När längtan skriver om historien

Dom säger att längtan kan förändra världen.
Att tillräckligt stark åtrå har potentialen att skriva om historien.
Att begäret i sig, givet att det att det fått sjuda länge nog, räcker för att riva berg, omdefiniera gränser och förverkliga omöjliga drömmar.
Toronto Maple Leafs – idag har ni chansen att bevisa riktigheten i den sortens påståenden.
I er klubb, och i er stad, finns mer längtan och mer begär än någon annanstans.
Det är inte bara det att ni inte vunnit Stanley Cup sedan 1967; där har vi förstås den stora enchiladan och ingen kommer få verklig ro förrän den konsumerats och processats i matsmältningssystemet, men det ska vi återkomma till för just den förbannelsen går inte att bryta ännu.
Faktum är ju att ni blåvita lönnlöv inte ens vunnit en playoff-serie sedan sista Mats Sundin-generationen knockade Ottawa i Game 7 i förstarundan 2004.
Sedan dess har det gått femton långa år och Big Smoke, som Kanadas största stad kallas, är som öppet sår som behöver sys med fyra, fem, sex eller sju stygn.
Och idag, påskdagen 2019, har ni – Auston Matthews, Mitch Marner, Frederik Andersen, William Nylander och alla andra lokala superhjältar – möjligheten att stilla längtan och hela såret hemma i Scotiabank Arena på pulserande Bay Street.
Ni har 3-2-överläge duellen mot sekelgamla rivalen Boston Bruins och klipper av er olyckliga slutspelssvit om ni pressar er till seger.
Den chansen får och kan ni inte försitta, för då blir det Game 7 i Boston på tisdag och alla bets are off och hela stan kan få en stroke, som sedan förbyts i djup depression om det går som det brukar.
Längtan per se kommer inte räcka denna eftermiddag, nej – men såväl den ni hör ryta i era unga hjärtan som den ni kan se i blicken på era fans borde få er att stegra och spela era livs bästa hockey.
Hur var det Erik Axel Karlfeldt diktade?

Klinga, du klagande strängaspel, sällskap i drömmarnas salar! Längtan heter min arvedel, slottet i saknadens dalar.

Dags att växla in den arvedelen nu, Leafs – och riva berget.
• • •
Bloggen säger hej – från Nashville.
Igen.
För jo, jag blev kvar här.
Det går ju inte att sitta på ett plan och krångla när det eventuellt skrivs historia i en elimination-clash mellan Leafs och B’s – som sedan följs av en dito mellan Knights och Sharks i T-dojan.
Så jag fixade och trixade och bokade om och flyger nu hem först i morrn.
Stackars mig som får en extrakväll i Music City, eh?
Men allt för er!
Och nu blir det hotellrumsblogg – näst efter live-sändning och korresoffa-sittning det bästa som finns!
• • •
Boston-björnarna kan förstås utnyttja Torontos bultande längtan de också.
Fast på rakt motsatt sätt, liksom.
De kan använda den till att bygga en eftertrycklig vi-mot-världen-feeling, understryka för varann att inget är roligare än att crasha partyn som motparten hoppas så innerligt att få arrangera, motivera sig med olyckan de har chansen att åsamka en community som hatar dem.
Det behövs bara ett tidigt mål för att så tvivel och väcka ångest.
Do it, Patrice…
• • •
Idag lyser solen över centrala Tennessee, som för ett poängtera att den dystra hockeyhelgen nu är över, och förmiddagens promenad bort till Sun Diner på tredje avenyn för en redig brunch på genuint onyttiga sydstatspecialiteter var en sann lisa för själen.
Inte gjorde det heller ont att sedan ta en lov längs Broadway, där live-banden står på redan innan lunch, och därefter vika av och spana in lite Emmylou Harris-T-shirts på Country Music Hall of Fame.
Den här stan, hockey lovers. Den skulle gå att bo i…
• • •
När matcherna sänds på NBC:s sportkanal börjar det ju alltid med ”uppsnack” – vilket fasansfullt fult ord – i påkostad studio och vi tittare får upp puls av bara farten.
Den här matinén visas dock på vanliga NBC-kanalen och då finns det inte utrymme för slikt; hockey är inte tillräckligt stort i de breda publiklagren för att Peacock-kanalen ska bränna en halvtimmes, eller ens en kvarts, tablåtid på prat.
Istället har nu fått värma upp med – Beverly Hills Dog Show.
Hm.
Voff.
• • •
Att Andreas Johnsson varit förträfflig i merparten av de fem första matcherna är alla överens om, men visst har även Lill-Nyllet övertygat sedan Kadri försvann och Bobby Ewing-började pilla lite i formationerna?
I’d say so,
• • •
Bäst bland jyckarna i Beverly Hills var, vad mig anbelangar, en jävligt cool blodhund med rena Rod Brind’Amour-näsan.
• • •
Nu knackar vi hål på det här hårdkokta ägget och önskar lyckat åt alla, i bägge läger, som väntat på denna eftermiddag hela livet – eller i alla fall sedan slutspelet började.