Game 7, baby
Game 7.
Ah, bara termen.
Den har sån schvung, sånt sting, sån sexig lyskraft.
Som “rock ’n’ roll” ungefär.
Eller “dry martini”.
Eller “New York skyline”.
Men så är Game 7 också mycket mer än bara den amerikanska benämningen på den sjunde, avgörande matchen i en slutspelsserie.
Game 7 är en myt, en gåtfull naturkraft, ett väsen för sig, ett slags undantagstillstånd – med en helt egen karaktär, en helt egen puls och en helt egen knastrande energi som skänker hela tillvaron ett direkt overkligt skimmer och kramar ut syret ur alla normala tidsbegrepp. Så länge de pågår finns bara här och nu – ingenting annat. Det som hänt tidigare betyder ingenting, det som ska hända sedan är meningslöst.
Här. Nu. Game 7.
Och man vet aldrig vad som kommer hända när stubinen brunnit ner och det ultimata avgörandet exploderar. Vissa hjärtan växer och blir till kärnreaktorer, andra krymper och förvandlas till blöta flugsvampar – och ingen vet på förhand vem som reagerar hur.
De är makalösa skådespel vars direkta emotionella impact vida överstiger allt man kan uppleva på teatrar, i biosalonger, på museer och i konsertlokaler.
Jo, jag menar verkligen det.
Inget är som Game 7.
Inget.
Nu, när våren äntligen nått den nordamerikanska kontinenten, kulminerar öppningsrundan i 2019 års Stanley Cup-slutspel med tre sådana urladdningar på ett dygn – två ikväll och en i morrn.
Det är nästan ofattbart.
De kommer knocka oss och knäcka oss och suga musten ur oss och fylla oss med extas och förtvivlan och fnitter och vrede och liv och död.
Outhärdligt, på så många sätt.
Men gode gud, vilken nåd att få uppleva.
Game 7, baby, Game 7.
• • •
Jodå, till slut – efter tvenne små doser från Woodford-flaskan – gick det att somna även efter Burger Klingbergs extatiska avslutning igår.
Däremot kunde jag inte tryna särskilt länge.
Det går aldrig när så här stora saker ska hända dagen efter, jag har för mycket kittel i blodomloppet då – och dessutom dök det upp tjattrande hantverkare på balkongen i gryningen; fasadrenovering pågår i skrapan.
Men det gjorde inte så mycket för idag slog våren, som sagt, till på de här breddgraderna, så jag gjorde mig snabbt i ordning och gick ut i solen och har trampat runt på Manhattan hela dagen; suttit på uteserveringar och druckit kaffe, hängt vid East River och studerat pråmarna som stävat förbi i den gröna sörjan, gått gata upp och aveny ner och funderat på hur det kommer sluta ikväll.
Framåt fyra gick jag hem igen och satte mig och började hamra på det här introt.
Ni, mina nervösa amigos i spåret, hur har ni laddat?
Please tell!
• • •
Att rangordna de femplus-happenings vi sitter med på hand nu – darrande hand, that is! – låter sig egentligen inte göras, de lär samtliga bli rent bibliska uppgörelser.
Men samtidigt är det svårt att komma runt det faktum att den känslomässiga sprängkraften i den inledande konfrontationen i TD Garden i Boston till och med tränger förbi normal Game 7-hysteri – som alltså redan från start trotsar naturlagarna.
I vinddraget runt Bruins och Leafs viner ekot av så mycket kontaminerad historia, gammal såväl som färsk. Det är, som vi förbluffade konstaterat några gånger redan, 60 jävla år sedan Leafs senast vann en playoff-serien mot rivalen från Massachusetts – och de har fått se sig förintade i just Game 7-draman mot dem både 2013 och 2018.
En vinst nu, när klockan klämtar för just den här upplagan blåvita lönnliv, skulle omdana själva ödet för en trupp, en klubb, en stad och en hel generation fans.
Så mycket – mer, skulle den högtravande kunna påstå, än som ryms i ett liv – ligger i potten ikväll.
Det är inte konstigt om det sviktar i en och annan knäled, både på och utanför isen…
• • •
Under eftermiddagen kom en SHL-tränare förbi och lämnade en hockeytrunk här i holken också.
Kalle, Örebro-bossen och evige leksandsikonen Niklas Erikssons son, ska åka hem över sommaren och jag får den oändliga äran att ta hand om utrustningen tills han kommer tillbaka för att lira college-hockey i New Hampshire i höst.
Sedan tidigare har jag Ekens klubbor här också – så han kan lira på Chelsea Piers när han behagar hälsa på oss i New York.
Kalla mig Pudding, jag är materialaren monumentale på östra Manhattan!
• • •
Zdeno Chara går upp NHL-karriärens trettonde Game 7 nu.
Det är tangerat all time-rekord, det.
Han vet sålunda väldigt väl vad som väntar nu och det är såklart en fördel.
Then again, ingen Game 7 är den andra lik, så han kan inte vara säker på om det går som i den mest mardrömslika, mot Philadelphia 2010 – eller i den mest oförglömliga mot Vancouver året därpå.
Det finns inga garantier nu, inget är givet.
• • •
Det är i sanning inte bara fickludd som står på spel i San Jose om några timmar heller.
Sharks och Golden Knights har utvecklat en riktigt frätande avsky visavi varandra – och den fortplantade sig det senaste dygnet upp genom truppernas respektive hierarkier och fick svavelosande utlopp på högsta tänkbara nivå.
Igår blev Gerard Gallant, Vegas-coachen, anklagad för att gaffla och ”chirpa” med Sharks-spelarna av kollegan DeBoer – och idag svarade Gallant med att kalla DeBoer för ”clown”.
– Att den där clownen sa så i tidningen igår, det var inte rätt. Om han ska hålla på och tjafsa om sånt, det är un-classy, hette det.
Ha ha, det är ju hetaste coach-vs-coach-beefen sedan Paul McLean och Michel Therrien clashade i förstarundan 2013.
Underbart!
Och nu kan vi vara försäkrade om att alla inblandade är ännu mer angelägna om att inte förlora.
Det skulle vara den ultimata förödmjukelsen.
• • •
Inser på tok för sent att jag har slut på kaffet här hemma och nu finns det inte tid att jäkta iväg till kiosken på hörnet, rusningen i såna här hus kan få köerna till hissarna att likna Norrtull vid halv fem en fredag före storhelg. Men hur priviligierade är inte vi som bor här – det går att få i praktiken vad som helst på delivery.
Vänta tills imorrn?
Ska jag ta mig genom två Game 7 utan kaffe?
Är du inte riktig?
• • •
Övertid…
Förlåt, förlåt…det ordet får man man inte ens tänka på, än mindre nämna, såna här kvällar.
För några år sedan blev jag utskälld, och uppmanad att ”go fuck myself”, av en hel pressläktare i Pittsburgh för att jag begick det misstaget.
Men nu är det ändå gjort, så ni ändå har det helt otänkbara i bakhuvudet när hockeygudarna nu tar stryptag på oss allihop…
• • •
Som vanligt har NHL på tok för bråttom, antagligen för att NBC kräver det, så andrarundan börjar vad jag förstår redan på torsdag, med första matchen mellan St. Louis och Dallas.
Fan, efter den här helt kaotiska, våldsamt omtumlande förstarundan skulle vi behöva åtminstone ett dygn att återhämta oss.
Men pengar pratar, mitt gnäll knatar…
• • •
Andreas Johnsson är ett namn som poppat upp i min hjärnsubstans till och från under dagen.
Han kan komma att bli legendarisk ikväll, det känns verkligen så…
• • •
Det blev för stökigt med den reda logistiken, så nej – jag är inte på plats i Gaaaaden ikväll.
Lite synd, men som jag hoppas ni märker är temperaturen uppe på höga febernivåer även i korresoffan och slutspelet är långt, mina buddies.
• • •
Fler svenskar har chans på Awards i Vegas i juni.
Henke Lundqvist och Oliver Ekman-Larsson har, tillsammans med Jason Zucker, nominerats för King Clancy – priset till den spelare ”som visat bäst ledaregenskaper på och utanför isen och som gjort märkbara humanitära insatser i samhället”.
Hoppas de kommer dit. The more the merrier, säger vi som ska samlas på – för första gången – Mandalay Bay.
• • •
Okej, okej, okej – det är dags att låta det här hända och ja, det känns som att hoppa ut från tiometerstrampolin.
Jag säger det igen:
Game 7, baby, Game 7…
