Stanley goes to Brooklyn

The high är lätt att hantera.
The high – lyckoruset efter seger och drama och stora upplevelser – tar hand om sig själv.
Men under en Stanley Cup-resa måste man kunna handskas med the letdown också.
Landningen.
Lugnet EFTER stormen.
Det gäller både spelarna på isen och vi som följer dem från andra sidan sargen.
Ta bara lagen bloggen ska se live i Brooklyn ikväll.
För mindre än 48 timmar sedan vann alla i Carolina Hurricanes laguppställning – utom Justin Williams och Jordan Staal – den största match de någonsin spelat.
Men det måste de redan nu, direkt, glömma och ladda om för den första, inte alls lika emotionella matchen i nästa serie.
Inte lätt.
New York Islanders, å sin sida, har väntat så länge på att få spela igen att de börjat jämföra sig med Rose i ”Titanic”, hon som säger ”It’s been 84 years…” och vibrerar gissningsvis av iver över att äntligen få skrinna ut i spotlight-skenet ikväll.
Men istället måste de fejsa faktumet att de tvingats lämna sitt älskade hem på Long Island och spelar i Barclays Center igen – en hall icke avsedd för hockey och känd för en oerhört mycket mindre tät atmosfär än den i Coliseum.
Inte lätt det heller.
Och vi, vi som nyss stod på våra vardagsrumsgolv och tjöt åt något av det mest dramatiska och upphetsande vi sett måste vända på en femöring och försöka få upp pulsen inför helt nya dueller utan karaktär och storylines.
Nej – verkligen inte lätt!
Men dom – och vi – har inget val.
Det är The Stanley Cup Playoffs och The Stanley Cup Playoffs väntar på ingen.
Antingen är man med från start, och befinner sig i rätt sorts uppskruvade sinnesstämning varje gång de släpper en puck – eller så blir man hjälplöst frånåkt.
Så, folket – nu tar vi sats och kastar oss ut i en andrarond som alldeles strax är ännu hetare än den första, för ju närmare slutmålet vi kommer, desto mer står på spel i varje enskilt byte.
Start your engines!
• • •
Tack för att ni hade överseende med att jag tog en night off igår, den behövdes verkligen. I morse vaknade jag som en torped igen (nåja…).
Naturligtvis tittade jag ändå – och stärktes, där jag satt i baren på Bravest på andra avenyn med en kall liten Stella, i intrycket att det här nog fan kan vara Bruins år.
Som jag skrev i mitt tips: När de de tittar ut över startfältet och ser att Tampa och Pittsburgh och nu även Washington är borta måste de känna att det här är den verkliga chansen att göra’t igen.
Men ännu viktigare:
De har fått fram sina egna Lars Eller och Devante Pelley-Smith i Charlie Coyle och Mojo Johansson.
De som går hela vägen har alltid såna karaktärer – tredje- och fjärdelina-krigare som plötsligt växer, börjar spela sitt livs hockey och gör stora mål.
Molle, det är dags att börja drömma…
• • •
Såvitt jag kan minnas är detta första gången jag tar tunnelbanan till en slutspelsmatch (i New York alltså; i Stockholm hände de nog, när min gode vän Micke Andrén tog med mig till Globen och Hovet på Djurgårdens största bataljer).
Fint ändå, på nåt vis, känner jag när vi stävar ner under East River och kommer upp vid Borough Hall. Man får sig en eftertrycklig påminnelse om att vardagen pågår precis som vanligt där ute – och att inga i världen är lyckligare än vi som spenderar vårarna inne i Stanley Cup-bubblan, långt, långt från den vardagen.
• • •
Den andra matchen, öppningen mellan Blues och Stars, såg jag mindre av – det utbröt en häftig debatt om Ali eller Tyson var bäst i baren, och då kan en Ali-man som jag inte koncentrera mig på annat.
Men det var, hann jag uppfatta, knalljämnt och believe me, så kommer den serien fortsätta.
• • •
16 mars stod det i almanackan när Islanders fullbordade sin sweep mot Pittsburgh.
Det är exakt tio dygn sedan, det.
Så länge mår hockeylag inte alls bra av att gå och vänta, som framgick av Columbus förstaperiod i TD Garden igår.
Riktigt vad ligan ska göra för att undvika sådana maraton-breaks vet jag inte, jag är ju av den bestämda åsikten att omgångarna följer för tätt på varandra och kan man svepa sin motståndare ska man ju inte låt bli för att det är bättre att spela lite mer.
Men hur som helst – där har Hurricanes sin stora chans ikväll. De måste kasta sig över hemmalaget och redan från veva lika hårt som i slutet av matchen i Washington i onsdags.
Det tipset bjuder jag på…
• • •
Bruce Springsteens nya låt, en elegant Glen Campbell-pastich kallad ”Hello Sunshine”, handlar om att vara ensam och köra bil i öknarna out west.
Så nej, det är inte som att han försöker alienera Bjuppie Furman…
• • •
Det faller ett bibliskt regn i New York idag, inte helt olikt det som plågar Brad Pitt och Morgan Freeman i ”Seven” hela tiden.
Men det är inte bara därför det inte är något Coliseum-liknande pre game-party på plazan utanför Barclays-entrén timmarna innan puckdrop.
Tailgate-ramalamat på parkeringen går omöjligen att återskapa här, på ett downtown-torg ovanpå den hårdast trafikerade tunnelbaneknuten i hela Brooklyn, New Yorks folktätaste stadsdel med fyra miljoner färgstarka innevånare.
Ännu ett skäl att sakna den gamla ladan långt där ute på ön, ja.
Men det tjänar förstås inget till att gnöla och böla om det där mer nu.
Matcherna ska spelas här, det kommer vara annorlunda och så är det bara med det. Åker Anders Lee & co omkring och tänker på Coliseum är de chanslösa.
Barclays var namnet, här spelar New York Islanders – punkt och slut.
• • •
Gör bloggens quiz, för att se hur snyggt Nils Paulsson ritat och grejat – och lyckas få ett fel! Eftersom det är jag själv som gjort frågorna får det betraktas som en bedrift…
• • •
Furuhatten och Dan O’Halloran, domarna som ställde till med farsen i Sharktank och gav Cody Eakin matchstraff, petas.
De får inte döma mer i årets slutspel.
Det kan man kalla markering. Jag kan inte minnas ett enda slutspel, eller ens final, utan keruben O’Halloran – the pride of Essex, Ontario, på flykt över isen.
Men – poetic justice får man väl se det som.
• • •
Hurricanes ändå. Min bild är fortfarande att det var Washington som under för långa perioder spelade med för lite energi, snarare än att Emil Ullbrand Boys var så bra.
Med andra ord:
Jag fortsätter underskatta dem. Det är det det garanterat fel som gör – och det har de nog inget emot.
Den är galet motiverad som vill visa sina tvivlare att de har fullständigt fel.
• • •
Barry Trotz kan inte säga att han höll på Canes i Game 7 i Betongbunkern, men avslöjar sig ju när han beskriver hur skönt det är att slippa alla frågor om hur det skulle kännas att möta sitt gamla lag.
– Det hade blivit tjatigt och tagit från fokus från det vi ska göra, säger han.
Jaja, egentligen var han ju bara skraj över att behöva coacha mot Bäckis.
• • •
Vi har inga kalluftsfläktar som skickar oss raka vägen till doktorn här, men pressläktaren i Barclays – belägen högst upp i ena hörnet, inklämd mellan vanliga läktarsektioner är ingen picknick den heller.
Mig lyckas de nu placera på en stol utan bord framför, men uh-uh – så kan vi inte ha det. Då går det inte att blogga. Så jag får ställa till med mina vanliga scener och har nu prime-stol igen…
• • •
Redan på förhand visste vi ju att det skulle bli stort målvaktsbattle mellan Robin Lehner och Petr Mrazek i andrarundan.
Eller inte…
Now, inget ont om Mrazek, han hade ett par strålande sekvenser mot Caps, men den vinner Robin – det är jag beredd att ta…nä, inte gift på. Men en Dr. Pepper. Och det är ju nästan samma sätt.
• • •
Ser på bilder från omklädningsrummet att Clutterbucken har glasögon som ger honom en närmast intellektuell look.
Det känns lite otippat.
• • •
Det finns ingen information om huruvida Hamilton – lucky charm-grisen – körts till Brooklyn också.
Och för all del, jag skulle inte vilja valla gris på de här gatorna, nerlusade med ett annat slags svin (häppp!). Men – Hurricanes vinner ju bara när han är med.
så lite oroande för fansen ändå.
• • •
Johnny Boom Boom Boychuk kan inte spela förrän tidigast i Game 6.
Det känns som ett jäkligt tungt avbräck för Isles.
• • •
Ah, volymen i Barclay’s-PA:t – så skoningslös att det vibrerar i tandplomberna.
Den sviker aldrig.
• • •
Det viskades om att Svechnikov och Martinook skulle kunna spela, men det verkar inte så. Ingen av dem syns till på värmningen.
• • •
Bilen står, på Karjala Cup-vis, kvar i ena sarghörnet också.
Allt annat vore ju otänkbart.
• • •
OK, friends– nu går bloggen officiellt in i nästa skede och blir ett med andrarundan.
Let’s rock!