Ett ögonblick i evigheten

Ett liv är så långt – och ögonblicken som formar och definierar det så korta.
Allt kommer verkligen, som Bud Fox konstaterar i ”Wall Street” när han ska möta Gordon Gekko för första gången, ”down to a few moments”.
Enstaka beslut vi tar, random händelser vi är med om och tillfälliga ingivelser vi får avgör i allmänhet hela våra levnadsbanor.
För inga andra är det lika sant som för de som uppträder på idrottens största scener.
De kämpar och sliter och plågas och blöder i tusentals matcher och tävlingar.
Sedan är det en enda sekvens, några få sekunder, som bestämmer vilka de är i omvärldens ögon – och hur de skrivs in i historien.
Ett skott, en fint, en lyckosam studs i kaoset runt kassen – eller en förfärlig tabbe – kan bli allt.
Som för Stephane Matteau.
Han spelade 848 grundseriematcher och 109 slutspelsditon under sina sexton säsonger i National Hockey League. Men hela hans arv, hela hans gärning, finns fångad i ett litet fragment av tid från 1994 – infruset i evigheten – när han råkade snubbla in den avgörande pucken i en mytomspunnen Game 7 på Madison Square Garden och skickade New York Rangers till Stanley Cup-final.
”Matteau, Matteau, Matteau”, var allt kommentatorn Howie Rose lyckades få ur sig – och formulerade samtidigt resten av livet åt den försynte fransk-kanadensaren.
Likadant kommer det vara för Lars Eller.
När allt är sagt och gjort är det för sekunden i T-Mobile Arena i Las Vegas 7 juni 2018 när han störtade in i målgården bakom Marc-Andre Fleury och stötte in pucken som gav Washington Capitals första Stanley Cup-titeln genom tiderna han kommer vara ihågkommen och älskad.
Den aspekten är ett av de främsta skälen till att matcher som den vi ska se denna egenartat regniga och kalla söndag i San Jose känns så stora, så episka, så laddade.
När den börjar vet vi ingenting om vad som ska hända. Den är ännu en oskriven saga, en historia som inte fått form och innehåll ännu.
Men när den efter 60 effektiva minuter – eller mer! – nått sin slutpunkt kan den likafullt ha stöpt om ödet och givit hela karriärer ny gestalt.
Nej, denna matiné avgör inte utgången i västra konferensfinalen definitivt – det ska spelas en Game 6 i St. Louis på tisdag, vad som än händer – men den kan öppna vägen rakt in i Stanley Cup-finalen för endera laget.
Så det där ögonblicket, de där omvälvande skärvorna av odödlighet, bara väntar på lejonen som alldeles strax stormar ut på den nyspolade isen i Sharktank.
Erik Karlsson, Ryan O’Reilly, Logan Couture, Vladimir Tarasenko, Brent Burns, Jaden Schwartz, Joe Pavelski, Oskar Sundqvist, Big Joe Thornton, Alex Steen…allihop kan åka rakt in i sina karriärers klimax.
Som Bud Fox också säger om de few moments det comes down to:
– This is one of them.
Embrace it, boys.
• • •
Jaha, ni glada där ute i den digitala spenaten – efter några dagars förvirrat kryssande i Silicon Valley är bloggen alltså tillbaka i skarpt läge.
Get used to it, ber jag att få förkunna.
Från och med nu ”sänder” jag varje match som återstår av NHL-säsongen 2018-2019 live, alla logistiska och utmattningsbetingade hinder be damned.
Det är alltså nu det börjar på allvar…
• • •
Att höra klockan ringa vid 07.30 för att det ska spelas hockeymatch känns minst sagt lugubert. Som vore man småbarnsförälder och skulle köra sina knattar till nån kall hall i utkanterna av Hallstahammar.
Men vi har matiné monumentale här borta idag. Klockan är de facto bara 12.00 när pucken släpps i Sharktank, så ingen snooze för Bjuppe Biff – det är bara att gå upp, ta en kall dusch, svida på kostymen och dundra iväg i gryningen.
Men undrar dock: Hur reagerar The Bohemians of Bay Area på att behöva spela redan nu?
Något säger mig att EK65, Burns, Jumbo Joe, Evander Kane och Tomas Hertl är lika glada över att behöva stiga upp i svinottan som Alex Ovetjkin och hans vapendragare i amerikanska huvudstaden.
I så fall kan allt ta en ände med förskräckelse idag.
• • •
Ännu har inga Sharks-fans kommit fram och sagt ”Hello Biffen, kan du göra Raketen för oss”, men jag räknar kallt med att det kan hända…
• • •
En annan fråga, orelaterad till klockslaget, är förstås hur Erik mår.
Han spelade mycket sparsamt i tredje perioden i fredags, trots att Sharks jagade kvittering, och det indikerar att något inte alls är som det ska.
Sure, han bar Ottawa genom ett helt slutspel på en fot för ett par år sedan, men det är förstås ett jäkla aber för hajstimmet om han inte hålla gaspedalen nertryck hela tiden.
Också:
Det är väl själva fan att den största artisten vi har aldrig får vara helt frisk och hel.
• • •
Igår kväll satt en kvintett murvlar på mikrobryggeriet Uproar, beläget på svängiga 1st Street, och ni tror mig inte men Mister Steak och Ribs Bjuppe Biff höll på att föräta sig på gratinerad blomkål.
Sånt tjafs tittar jag vanligen inte ens åt, men faktiskt – det var sensationellt gott.
Det var lokala pilsnern Golden Ticket också.
• • •
Berube ser nöjd ut när han i arla morgonstunden möter pressuppbådet i det så kallade intervjurummet här i environgerna – i synnerhet när han får frågor om hur mycket hans pojkar tacklas.
– Jag gillar hur vi gör det nu. I första matchen smällde vi bara utan att tänka oss för. Nu ser vi till att ha pucken under kontroll. Och tacklas ändå.
Såpass.
• • •
Halva San Jose är avstängt idag. Inte för att Sharks spelar utan för att Viva Calle – ett gatlopp där vem som helst får delta, med cykel eller skateboard eller whatever – arrangeras samtidigt.
Synd inte Calle Johansson är här då.
Nej, förlåt…
• • •
Nog vore det, vad heter det…intressant!…om Patrick Roy fick coachjobbet i Ottawa.
Han kanske inte är bra, men han är tvivels utan färgstark.
• • •
Enligt DeBoer är Erik ”OK”, men han säger också att han har några killar som ska testas på matchvärmning innan man avgör om de kan spela eller inte.
Hm.
• • •
Frukost har aldrig varit min grej, det tar i allmänhet många timmar innan jag får aptit, men när de dukar upp så förföriskt som i pressloungen idag blir jag rena Eken och hugger för mig av både frukt (!) och äggröra (med mycket tabasco på!) och bacon och korv och grits – och sitter nu här på pressläktaren mätt och belåten som King Robert i första Game of Thrones-säsongen.
• • •
Alla närvarande i mitt skrå tror sig veta att det till slut kommer bli en Game 7 även i den här serien.
Well, ja, stjärnorna tycks onekligen ha formerat sig på det viset på himlavalvet.
Men jag säger så här:
Om Sharks vinner idag blir det definitivt Game 7, för de är fantamme patologiskt oförmögna att göra två bra matcher i rad.
Vinner däremot Blues tror jag dock att dom tar det hemma i Enterprise Center på tisdag.
Vad har spårets drottningar och kungar för teorier?
• • •
Vi klagade lite på stämningen i hajtanken de första två matcherna i den här serien och tyvärr är det väl så att starttiden 12.00 inte direkt främjar ramalama.
Bara de mest hängivna Gris-Ollar hinner öla upp sig ordentligt den här tiden på dygnet – alla andra har halva kroppen kvar i sängvärmen, liksom.
I gengäld kan gott om kids komma hit och ha roligt utan att deras päron hotar att ta hem dem i förtid, ens om det blir övertid.
Det gör alltid allting lite roligare.
• • •
Det gläder mig, å de gamla nöjesjournalist-kollegornas vägnar, att Nederländerna vann Eurovision-hallabaloot igår.
För min del handlade den där tävlingen, när jag bevakade den, bara om vilket land jag skulle få spendera en vecka i året därpå och Holland känns därvidlag som en liten dröm.
• • •
Hockeyspelare brukar ofta påstå att de aldrig tittar på matcher när de inte spelar själva, men låt mig gissa att de flesta Boston-björnar sitter parkerade i sina soffor och spanar in det kommande finalmotståndet just nu.
Kanske har de rentav lagsamling hemma hos Bergeron eller Marchand och tittar ihop.
Nåt måste de ju hitta på i väntan på nästa match – fortfarande en dryg vecka bort.
• • •
Bloggen har sin ljusblå, sommarlätta kavaj idag.
Den brukar borga för stor hockey.
• • •
En trio som verkligen tycks vara redo för de där stora, omvälvande ögonblicken är Alex Steen, Sunken Sundqvist och Ivan Barbashev.
Senaste tre matcherna har den formationen – fjärdekedjan, typ – varit lika nyttig för Blues som Mojo- och Coyle-linan varit för Bruins.
Det är, som vi så ofta tjatat om här, just den sortens killar som måste ta tre steg framåt om lag djupt inne i playoff ska ha någon chans och well, here they are.
• • •
Tio minuter innan lagen kommer in för matchvärmning spelar DJ-stjärnan i Sharktank The Clashs ”Train in Vain”.
Det ska han ha en stor jävla eloge för.
• • •
Sharks har också pjäser som BORDE vara beredda att kliva fram och omfamna möjligheten att stanna tiden idag, men några av dem är missing in action sedan fler veckor tillbaka.
Evander Kane, Tomas Hertl, Kevin Labanc, Marcus Sörensen och Brent Burns – det är fan upp till dem nu.
• • •
Det visste jag inte, men Steve Wozniak – han som startade Apple ihop med Steve Jobs och fortfarande bor kvar här i Silicon Valley – är hardcore Sharks-fan, har säsongskort sedan många år och tar sig till och med på bortamatcher.
Idag står den vanligtvis skygge keruben och hojtar i match-jersey på bild i lokaltidningen Mercury.
Se där, en liten kändis kvar på NHL-läktarna ändå.
• • •
Erik är i alla fall med på värmningen – och ser ut som vanligt.
• • •
Stunden som kan förändra allt är alldeles strax här och vi tar och ger Bud Fox slutordet innan startskottet går.