BOSTON – TORONTO 2-1 (Period 2)
• • •
– Det är overwhelming just nu, utbrister Doc Holmgren rätt vad det är.
I sanning.
Hettan i tvekampen bara stegrar och stegrar, passerar kokpunkten utan att sakta in – och forsätter rakt ut i rymden.
Bedårande!
Efter första var jag rädd B’s redan hade knäckt kidsen från north of the border, men de replikerar på ett alldeles enastående sätt och vi har oss en Game 7-klassiker monumentale.
• • •
Jamenvisst, det var för just såna mål, i exakt såna här stunder, Maple Leafs gav John Tavares 77 miljoner dollar förra sommar.
Avkastning på investering säkrad – i alla fall om den välgrundade reduceringen lägger grunden för avancemang.
• • •
Elimination-matcher är för viktiga, ingen vågar riskera att hamna i utvisningsbåset och därför blir det i allmänhet mindre gurgel såna här kvällar än i de tidigare ronderna.
Men ibland går det bara inte att undvika, för förstå vilken avsmak man känner inför en fiende – en som vill krossa ens drömmar – när man går i clinch för sjunde gången på några få kvällar.
• • •
Redemption för dansken, absolut.
Men även finländaren tvärs över isen – Tuukka – är också i in i helvete bra just nu.
Uj uj uj, som min 104-åriga mormor skulle sagt.
• • •
En inte helt nöjd Toronto-reporter fräser om att en av Bruins scouter skickade följande lyckade råd till lagledningen innan den här serien började.
”1. Provocera Kadri – han kommer tappa huvudet. 2. Dumpa puckarna i Gardiners hörn. Låt honom hantera så många puckar som möjligt i egen zon”.
Hm.
• • •
Manfred kommer få ett eget pris när hela bloggens säsong så småningom ska sammanfattas och Biffen Awards delas ut.
Segern i kategorin ”Årets hund” känns kassaskåpssäker.
• • •
Nordy Nordström har fler skott som visslar kring öronen på dansken.
Han hör till de som kliver fram och ingen ska vara förvåna. I Tyresö är de alltid bäst när det gäller,
• • •
Kanadensaren Justin Bieber på plats, ser vi.
Bara inte Drake visar sig, ber hela Toronto…
• • •
Embrace yourself, fans på bägge sidor om slagfältet.
Nu kommer årets mest olidliga pärs till period.

BOSTON – TORONTO 2-0 (Period 1)
• • •
“Svenska björnarna knäckte Maple Leafs!”
Har vi rubriken till morgondagens referat på Sportbladet.se där?
Börjar kännas s.
Först gör Nordy Nordström sitt andra mål i årets playoff och sen gör Mojo sitt första.
Ojvoj.
• • •
Det väger länge jämnt. Ingen rycker åt sig momentum. Båda parter trycker på bra i offensiven – utan att direkt skaka om motståndaren.
Men så, för några korta ögonblick i femtonde minuten, kollapsar gästernas försvarslinjer och Jocke från Tyresö bryter alltså dödläget.
Sen händer samma sak två minuter senare med Mojo i huvudrollen, Gaaaden går bananas och låt oss säga som det är – nu blir det vansinnigt svårt för Leafs att skriva om sin dystra historia.
• • •
Nog går ögonblickets tyngd att ana hos vissa av schackpjäserna där ute.
Greppet om klubbskaftet känns inte lika bekvämt som vanligt, andningen fungerar inte helt normalt, det pirrar i magen och benen.
Det är ofrånkomligt och det går inte att göra något åt.
Vänta ska ni de, ju mer nervkittlande tillställningen blir, desto fler kommer åka och gömma sig. Rädslan för att göra bort sig är större än hoppet om succé.
Frågan är vilka som reagerar tvärtom, börjar spela bättre än de egentligen är förmögna och VILL vara med i hettan hela tiden.
Det är de som avgör Game 7.
Alltid.
• • •
För första gången på två veckor ser dansken skakig ut.
Mycket dåligt tajming.
Men rätta mig inte om jag inte har fel, som Abris sa – var det inte likadant i samma situation förra året?
• • •
Lappen, lika lite som man får nämna ”OT” när det vankas Game 7, får man tala om påskmust när jag inte har tillgång till denna gudadryck.
Smäll på fingrarna får du härmed!
• • •
Match Marner ser i sanning ut att vara en som bara känner välbehag och lust i detta knivskarpa läge.
Bruins har, på goda grunder, hållit honom i herrans tukt och förmaning senaste tre matcherna men ikväll är det inte säkert att det går.
Fast den tiden börjar snabbt rinna ut.
• • •
Vad gott det ser ut när han som sitter precis bakom Bruins bås tar sig ett par rejäla klunkar plastmuggsöl under Bouchers intervju med Cassidy.
• • •
Hos hemmalaget lyser det alldeles särskilt om Bad Brad Marchand.
Men det är ju sen gammalt, det här är hans element.
• • •
Vad ska Leafs göra?
Well, Bobby Ewing-frillan måste leva upp till hypen nu.
Det är i det här läget ”världens bäste coach” trollar.
Eller så är det bevisat att han inte är så märkvärdig.
• • •
Själv ska jag nu brygga kaffet en liten tjomme just kom hit med.
God bless servicen i New York!

Game 7.
Ah, bara termen.
Den har sån schvung, sånt sting, sån sexig lyskraft.
Som “rock ’n’ roll” ungefär.
Eller “dry martini”.
Eller “New York skyline”.
Men så är Game 7 också mycket mer än bara den amerikanska benämningen på den sjunde, avgörande matchen i en slutspelsserie.
Game 7 är en myt, en gåtfull naturkraft, ett väsen för sig, ett slags undantagstillstånd – med en helt egen karaktär, en helt egen puls och en helt egen knastrande energi som skänker hela tillvaron ett direkt overkligt skimmer och kramar ut syret ur alla normala tidsbegrepp. Så länge de pågår finns bara här och nu – ingenting annat. Det som hänt tidigare betyder ingenting, det som ska hända sedan är meningslöst.
Här. Nu. Game 7.
Och man vet aldrig vad som kommer hända när stubinen brunnit ner och det ultimata avgörandet exploderar. Vissa hjärtan växer och blir till kärnreaktorer, andra krymper och förvandlas till blöta flugsvampar – och ingen vet på förhand vem som reagerar hur.
De är makalösa skådespel vars direkta emotionella impact vida överstiger allt man kan uppleva på teatrar, i biosalonger, på museer och i konsertlokaler.
Jo, jag menar verkligen det.
Inget är som Game 7.
Inget.
Nu, när våren äntligen nått den nordamerikanska kontinenten, kulminerar öppningsrundan i 2019 års Stanley Cup-slutspel med tre sådana urladdningar på ett dygn – två ikväll och en i morrn.
Det är nästan ofattbart.
De kommer knocka oss och knäcka oss och suga musten ur oss och fylla oss med extas och förtvivlan och fnitter och vrede och liv och död.
Outhärdligt, på så många sätt.
Men gode gud, vilken nåd att få uppleva.
Game 7, baby, Game 7.
• • •
Jodå, till slut – efter tvenne små doser från Woodford-flaskan – gick det att somna även efter Burger Klingbergs extatiska avslutning igår.
Däremot kunde jag inte tryna särskilt länge.
Det går aldrig när så här stora saker ska hända dagen efter, jag har för mycket kittel i blodomloppet då – och dessutom dök det upp tjattrande hantverkare på balkongen i gryningen; fasadrenovering pågår i skrapan.
Men det gjorde inte så mycket för idag slog våren, som sagt, till på de här breddgraderna, så jag gjorde mig snabbt i ordning och gick ut i solen och har trampat runt på Manhattan hela dagen; suttit på uteserveringar och druckit kaffe, hängt vid East River och studerat pråmarna som stävat förbi i den gröna sörjan, gått gata upp och aveny ner och funderat på hur det kommer sluta ikväll.
Framåt fyra gick jag hem igen och satte mig och började hamra på det här introt.
Ni, mina nervösa amigos i spåret, hur har ni laddat?
Please tell!
• • •
Att rangordna de femplus-happenings vi sitter med på hand nu – darrande hand, that is! – låter sig egentligen inte göras, de lär samtliga bli rent bibliska uppgörelser.
Men samtidigt är det svårt att komma runt det faktum att den känslomässiga sprängkraften i den inledande konfrontationen i TD Garden i Boston till och med tränger förbi normal Game 7-hysteri – som alltså redan från start trotsar naturlagarna.
I vinddraget runt Bruins och Leafs viner ekot av så mycket kontaminerad historia, gammal såväl som färsk. Det är, som vi förbluffade konstaterat några gånger redan, 60 jävla år sedan Leafs senast vann en playoff-serien mot rivalen från Massachusetts – och de har fått se sig förintade i just Game 7-draman mot dem både 2013 och 2018.
En vinst nu, när klockan klämtar för just den här upplagan blåvita lönnliv, skulle omdana själva ödet för en trupp, en klubb, en stad och en hel generation fans.
Så mycket – mer, skulle den högtravande kunna påstå, än som ryms i ett liv – ligger i potten ikväll.
Det är inte konstigt om det sviktar i en och annan knäled, både på och utanför isen…
• • •
Under eftermiddagen kom en SHL-tränare förbi och lämnade en hockeytrunk här i holken också.
Kalle, Örebro-bossen och evige leksandsikonen Niklas Erikssons son, ska åka hem över sommaren och jag får den oändliga äran att ta hand om utrustningen tills han kommer tillbaka för att lira college-hockey i New Hampshire i höst.
Sedan tidigare har jag Ekens klubbor här också – så han kan lira på Chelsea Piers när han behagar hälsa på oss i New York.
Kalla mig Pudding, jag är materialaren monumentale på östra Manhattan!
• • •
Zdeno Chara går upp NHL-karriärens trettonde Game 7 nu.
Det är tangerat all time-rekord, det.
Han vet sålunda väldigt väl vad som väntar nu och det är såklart en fördel.
Then again, ingen Game 7 är den andra lik, så han kan inte vara säker på om det går som i den mest mardrömslika, mot Philadelphia 2010 – eller i den mest oförglömliga mot Vancouver året därpå.
Det finns inga garantier nu, inget är givet.
• • •
Det är i sanning inte bara fickludd som står på spel i San Jose om några timmar heller.
Sharks och Golden Knights har utvecklat en riktigt frätande avsky visavi varandra – och den fortplantade sig det senaste dygnet upp genom truppernas respektive hierarkier och fick svavelosande utlopp på högsta tänkbara nivå.
Igår blev Gerard Gallant, Vegas-coachen, anklagad för att gaffla och ”chirpa” med Sharks-spelarna av kollegan DeBoer – och idag svarade Gallant med att kalla DeBoer för ”clown”.
– Att den där clownen sa så i tidningen igår, det var inte rätt. Om han ska hålla på och tjafsa om sånt, det är un-classy, hette det.
Ha ha, det är ju hetaste coach-vs-coach-beefen sedan Paul McLean och Michel Therrien clashade i förstarundan 2013.
Underbart!
Och nu kan vi vara försäkrade om att alla inblandade är ännu mer angelägna om att inte förlora.
Det skulle vara den ultimata förödmjukelsen.
• • •
Inser på tok för sent att jag har slut på kaffet här hemma och nu finns det inte tid att jäkta iväg till kiosken på hörnet, rusningen i såna här hus kan få köerna till hissarna att likna Norrtull vid halv fem en fredag före storhelg. Men hur priviligierade är inte vi som bor här – det går att få i praktiken vad som helst på delivery.
Vänta tills imorrn?
Ska jag ta mig genom två Game 7 utan kaffe?
Är du inte riktig?
• • •
Övertid…
Förlåt, förlåt…det ordet får man man inte ens tänka på, än mindre nämna, såna här kvällar.
För några år sedan blev jag utskälld, och uppmanad att ”go fuck myself”, av en hel pressläktare i Pittsburgh för att jag begick det misstaget.
Men nu är det ändå gjort, så ni ändå har det helt otänkbara i bakhuvudet när hockeygudarna nu tar stryptag på oss allihop…
• • •
Som vanligt har NHL på tok för bråttom, antagligen för att NBC kräver det, så andrarundan börjar vad jag förstår redan på torsdag, med första matchen mellan St. Louis och Dallas.
Fan, efter den här helt kaotiska, våldsamt omtumlande förstarundan skulle vi behöva åtminstone ett dygn att återhämta oss.
Men pengar pratar, mitt gnäll knatar…
• • •
Andreas Johnsson är ett namn som poppat upp i min hjärnsubstans till och från under dagen.
Han kan komma att bli legendarisk ikväll, det känns verkligen så…
• • •
Det blev för stökigt med den reda logistiken, så nej – jag är inte på plats i Gaaaaden ikväll.
Lite synd, men som jag hoppas ni märker är temperaturen uppe på höga febernivåer även i korresoffan och slutspelet är långt, mina buddies.
• • •
Fler svenskar har chans på Awards i Vegas i juni.
Henke Lundqvist och Oliver Ekman-Larsson har, tillsammans med Jason Zucker, nominerats för King Clancy – priset till den spelare ”som visat bäst ledaregenskaper på och utanför isen och som gjort märkbara humanitära insatser i samhället”.
Hoppas de kommer dit. The more the merrier, säger vi som ska samlas på – för första gången – Mandalay Bay.
• • •
Okej, okej, okej – det är dags att låta det här hända och ja, det känns som att hoppa ut från tiometerstrampolin.
Jag säger det igen:
Game 7, baby, Game 7…

CAROLINA – WASHINGTON 5-2 (Slut)
DALLAS – NASHVILLE 2-1 (Slut, OT)
• • •
Ja, holy Moses.
Det känns som att krutröken fortfarande ligger tung över slagfältet i Big D – och sprider doft av svavel ända hit till östkusten.
Övertidsperioden – ja, hela showen från mitten av andra perioden och framåt – var inget annat än fantastisk.
Hur ska man kunna sova nu?
Jag vet, det står en flaska Woodford Reserve Bourbon från norra Kentucky i barskåpet…
• • •
– Ja, det är det viktigaste målet jag gjort, säger Burger på telefon från Texas.
Såna citat gillar vi.
Men såklart – de flesta bakar inga gräddtårtor av den digniteten hur långa karriärer de än har.
Klingberg från Göteborg är kort sagt Texas största hjälte sedan Davy Crockett.
• • •
Predators ska ha heder av insatsen ikväll, de stod för sin klart bästa match i hela slutspelet när de ställdes vid randen till avgrunden.
Men som helhet var Stars seriens klart bästa lag och förtjänar det här avancemanget, det är inget snack om det.
• • •
Och nu har vi äntligen vår första serie spikad i andrarundan.
St. Louis Blues – Dallas Stars.
Två lag i kraftig medvind går i clinch och det är helt omöjligt att tippa – precis som det kommer vara överallt.
• • •
HEK, igen – sorry.
Du har kämpat enormt tappert hela säsongen och förgyllt vårt spår med din passion, din humor och dina små vardagsbetraktelser.
Jag hoppas innerligt att du gör oss sällskap även i fortsättningen, trots att LAGET går på sommarlov nu.
• • •
Ettan i Atlantic/östra konferensen/ligan är borta, liksom ettan i västra konferensen/Pacific, liksom ettan i Central, liksom tvåan i Central.
Den här förstarundan alltså….
• • •
Igen, jag är ändå glad att jag åkte till Music City och fick se en match i Jamboree-ladan.
Stanley Cup är inte längre Stanley Cup utan en svängom där.
• • •
Då tar vi fram majswhiskeyn från Kentucky och knappar in Billions-avsnittet jag missade igår.
Sedan laddar vi om – för tre de Game 7-pjäser denna omtumlande omgång såklart kulminerar med.
Get ready!

CAROLINA – WASHINGTON 5-2 (Slut)
DALLAS – NASHVILLE 2-1 (Slut, OT)
• • •
Burger gör sitt livs mål och skickar Dallas till andra omgången.
Sorry HEK, vi känner alla med dig – men Stars förtjänade detta.
Jag återkommer senare, nu ska här randas.

CAROLINA – WASHINGTON 5-2 (Slut)
DALLAS – NASHVILLE 1-1 (Period 3, OT väntar)
• • •
Gode Gud, vilken gastkramning…
Så här spännande har det inte varit i Texas sedan slaget om Alamo 1836.
Typ.
Men det är bara att lappa i sig, vi får Stanley Cup-guld till supé kväll efter kväll efter kväll!
• • •
Erik i Bristol, ha ha…vad säger Manfred när du står framför tv:n och vrålar och gestikulerar?
Jag är med dig, jag lovar, och håller en liten tumme för att du ska slippa det stora lidandet kastad i ansiktet.
• • •
Det kommer gå lite fortare än igår, får jag för mig.
Mina hjältar:
Dallas – Radulov.
Nashville – Filip.

CAROLINA – WASHINGTON 5-2 (Slut)
DALLAS – NASHVILLE 1-1 (Period 2)
• • •
Oh, nu är det ett riktigt knallhårt Central-krig som pågår ett kvarter från Dealey Plaza i Dallas.
Tredje perioden blir en sann rysare.
Preds kan fortfarande rädda säsongen…
• • •
Islanders-Carolina….är det vad ni säger att vi kan ha på programmet i kommande runda?
Hm.
• • •
Arvy skulle behöva få dunka in ett av de där monsterskotten.
Då lossnar det nog.
Men inte förrän dess.
• • •
Det förbryllande är att vi har fyra lag klara sedan länge, men inte en enda match-up andra omgången har spikats ännu.
Columbus, Islanders, Colorado och St. Louis väntar alla fortfarande på att få veta vad motståndaren heter.
Fast allting i det här slutspelet är ju bisarrt och logiken på semester, så klart det blir så också.
Fyra snabba serier – och fyra som fortsätter ända in i kaklet.
• • •
Filip sätter en cannoli i tredje, det känner jag.
Om det räcker för att Stars tvingas sätta sig på planet och flyga tillbaka till Tennessee låter jag vara osagt.
Kanske räcker det bara till förlängning…

CAROLINA – WASHINGTON 5-2 (Slut)
DALLAS – NASHVILLE 1-1 (Mitten av Period 2)
• • •
Dra mig i boxarnäsan.
Hurricanes tvingar ner mästarna på knä och tvingar fram en Game 7 i Betongbunkern på onsdag.
Otroligt, varken mer eller mindre.
• • •
Här vet ni sen gammalt att vi finner det meningslöst att tjata om domslut och klaga på zebrorna, men viss förståelse har jag idag för att Caps är lite tjuriga över att Chris Rooney och Kyle Rehman dömer bort Ovetjkins 3-3-mål.
Det fick viss betydelse, om man säger så och mja, jag tycker det ska vara mål.
Men de får glömma fort, det finns ingen som helst mening med att ens tänka på det i fortsättningen.
• • •
Preds var, av det jag såg, åtminstone 20 gånger bättre i första än i hela matchen i lördags.
Men nu börjar Stars uppenbarligen gasa igen.
Säsongen hänger i vinden, HEK.
• • •
Fatta vad det här ska svida i Caps.
De vill ju knyta ihop det här nu, skaka av sig den här ettriga utmanarenb och börja fokusera på Islanders.
Istället måste de spela en Game 7 – med Justin Williams i motståndarnas ringhörna.
Och även om de vinner den har de bränt massor av energi redan i förstarundan…
• • •
Kan även Preds fixa en morgondag?
We will see.

CAROLINA – WASHINGTON 2-2 (Period 2)
DALLAS – NASHVILLE 0-1 (Mitten av Period 1)
• • •
Nädu, mästarna lyckas inte skaka av sig uppstickaren från down south.
Inte ännu.
Canes har för mycket hjärta, för mycket karaktär, för mycket sisu.
Vackert.
• • •
App-app, se där – Nashville häller lite kallt vatten på Big D.
Den starten var mycket, mycket viktig för HEK:s pojkar.
Om de hamnat tidigt underläge hade de varit rökta, det är jag övertygad om.
Nu har de en fighting chance i alla fall.
• • •
Det finns inget bättre, i hela världen, än när det plötligt, efter en hetsig situation, bränner till i en slutspelsmatch och hela världen blir strömförande i några ögonblick.
Magi är det, mina vänner, ren magi!
• • •
Kuznetsov är inte i samma playoff-form som för ett år sedan, det kan man slå fast.
I gengäld glöder hans landsman med nummer 8 på ryggen i min själ ännu mer i år.
Otroligt att se hur han driver på hela laget.
Så var det inte alltid förr, om man säger på det lilla viset…
• • •
Lite synd på Justin Williams höga klubba.
Det var ju ett jädra stiligt mål, liksom.
• • •
Pastan är konsumerad, nu ska jag sätta fokus på holmgången i AAC-bygget – och sen blir det OT i Raleigh, eller hur?

CAROLINA – WASHINGTON 1-2 (Period 1)
• • •
Caps-hockey var det, ja.
Hård, snabb och effektiv – och numer orubblig.
För fyra-fem år sedan hade Canes 1-1-mål spridit oro i leden och fått ledande spelare ur balans, men no more.
De noterar det knappt utan bara fortsätter pumpa.
Jag tror de som sköter sånt åt klubben kan börja planera resor till Brooklyn framöver.
• • •
Denne fågelman alltså.
Foegele.
Att han skulle bli en av förstarundans kungar var väl ungefär lika väntat som att Johnny Gaudreau skulle vara sämre än Leo Komarov.
Fast i Canes-lägret är ingen förvånad, försäkrade Lucas Wallmark förra veckan.
– Han är väl inte så namnkunnig så jag kan förstå att ni på utsidan är lite förvånade, men det är inte vi. Vi vet att han håller väldigt hög klass, hette det.
• • •
Alex Ovetjkin.
Räcker det inte så?
• • •
Canes gör det bra, de vägrar ge upp, men jag får åter det där intrycket från matcherna i Betongbunkern:
De kan inte riktigt hänga med Caps.
Om något år kanske. Inte nu.
• • •
Säger ju det, Burra är piggare än han får cred för när han väl är inne på isen.
Reirden borde använda honom mer.
• • •
Kenny Albert, Eddie Olczyk och lille Pierre…ni får ursäkta, men jag tycker det är ett dreamteam.
Fast jag skulle helst byta ut en av dem mot Joe Micheletti.
• • •
Nä, Hagge menade inte att slå så där hårt. Han är för snäll för att kunna göra illa nån.
• • •
Ikväll behöver bloggen kolhydrater, känner den, så nu är ett lass pasta på väg.
Tänkte ni ville veta.