Den stora chansen i Big D

Fröet till det nya Dallas Stars såddes när Jamie Benn debuterade säsongen 2009-2010 – och det gamla gardets stora portalfigur, lektor Mike Modano, året därpå flyttade till Detroit för att avsluta karriären med Red Wings.
Det började växa på allvar när klubben fyra år senare trejdade till sig Tyler Seguin från Boston och stod i full blom det ögonblick John Klingberg klev inom dörren 2014.
Sedan dess har Texas hopp i hockeyvärlden varit ett av NHL-lagen med mest talang och störst potential.
Men det är först nu, våren 2019 – när den väl sammansvetsade klassen kompletterats med ytterligare en laddning glänsande elever, främst från Finland och Norge, samt en värdig målvakt – stjärnorna från Big D, som det heter, fått ihop det och blivit ett lag i stånd att uträtta verkliga stordåd.
Och just idag, i Game 6 mot St. Louis Blues i andra omgången i 2019 års Stanley Cup-slutspel, kan den ståtliga årskullen slutligen ta sin examen.
Om kapten Benn och hans vapendragare slår Blues hemma i jumpin’ American Airlines Center tar sig Stars vidare till konferensfinal för första gången sedan 2008 – och för första gången under den här eran.
Då är uppdraget ingalunda slutfört, hockeyns studentmössa får man egentligen sätta på sig först när man vunnit en final, men de har i alla fall skaffat sig rätten att klä lastbilsflaken i björkris, om den liknelsen får passera.
Om inte måste de åka tillbaka till Missouri för ett nytt, mycket svårare slutprov på tisdag.
Det här är chansen, det här är tillfället de måste gripa tag i, det här den stora möjligheten att skaffa ett förstklassigt slutbetyg.
Som just Klingberg – burgaren från Götet – sa efter segern i femte matchen i förrgår.
– Vi måste behandla nästa match som en Game 7.
Med andra ord:
Benn, Seguin, Klingberg, Heiskanen, Hintz och de andra ska samla sig den bästa insatsen någonsin.
Gör dom det kan det här vara dagen det nya Dallas Stars väntat på sedan Jamie Benn slog sig ner i skolbänken på Victory Lane för ett decennium sedan.
Nu ringer det in!
• • •
När jag förra fredagen hämtade ut ackrediteringsbrickan för andrarundan mellan Islanders och Hurricanes i Barclays Center hade jag aldrig kunnat föreställa mig något annat än att den skulle användas även idag, för Game 5.
Det var ju självklart.
Men som bekant – det blir inga fler hockeyresor till Brooklyn den här säsongen. Den blå-vita-orangea pappbiten på vilken det står “R2: NYI-CAR” har förlorat allt värde och kan knölas ner i papperskorgen som en gammal Bear Stearns-aktie.
Istället sitter i jag här i holken på östra Manhattan och stirrar ut på molnen som går så låga att bara halva Empire State Building går att se.

Det känns som en metafor för hela hockeysäsongen i New York.
• • •
Now, problemet för Stars är att det inte går att fejka den desperation hotet om likvidering automatiskt utlöser.
Man kan säga att man ska behandla en match som en Game 7, men det är bara när man stirrar ner i avgrunden man verkligen kan göra det.
Blues står de facto vid den avgrunden nu och kommer inte att behöva tänka på att de ska agera som om hela säsongen stod på spel.
Det gör den, punkt och slut
Och vid min gud, de har ladorna fullspäckade av begåvning och know-how och passion de också, så Stars kommer verkligen, verkligen inte få det lätt.
• • •
Att Islanders dragit ur elsladden och skickat hem orkestern betyder dock att vi plötsligt står här med en helt arbets- och hockeyfri söndagskväll.
Jag har alltid gillat söndagskvällar ute på byn, då är bara proffsen among the late night drinkers ute, så, ja, well, vi får väl ändå tacka Jordan Eberle för att han slutade göra mål.
• • •
Ken Holland var en stor general manager i en helt annan era, men nu…nej. Det är ju hans otidsenliga tankesätt som skruvat fast Red Wings i en halvmesyr till rebuild det aldrig blir nånting med.
Så att Oilers tydligen vill anlita honom – för big time pengar, dessutom – vittnar om att den klubben tyvärr är lost forever.
• • •
Stars förra konferensfinal – för att nu gå händelserna i förväg, sorry Texas lovers – minns jag mycket väl, för då var jag på plats i Dallas.
De spelade mot Detroit i och det formligen kryllade av svenskar på isen. Hos rödvingarna fanns ju Lidas, Homer, Zäta, Kronwall, The Mule (sjuk just i den serien, dock), Micke Samuelsson och Andreas Lilja – och i Stars uppställniung ingick Mattias Norström, Nicklas Grossmann, Loui Eriksson och ingen mindre än Frölunda-kaptenen Joel Lundqvist, alltid grym i de stora matcherna här borta också.
Och jag tror det var under den serien, de rent magiska dagarna i Big D, jag slutligen blev kär i Lord Stanley och förstod att jag ville ägna mig åt det här mer än något annat.
• • •
Sunken har, om jag inte misstar mig helt, inte gjort några mål sedan Winnipeg-serien.
Men idag smäller det igen.
• • •
Idag hade det ju passat väldigt bra att vara på plats i Dallas, särskilt som artisten och fellow rumlaren Lönta Lindqvist flugit dit, men med fotbollsuppdraget i Harrison igår hanns det helt enkelt inte med.
Överhuvudtaget är det just nu så snävt med schemat att jag nog kommer göra resten av den här serien från korresoffan.
En eventuell Game 7 i Boston hade kunnat vara nåt, men där har hotellpriserna skenat iväg värre än i Dubai.
Ett vanligt, sketet Courtyard Marriott-rum som på andra platser går att bo i för nån hundralapp tar de 999 dollar för på onsdag.
Vad är det för jävla vansinne?
Att man KAN göra något innebär inte nödvändigtvis att man SKA…
• • •
Ok, dags för säsongens match i Dallas.
Klara, färdiga – gå!