Det bästa som finns

Ge mig konserter med de största artisterna, ge mig nya maffiafilmer av Martin Scorsese, ge mig oförglömliga middagar på de mest hyllade Michelin-restaurangerna, ge mig Karin Boye-dikter, ge mig Las Vegas pråligaste shower, ge mig kust-till-kust-resor, ge mig Roy Lichtenstein-utställningar på Museum of Modern Art, ge mig Lucinda Williams-album, ge mig Brage-matcher hemma på Domnarvsvallen, ge mig TV-serier det inte går att sluta titta på, ge mig oändliga kvällar vid bardisken på Dan Tana’s i LA, ge mig shopping-sprees i souvenirbutikerna mitt emot Graceland, ge mig Paul Auster-romaner, ge mig festivaler och karnevaler och parader och tivoli och cirkus och honky tonk och rock ’n’ roll.
I love it all.
Men inget – inget överhuvudtaget – går upp mot en Game 7 djupt inne i Stanley Cup Playoffs.
Inget annat får hjärtat att slå lika hårt, inget annat utlöser samma störtfloder av lustfyllda kemikalier i blodomloppet, inget annat skänker samma känsla av att…goddamned, nu lever jag!
Och here we go, folks.
Andrarundan i 2019 års giv avslutas med två uppsättningar av detta idrottens ultimata drama.
Först, ikväll, ska St. Louis Blues och Dallas Stars på ena eller andra sättet obönhörligen skiljas åt i Enterprise Center i ruffiga St. Louis – och 25 timmar senare väntar samma process på San Jose Sharks och Colorado Avalanche i soliga Silicon Valley.
Det blir ingenting annat än oerhört – bloggen lovar och svär.
God bless allt och alla som på minsta sätt medverkat till att jag är här och får uppleva det.
• • •
Idag tog jag mig för några timmar ut ur Stanley Cup-bubblan och åt en helt magnifik lunch på mexikanska femplus-krogen Comse på 21:a gatan med goda vänner från Borlänge på besök i The Big City – inklusive ingen mindre än Clas Yngström, gitarrikonen i Sky High.
Maten var den godaste jag ätit sedan 50-årsdagen på Picasso i Vegas och sällskapet fantastiskt inspirerande.
Enda tråkiga var att jag, till skillnad från övriga runt bordet, inte kunde smaka av det tydligen ypperliga vinet.
Jag skulle ju hem och och skriva det här introt och se på Game 7 och då är alkohol otänkbart.
För, you see:

Det kan, som idag, vara väldigt trevligt utanför bubblan – men bara en stund.
Sedan måste man tillbaka in, i synnerhet Game 7-kvällar, för som jag just förkunnade:
Inget är som det här…
• • •
Det där med att Blues och Stars ”på ena eller andra sättet” ska skiljas åt ikväll grep jag inte bara ur luften.
De är så jämbördiga, och deras serie har varit en sån exceptionellt hård millimeter-kamp, att det känns snudd på overkligt att det ska kunna ske.
Det gör det också för att bägge sidor haft så mycket av det berömda DET – ni vet, feelgood-känslan som bär de framgångsrika lagen genom playoff-rundorna – och gjort så djupa avtryck denna inledande månad. Både Blues och Stars hör till i år, liksom.
Men nu finns ingen återvändo. Ikväll blir ett av lagen klart för konferensfinal och det andra får höra musiken tystna. Tvärt.
Infernaliskt.
• • •
Jaha, Chuckie Brightlights fick en matchs avstängning för axeln i plytet på Josh Anderson igår.
Rimligt, antar jag. Eller i alla fall förväntat.
Men igen – det hjälper ju inte Blue Jackets.
Allt är redan över och det är det inte säkert att det varit om B’s-backen fått det matchstraff han skulle haft.
• • •
Som vanligt är det omöjligt att förutse hur den mystiska kraft som bor i själva Game 7-konceptet kommer påverka de 40 mer eller mindre unga män som nu radar upp sig på isen för en av karriärens allra största matcher.
Att många av dem genomlevt liknande maror förr spelar inte så stor roll, den där kraften slår olika varje gång.
Somliga får plötsligt svårt att andas och förlorar sin sedvanliga förmåga, andra blir som besatta av demoner och börjar prestera långt, långt över sin normala förmåga.
Det är, bland annat, det som gör de här matcherna till såna must-see-happenings.
En sak tror jag mig dock veta:
Miro Heiskanen är gjord för den här sortens ögonblick och kommer svara för en gudomlig insats.
Kom ihåg var ni läste DET först.
• • •
Under promenaden hem från den oförglömliga lunchen idag, i rätt så bedårande solsken, passerade jag flera så kallade fotbollspubar och kan upplysa Carl-Folke om att det i sanning finns människor på Manhattan som blev lika lyckorusiga som han när Divock Origi sparkade in 4-0. Jag tror inte jag hört stan jubla lika mycket sedan Giants vann Super Bowl 2012.
• • 
Oavsett vad ni där ute har för sympatier tycker jag vi kan enas om att det vore roligt om det inte blev som senast Blues och Stars möttes i Game 7 i Round 2, 2016.
Då hade Kari Lehtonen en klassisk meltdown i Stars-kassen och Blues gick upp i 3-0-ledning direkt.
Vi vill ha spänning nu. Drama. Nervdallrande ovisshet ända in i slutet.
• • •
Ken Holland har redan landat i Edmonton och höll, som ni kanske såg, sin första presskonferens som Oilers nye GM tidigare idag.
Underlig att ta del av, tyckte jag. Han ÄR ju like mycket Red Wings som hjulet i klubbmärket. Men sa alla rätta sakerna och tja, mig gör det inget om han proves me wrong och förvandlar laget med världens bäste spelare i uppställningen till en värdig contender.
• • •
Sunken Sundqvist är en annan jag tror kan få glitter i ögonen och raketbränsle i benen i en Game 7.
Stars gör klokt i att hålla koll på honom.
• • •
Nä, NHL tänker inte ge oss något andrum mellan de här omgångarna heller.
Redan på torsdag spelas första matchen i den östra konferensfinalen, i TD Garden – och det lär innebära att den första i väst avgörs på fredag, oavsett vilka som går vidare.
Tomtar.
Vi behöver en liten, liten paus då och då – ska det vara så svårt att fatta?
• • •
Kul detalj:
All tillgänglig norsk media på plats i Amerika – även min bäste kompis punk-Thomas, fotograf åt VG – har flugit till St. Louis för att se Zuuuuuke spela Game 7.
Morsomt för honom.
Bloggen? Bloggen sitter i korresoffan. Det är först i nästa omgång vi börjar varva upp på allvar.
• • •
Tänk – just nu, innan de släppt pucken i den skräniga jättehallen på 1401 Clark Avenue, är vår Game 7 fortfarande ett blankt, vitt ark.
Vi vet ingenting alls om vad som kommer hända. Nada. Men snart är vi indragna i svavelosande debatter om brakande tacklingar och kontroversiella domslut och hisnande finter och galna räddningar och ohyggliga slagskott och sekvenser som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.
Det är så fascinerande.
Fast, jo, en sak vet vi faktiskt redan nu:
Två makalösa hockeylag ska spela en match som definierar karriärer och skriver om öden.
Ridån går upp – den börjar nu.