Den stora chansen i Big D, del 2

DALLAS – ST. LOUIS 1-1 (Period 1)
• • •
Vill mot måste…
Den ekvationen har vi genom åren ägnat lika mycket tid åt i den här bloggen som de ägnat åt relativitetsteori på Princeton-universitetet.
Man kan vilja nånting hur mycket som helst, men 99 gånger av 100 är det först när man måste det går att pressa sig till det allra yttersta.
Just den faktorn sätter mycket riktigt prägel på första halvan av inledningsperioden.
Blues är så motiverade och beslutsamma och sammanbitna att de påminner mer om en naturkraft än ett hockeylag.
Men sedan vetisjutton.
Stars tar ju över och kvitterar och varvar sedan bara upp mer och mer och mer.
Kanske kan det här vara en av de sällsynta dagar när kombattant vill så oerhört mycket att inte ens de som måste kan stoppa dem…
• • •
Hur kunglig är han inte just nu, Burger Klingberg?
Pondusen och den totala kontrollen i det djärva agerandet innan Seguins kvittering andas ju rena rama EK65 2017.
• • •
Nej, domherrarna Rooney och Dwyer har inget särskilt fast grepp om händelserna här.
Det går att förstå att en sån som Maroon är lite förbannad.
• • •
När han coachade Flyers – utan att precis göra succé… – gav Craig Berube alltid ett stelt och tillknäppt intryck.
Nu, med Blues, verkar han vara gladaste, busigaste, mest expressiva mysgubben.
Som det kan bli.
• • •
Går de vidare kommer Stars penalty kill antagligen blir föremål för hela romaner.
De bara knyter ihop zonen – som jag knyter ihop soppåsen när den är späckad med använda kaffefilter.
• • •
Heja Kenny Albert!
Best in business.
• • •
En Stars-stjärna (hm, en Stars-star, alltså.) som också börjat lysa med imponerande kraft är Jason Dickinson.
Men han får inte samma cred som vissa andra.
Det känns lite orättvist.
• • •
OK, Vanessa, jag bara drog till med Dubai, men vad bra att veta.
De kanske kan lägga några konferensfinaler där istället?
• • •
Pizza-tajm!