Playoff-matiné i mästarnas manege

Hallå världen – NHL-bloggen anropar från Washington, District of Columbia!
Här blommar körsbärsträden, här larmar arga demonstranter – och här ska vi nu få ännu mer av det som fick våra pupiller att vidgas som supernovor i rymden för bara några timmar sedan.
Mer sanslös action.
Mer glödande passion.
Mer omöjligt artisteri.
Mer frätande adrenalin i mungiporna på gladiatorer på uppdrag från Gud.
Mer vrede och lycka och frustration och blodsoffer och smärta och kärlek och hat.
Mer spänning och nervositet och gnistrande underhållning.
Kort sagt:
Mer Stanley Cup.
Vi som får vara med – vi som råkar vara här likväl som ni som befinner er hemma i den svenska vårkvällen – kan tacka vår lyckliga stjärna.
Det kommer bli oförglömligt – igen.
• • •
Er vän Baloo fick inte många timmar hos kompisen John Blund innan det var dags att hämta the brand new Cadillac i garaget igen i morse.
Två och en halv timme, på sin höjd.
Då ska man väl egentligen inte köra bil – inte när det den korta sessionen på kudden dessutom föregicks av ett hårt femtontimmarsrace – men jag ljuger inte:
Just nu är allt så kul och häftigt och kittlande att det inte går att känna trötthet. Jag bara sveper i mig en snabb kaffe, studsar nerför trapporna – nåja… – hoppar in i bilen och styr glatt visslande ner längs andra avenyn i gryningen.
Härlig är jorden, eller hur det heter i psalmen.
• • •
Kutjerov får, meddelas det från NHL-kontoret, en matchs avstängning för sin idiotiska tackling i tredje perioden igår.
Kunde gott varit ytterligare en, tycker jag.
Då kans det gått in att han bara saboterar för laget när han lever ut sin patetiska frustration på det där sättet.
Ingen kommer nånsin säga nåt offentligt, men lagkamraterna måste vara vansinniga.
• • •
Jag slutar dock vissla i höjd med den väldiga bron i Delaware för där börjar lördagstrafiken på 95:an tjockna som gräddsåsen på IKEAs lunchrestaurang och sedan går det plågsamt trögt resten av vägen.
Till slut inser jag att ursprungsplanen – att köra till hotellet, slänga in väskan och sedan promenera till Betongbunkern – inte kommer hålla.
Istället trycker jag in Capital One Arena på GPS:n, kör dit direkt och parkerar i garaget i katakomberna nånstans långt under den blanka isen.
Så ändras en gameplan mitt i steget.
Jon Cooper borde kanske ringa och höra hur man gör…
• • •
Nu kommer det också uppgifter om att det inte är hundra om en ”banged-up” Vigge Hedman kan spela tredje matchen för Bolts.
Herregud.
• • •
Det är alltså Game 2 mellan Capitals och Hurricanes vi ska avnjuta denna eftermiddag i nationens huvudstad.
Den tycker man väl rent spontant att Capitals borde vinna. De såg inte bara inspirerade ut i första matchen – och spelade inte bara med en smittande lust. De hade en självklar pondus i allt de företog sig, ett slags upphöjt lugn man bara kan tillgodogöra sig när man verkligen känner att man har allt under under kontroll. Och den som känner det är det nästan omöjligt att besegra.
Men om det är något vi lärt oss de här inledande playoff-dagarna att inget längre gå att ta för givet.
Kanske är det nu unga, enträgna, påträngande Canes exploderar och, likt Colukbus och St Louis och Dallas och Islander, kör över favoriten.
• • •
Att Sharks-fansen skäller över det bortdömda målet igår har jag inga problem med, det är som det ska.
Men att den sure Pete DeBoer ägnar så mycket energi åt den sekvensen, och till och med låter förstå att han anser att den kostade hajarna matchen, vittnar om att han inte är någon playoff-coach.
Han borde fundera på varför hans spelare inte gjorde fler mål på åtta powerplay istället.
• • •
Ni som följt bloggen i några år vet att playoff-kvällar – och dagar – i Washingtons Betongbunker har en särskild plats i mitt gamla hjärta.
Jag har varit här så många gånger under de senaste tretton vårarna, upplevt så många episka ögonblick – både av ljus och påfallande mörk sort – att SC-matcherna i just denna lada liksom blivit synonyma med…ja, hoppet om sommar.
Det gäller den här också.
Jag är här igen – så nu kan livet börja.
Liksom.
• • •
Att Sunken från Boden håller på att bli Blues store hjälte i förstarundan är det roligaste som hänt sedan jag fick åka med Sator på turné för första gången.
Dels stärker det intrycket att det finns hopp för världen när så utmärkta människor lyckas – dels får jag tapetsera mina referat med lysande citat.
Som igår, när jag påpekade att det var ena jävla pärlor han skickade in på Hällebucken.
– Ja, jag har fått mycket skit för att jag inte skjuter tillräckligt mycket. Så jag tänkte att, ja jag gör väl det då.
Haha, svårare är det alltså inte.
• • •
Det är dock något som är annorlunda i Bunkern i år.
Nytt.
Märkligt.
Atmosfären har alltid varit rödglödgat vildsint även här men blandades förr, av lätt förklarliga skäl, varje kväll med påtaglig oro och ångest.
De mörka stämningarna går plötsligt inte att förnimma längre.
Det är, gissar jag, vad som händer när en evig förlorare till slut lyckas uppfylla den dröm som börjat te sig ouppnåelig för en en hel stad.
Demonerna dör, skräcken släpper.
Sure, huvudstaden skulle deppa om Caps åkte ur i förtid i år, det vore inte alls kul.
Men avgrunden öppnar sig inte igen. Ovie, Bäckis, Holtby och de andra täppte till den förra våren.
För evigt.
• • •
HEK, är du vaken?
Idag måste LAGET samla sig till mest magnifika någonsin.
Annars hamnar även dina hjältar i samma vidriga situation som Tampa och Winnipeg.
Jag kommer vara med dig från hotellrummet under kvällen, jag lovar.
• • •
Hurricanes känns som ett ganska snällt lag, men inledningsmatchen här i torsdags var i alla fall bitvis rätt nasty.
Huruvida det är så Ullbrand Boys ska komma åt mästarna vet jag inte, men det vore ändå skoj om vredesmodet på isen fördjupades ytterligare idag.
Hockey blir som mest spektakulär då, tycker jag.
• • •
Det var för länge sedan vi såg fågelflaxandet nu. Således är det dags att Kuznetsov hänger en kasse. Först då blir det playoff på riktigt i The District.
• • •
Det är något oväntat att höra först Human Leagues ”Don’t You Want Me” och sedan Guns n Roses ”Welcome To The Jungle” från bergsprängaren någon i laget släpat ut till korridoren där Canes lattjar med fotboll två timmar innan nedsläpp.
Vem i truppen är det som har så antik musiksmak?
Måste nästan vara Justin Williams, va?
• • •
Bäckis, som hängde två i Game 1, ser eager ut under matchvärmningen idag också.
Kom ihåg var ni läste det först.
• • •
Trots den snabba kursändringen i höjd med avfarten till US-50 kommer jag senare till bunkern än planerat och får följaktligen begränsat med tid att komponera detta intro. Därför är det aningen kortare än det brukar vara, men jag räknar med er förståelse.
Nu spänner vi fast oss.
Snart får vi åter anledning att spärra upp ögonen…