ottawas hemmamatch mot St Louis.
Där har Senators-fansen åtminstone något att känna framtidstro kring. Han kommer bli grym! Vi snackar inte samma nivå som Erik Karlsson eller, för all del, Rasmus Dahlin – men nästan.
* * *

Här har ni några äkta Buffalo wings! Inköpta på sportbaren 716 precis intill arenan.
Jag och Pert Bjurman hade en trevlig kväll där i går, och dessutom dök Henrik Sjöberg (från hockeynews.se) upp med sin flickvän och tog ett par glas med oss.
Kycklingvingarna på bilden är dock inte mina, ska erkännas. De är Bjurres. Jag beställde av någon obegriplig anledning ”boneless wings” (eller ”barnmat”, som Pert kallade det) och missade därmed chansen att äta den internationellt kända signaturrätten här.
Bjurmans betyg på måltiden, kort och gott:
– Det här var +++++!
* * *
Pittsburgh, då.
Jag tippade faktiskt dem som Stanley Cup-vinnare inför säsongen. Det kanske jag inte kan försvara lika bra i dag, men Penguins börjar komma in i en smygbra trend just nu, med mindre än en månad kvar till slutspelet.
Mästarna 2016 och 2017 har vunnit fem av sina sex senaste matcher, och en viss Sidney Crosby har formligen öst in poäng på slutet. Inte nog med att han producerar framåt, de underliggande siffrorna visar att motståndarna har extremt svårt att skapa chanser när ”Sid” är på isen. Bland Pittsburgh-fansen pratas det om att han borde vara aktuell för både Hart och Selke Trophy… och ja, det är faktiskt inte alls orimligt.
Men om det finns firepower i forwardsuppställningen – Malkin, Kessel och Hörnqvist är ju inte så pjåkiga de heller – är backsidan långt ifrån lika sexig på pappret. Speciellt inte med Kris Letang på skadelistan.
Jack Johnson, Erik Gudbranson, Zach Trotman… stora, klumpiga backar, ”omoderna” skulle man kunna säga, som verkligen inte ser bättre ut när just de där underliggande siffrorna granskas. Tvärtom.
Å andra sidan, Mike Sullivan verkar stå för precis den typen av försvarsspel som de behärskar. Det ska rensas rent framför kassen, sedan spelas sarg ut. Så enkelt som möjligt.
När Penguins vann Stanley Cup 2017 hade de näst lägst andel skottförsök framåt (corsi) procentuellt sett av alla 16 slutspelslag – ändå blev de mästare. Sullivan prioriterade inte ett stort puckinnehav, men när hans pingviner väl kom loss i omställningar, med den kompetens som finns offensivt, var de fullständigt sylvassa…
* * *
Pert Bjurman!
* * *
Vi gick förstås även in till Pittsburgh-lirarna efter morgonvärmningen, och det var en märklig syn.
Bortalagets omklädningsrum i Buffalo är nästan lika långsmalt och trångt som hotellkorridorerna jag och Bjurre har släpat våra väskor igenom den senaste tiden – och därför kan spelarna inte sitta mitt emot varandra längs med båda väggarna, som i normala fall.
Nej, i stället hade alla tryckt ihop sig sida vid sida i en enda lång jätterad.
– Det kanske är lika bra, sa svenske Pens-backen Marcus Pettersson med ett skratt när vi frågade honom om den bisarra utformningen av rummet.
– Nu slipper vi ju se varandra!
* * *
Jag har alltså inte tappat bort någonting under resans gång – för en gångs skull – men naturligtvis har jag gjort bort mig några gånger på andra sätt…
Bland annat lyckas jag alltid öppna fel dörrar i arenornas katakomber. Alltid.
Ett exempel:
När vi var i Dallas och precis hade betalat för pressmaten i American Airlines Center, klev jag bestämt in i det som jag helt säkert trodde var rummet där vi skulle äta.
– No, no, no, hojtades det bakom mig.
Då hade jag redan hunnit in, men stannade upp när jag såg förvånade blickar riktas mot mig.
Jag hade klampat in i spelarfruarnas matsal…
Deras blickar signalerade ungefär: Vad är det där för fjunig, bortkommen AHL-brunkare som kallats upp?
Jag hastade ut igen och tog rygg på en generad Bjurman i stället. Säkrast så.
* * *
Jag stannar där. Ett maffigt Bjurre-intro skulle ha varit dubbelt så långt, vilket känns än mer imponerande nu när jag själv testar på.
Men han, Pert alltså, ska för ovanlighetens skull få ta det lugnt på pressläktaren den här gången och åtnjuta en match utan att behöva stirra ner i tangentbordet. Och det är han värd.
Dags för Buffalo Sabres–Pittsburgh Penguins. Släpp pucken – nu kör vi!
• • •
Just ja, vi ska tippa också, ber jag att få tillägga här.

Kvällens frontman – Ondskan – tror att kvällens tio matcher slutar så här.

•Buffalo – Pittsburgh 2
•NY Islanders – Montreal 2 (OT)
•Philadelphia – Washington 2
•Ottawa – St. Louis 2
•Detroit – Tampa 2
•Minnesota – Dallas 1
•Winnipeg – Boston 1 (OT)
•Arizona – Anaheim 1
•LA Kings – Nashville 2
•San Jose – Florida 1

Och Backup-Pertan smyger in följande rad:

•Buffalo – Pittsburgh 1 (OT)
•NY Islanders – Montreal 1 (OT)
•Philadelphia – Washington 1 (OT)
•Ottawa – St. Louis 2
•Detroit – Tampa 2
•Minnesota – Dallas 2 (OT)
•Winnipeg – Boston 1
•Arizona – Anaheim 1
•LA Kings – Nashville 2
•San Jose – Florida 1