Den största matchen i St. Louis historia

Det är 21 maj 2019 och St. Louis Blues ska spela sin största match – någonsin.
Nej, det uttalandet är verkligen inte bara hausse och hyperbol.
Blues har existerat i 52 år men aldrig vunnit en Cup – vilket är ett rekord; ingen annan NHL-klubb har funnits lika länge utan att få smaka champagne lagrad i Lord Stanleys pokal.
Men nu, ikväll, har de slutligen chansen att döda demoner som dansat i takåsarna, först i St. Louis Arena och sedan i nuvarande Enterprise Center, i fem decennier.
Slår de Sharks är de klara för Stanley Cup-final – mot Boston Bruins.
Jo, som vi varit inne på tidigare – de spelade tre finaler i rad 1968 till 1970, och blev svepta i samtliga, men NHL verkade i ett helt annat universum på den tiden.
Bara tolv lag ingick i ligan, Blues var en helt ny organisation och få här i Mellanvästern hade en relation till laget – eller sporten ishockey.
Det är efter den underliga startsträckan, under 70-, 80-, 90- och 00-talet, Blues vuxit in i kontexten i sin hemstad och blivit en verklig angelägenhet och skapat en längtan och en hunger efter triumf och upprättelse lika stark som den som bultar i en Puccini-opera.
Så det kan definitivt sägas:
En hockeymatch av den här magnituden, laddad med så enorma löften, har aldrig tidigare spelats i St. Louis.
Det ska bli en sann ynnest att få uppleva den live.
• • •
– Buckle up, det kommer bli en bumpy ride, sa piloten innan vi lyfte från San Jose och satte kurs mot Detroit igår.
Han ljög inte.
Jag har upplevt mycket vedervärdig turbulens i mina dagar, men ingen som pågått i fyra timmar i sträck – förrän denna måndagstripp över de nordvästra slätterna.
Till slut fick jag, som inte gillar skakiga flygningar mer än samtida Islanders-fans gillar John Tavares, ta till ett gammalt stridsrop:
Nu är det bara rock ’n’ roll som kan rädda oss!
En parad av glas till brädden fyllda med rödvin passerade sålunda min nedfällbara bricka och när det såsmåningom var dags att byta på DTW, och flyga ett betydligt mindre plan genom lika oroliga himlar ner till legendariska Lambert-flygplatsen, bara visslade Baloo bekymmerslöst.
Kom inte och säg något annat än att starka drycker kan vara bra ibland
• • •
Ja, ni har väl gissningsvis hört vid det här laget: EK65 har inte ens följt med Sharks till St. Louis. Inte Tomas Hertl, som åkte på en misstänk hjärnskakning senast, heller. Och vad beträffar Little Joe Pavelski gäller game-time decision.
– Andra får kliva fram istället, säger coach DeBoer på sin presskonferens efter morgonvärmningen och försöker låta stursk.
Men jag kan försäkra att det ilar av obehag och oro i mellangärdet på den gamle surkarten.
Det är enorma avbräck för hajstimmet – för att inte säga rent katastrofala. Tvingar de fram en Game 7 utan de pjäserna är det ingenting annat än en fantastisk bragd.
• • •
Det hinner komma fram åtminstone fem sjaviga karaktärer och be om pengar, eller bara för att få väsa konstigheter, när jag i tidiga morgonen står vid Brett Hull-statyn utanför Enterprise Center och väntar på min kompis Scottie.
Och jag blir inte det minsta förvånad.
St. Louis är en riktigt ruffig och sliten hårding till by, plågad av fattigdom och kriminalitet. Ingen annan stad på NHL-kartan kan mäta sig – inte ens Detroit och Newark.
– Nej, flinar Scottie när han till sist dyker upp, här promenerar man med rätt snabba steg. Det är ett tufft jävla ställe.
Var helt försäkrad – det blir Uber direkt från media-ingången till hotellet när krutröken lagt sig ikväll.
• • •
Ända sedan slutsignalen ljöd i Sharktank i söndags har bluesmännen insisterat på att de bara ser detta som en match i mängden de måste vinna.
– Men de som säger så bara ljuger, kluckar örebroaren Carl Gunnarsson när jag springer in i honom i Blues exceptionella omklädningsrum efter morgonskejten.
– Det är den största match som spelats i St. Louis och det går inte att hålla den tanken ifrån sig. Den återkommer hela tiden. Det bara är så.
Är det den största match du spelat själv också?
– Hm…räknas en final i JSM?
Nej.
– OK. Då är det den största.
Den uppriktigheten uppskattar en bloggare!
• • •
Hur tungt det nu än är för Sharks att inte kunna ställa Erik på isen den här infernaliska do-or-die-kvällen är det garanterat ännu värre för honom själv att sitta i fåtöljen hemma i Kalifornien och titta på TV.
Han har febrat så länge efter att få spela så här stora matcher, längtat och drömt om att vara med och hjälpa sitt nya lag till final.
Och så slutar det på det här sättet.
Fy fan.
Men really: Det har nu gått sex år sedan Matt Cooke stampade av honom hälsenan och faktum är att vår störste stjärna aldrig återhämtat sig efter den ruskiga skadan, inte till hundra procent, och det är svårt att frigöra sig från tanken att de som följt sedan dess, i fötter och ljumskar, på ett eller annat sätt är relaterade.
Så skuggan faller tung över Belleville, Ontario.
• • •
Blues omklädningsrum, ombyggt för två år sedan, är verkligen en häpnadsväckande syn.
Det är större – som ett NFL-rum, snudd på – och lyxigare än något annat jag besök, de i Toronto och New York inkluderade.
– Det är likadant i de andra delarna, som ni inte får se. De har satsat lite pengar här. Det uppskattar man ju, säger Sunken och skruvar av sig ett armbågsskydd.
Kan man tro, ja.
• • •
När de tror att ingen ser under eftermiddagsstiltjen repeterar de prisceremoni på Enterprise-isen – med det lilla bordet det är meningen att Clarence S. Campbell Bowl ska stå när matchen är över.
Jinx!
• • •
– Vad har de sagt nu då, undrar Papa Skutt när jag vaggar fram till hans plats i den betydligt mindre rymliga gästkabyssen.
– Vilka?
– Ja, gubbarna i Detroit.
Ha ha, han är så paranoid, den lille hästpolo-fantasten från de skånska slottens slätter.
Men okej då.
När jag skickade en bild från morgonvärmningen svarade 55 ”Fan vad röd han är”.
Chanserna att få Gus att säga något uppskattande om sina svenska mentorer i Detroit blir mindre och mindre…
• • •
Sunken flinar när han får höra att kompisen från Örebro, Gunnarsson, inte kan hålla tankarna på allt som ligger i potten ikväll.
– Gunnar, suckar han, jag får väl ta och hjälpa honom att lugna ner sig en smula.
Fast Bodens Finest är även han medveten om vad som står på spel, förstås.
– Man vet ju vad det är för match, sure. Men jag tycker ändå vi varit bra på att stänga ute såna tankar och när matchen väl börjar funderar man inte det minst i de banorna. Då är man bara helt fokuserad sitt jobb.
Fast, mja, man vet inte med örebroarn…
• • •
Give it up for Tim Heed.
Det är han som kliver in i laguppställningen istället för Erik och den förre SSK-, Skellefteå-, Växjö- och Malmö-profilen får väl se det som sitt livs chans.
Tänk om han dammar in pucken som ordnar en ny Game 7 i Sharktank…då blir han ju legendar forever.
• • •
Från min plats på pressläktaren – med delvis skymd syn, såvida jag inte ställer mig upp, goddammit! – tycker jag mig kunna identifiera stolen där jag satt och drack grogg under en grundseriematch mellan Blues och Red Wings våren 1999.
Jag var, som ni som följt den här bloggen länge känner till, här och hälsade på dåvarande bluesmannen Ricard Persson, min gode vän från Jämtland, och fann det helt fantastiskt att man verkligen kunde köpa sig en drink och sätta sig på läktaren och sippa.
I Borlänge Ishall hade de inte den servicen…
Det var för övrigt under samma resa Marc Bergevin – som också ingick i Blues backuppsättning på den tiden – tittade på mitt krullburr och bad mig ”knäppa hjälmen”, varpå Chris Pronger uppmanade mig att ”inte lyssna på Bergevin, under några omständigheter”.
Och så åt jag de bästa stuvade makaroner jag smakat, tillredda av Kattis Persson.
Om någon då sagt att, hey, om 20 år kommer du sitta på pressläktaren där uppe och se en avgörande konferensfinal mellan Blues och Sharks, då hade jag…nickat. Det var ju planen!
• • •
Så JFK – Jakob Forsbacka Karlsson – lämnar Nordamerika och skriver på för Växjö.
Det kanske är rätt drag just nu, och vill han hem så vill han, men jag tycker det finns väldigt mycket outnyttjad potential där och hoppas att han snart är tillbaka, så vi återigen får skriva ”Hey, hey JFK – how many goals did you score today”.
• • •
Här hade jag tänkt visa lite bilder, men den funktionen har plötsligt lagt av. Sorry!
• • •
Sharks stora hopp ikväll – förutom att det prekära läget i sig kan få dem att enas i en overklig push – är förstås att bluesmännen vad de nu än säger blir riktigt mjuka i knäna över insikten att de står på tröskeln till Stanley Cup-finalen och inte kan hantera situationen.
Ett är verkligen helt säkert:
Berubes pojkar vill INTE sätta sig på planet och flyga tillbaka till San Jose i morrn.
– Nä, grimaserar Sunken, fy fan, den långa flygningen vill man undvika.
Mm, men det är ofta det man vill undvika man måste ta sig igenom i Stanley Cup-slutspelet.
• • •
Som sagt, staden St. Louis har väntat länge på att få något att jubla åt och vara lycklig över – och då menar jag inte bara relaterat till Blues och hockey.
De har en fint baseboll-franchise i Cardinals, som vunnit World Series elva gånger, bland annat 2006 och 2011, men de förlorade NFL-laget Rams till Los Angeles för fyra år sedan och ingen här har förstås kunnat undgå stadens förfall, eller dess image i omvärldens ögon, så hårda tider råder i östra Missouri.
Och därför kommer det bli extraordinärt förväntansfull atmosfär i den här mäktiga arenan ikväll.
Det skulle betyda så förtvivlat mycket för hela St. Louis om deras bluesmän fick kliva in genom himlens portar, det skulle vara en sådan nåd, det skulle skänka hopp och tro åt alla.
• • •
Marcus Sörensen – Sören på Rören för oss här i bloggen – tar åter plats i hajstimmet ikväll, han också.
Då är det väl bara att hänga en då.
– Mm, nickar han, det vore ju inte dumt.
Håll koll på honom.
• • •
En annan sanning som säkerligen gnager lite obehagligt i bakhuvudet hos hemmaspelarna är att man inte KAN förlora Game 6 på hemmaplan när man har 3-2-överläge i en serie.
Då går det nästan ofelbart åt helvete i det yttersta avgörandet.
Därom kan både Dallas Stars och Vegas Golden Knights vittna.
Kort sagt:
Blues vinner ikväll – eller inte alls.
• • •
Är det inte alltid så att Tre Kronor gör några riktiga magplask, och blir utsatta för sågningar monumentale, i turneringar de till slut vinner?
Jag bara frågar.
• • •
När bloggen surrar med Hästpolo-Gustav tittar plötsligt Micheal Haley, på platsen intill, och säger, på ren svenska:
– Käften!
Nordamerikanska hockeyspelare får bara lära sig de mest användbara fraser på ärans och hjältarnas språk.
• • •
Från Boston rapporteras att Bruins på torsdag delar upp hela truppen för en riktig scrimmage i TD Garden – inför publiken.
Ja, nåt måste gamla björnar göra för att hålla temperaturen uppe när alla offer är fällda och det fortfarande dröjer nästan en vecka innan nästa hjord med tilltänkta diton vågar sig in på deras jaktmarker.
• • •
Undrar just hur korresoffan har det. Jag borde ringa dörrmännen och be dem åka upp till holken och sätta på tv:n så han får se årets hittills hetaste match…
• • •
Papa Skutt vill, som han uttrycker det, inte se på några sajter att garanterar Sharks-seger ikväll.
Sedan gör han, nästan, det i alla fall.
– Jag är helt övertygad om att vi vinner den här matchen, säger han.
There you go.
• • •
Det ska bli ”severe weather” i The Lou under kvällen. Det finns till och med risk för tornados. Det vore just snyggt. Hall förstörd, match avbruten, Western-vinnare kan inte utses förrän ny match spelats nån annanstans, hela Stanley Cup-schemat välts över ända…
• • •
Om Alex Steen är den som sätter tonen för hela Blues-skvadron, då behöver inga blågulvita supportrar vara oroliga för han utstrålar en magnifikt lugn och trygg pondus när han patrullerar omklädningsrummet under förmiddagen.
– Vi ska spela vår brand of hockey och fokusera på det vi är bra på. Då ska det här gå bra, säger han och klappar sedan till bloggen i ryggen och försvinner ut i environgerna.
• • •
Melker har inte offrat någon get. Inte ens en kyckling.
Men jag sa ju…
• • •
Kollegor vittnar om att stora delar av downtown-kvarteren runt Enterprise nu är packade med fans – som pumpar Laura Branigans ”Gloria” på repeat.
Att den bortglömda 80-talsdängan blivit hela St. Louis hymn är en av hela slutspelets festligaste storylines.
Så kul – och sjukt.
• • •
Bloggens outfit?
Svart grund, som alltid – och så har jag osäkrat den beigea kavajen som alltid är med när hockeyhistoria skrivs.
• • •
Skulle det vara så att ni tycker att jag missar något ikväll ber jag redan nu att få skylla på att jag jag istället för mest ser en massa journalistflintar på pressläktarraden framför mig.
• • •
Ja, pojkar och flickor, damer och herrar, vänner och fiender: Nu är vi framme vid ett av de stora idrottsblicken i staden St. Louis historia – och en av de definitiva höjdpunkterna NHL-säsongen 2018-2019.
Ta ett djupt andetag.