För mycket av det goda är underbart; Game 7 igen!

De få gånger i barndomen – oftast kring högtider som jul och och midsommar – jag fick ha kul hela tiden, utan att tänka på läggdags, läxor, grönsaker, städa rummet och annat tråkigt undrade jag alltid:
Varför är inte livet alltid så här? Varför får man inte alltid vara uppe precis hur länge man vill, äta godis och dricka läsk jämnt, se på ˝Macahan” och ”Spanarna på Hill Street” varje kväll och leka cowboys med Johan Lång hela dagarna?
Sedan växte jag upp och blev ansvarsfull och ”mogen” och försökte i alla låtsas att jag förstod att det finns mer än lek – fast den där frågan lämnade mig aldrig:
Varför ska livet inte alltid vara roligt och häftigt och givande och exalterande, undrade även den förment vuxne Biffen.
Inget gjorde mig mer beklämd än förnumstiga vänner och bekanta som, exempelvis i slutet av en yster fest, slog fast att ”nej, nu får det vara slut. Det är en dag i morgon också. Lagom är bäst. Låt oss städa upp och återgå till vardagen”.
Fuck that.
Jag vill ha överflöd av kul. Kickarna ska komma slag i slag – hela tiden. För mycket av det goda är ingenting annat än underbart.
Vardagens outhärdliga gråhet ska bekämpas – inte omfamnas.
Men först nu, i vad som väl dessvärre måste kallas medelåldern, har jag hittat ett läge där denna hållning i alla fall delar av året går att bejaka på riktigt – och det tackar jag NHL och, framförallt, Stanley Cup för.
För det är ju det verkligt förtrollande med det som händer just nu.
Det finns inga gränser för det roliga, inget tråkigt stopp, inga inskränkningar i rätten att vara lycklig dygnet runt.
Kväll efter kväll kan vi stänga ute allt det trista och träliga där ute i världen med oförglömlig hockey, overklig spänning och sprudlande eufori.
Som nu.
Vi har inte ens hunnit hämta oss efter den outhärdligt nervkittlande Game 7-krevaden i St. Louis igår – men det är bara att ladda om för nästa utmattande do-or-die-pjäs på en gång; en i San Jose i Kalifornien mellan Sharks och Avalanche och den kan mycket väl bli ännu mer oförglömlig.
Det är verkligen som att vara liten och få en ny leksak, eller en ny sprängfull godispåse, vareviga dag.
Så ska livet vara – och så är det just nu.
• • •
På Stefan Johanssons inrådan hällde jag i mig en välbehövlig skvätt Woodford Reserve när allt var sagt och gjort igår och fick väl ner pulsen något – men inte tillräckligt för att kunna sova ordentligt.
Det är väl det enda abret just nu (plus den förbannade kronkursen, men nej – vi skulle ju hålla det tråkiga och träliga stången!). Allt är så kul och upphetsande att man, eller i alla fall jag, sover lika dåligt som en knatte som väntar på att tomten ska komma och fylla strumporna med klappar.
Det betyder att Herr Biff idag är en smula mosig, men det tar vi inget extra för. Det hör till – och så fort de släppt pucken i Sharktank kommer adrenalinet och dopaminet att skölja bort varje tillstymelse till trötthet.
• • •
Upp till kamp emot kvalen, hajar och lavinkrigare – sista striden det är, för att nu helt otippat travestera kampsången de på sina håll sjöng för åtta dagar sedan (nej, inte Jarkko…han demonstrerar inte på första maj!)
Hittills har alla ronder i serien avgjorts på grundval av vem som så att säga kunnat sätta tonen, fått sin vilja fram och tvingat motparten att anpassa sig istället för tvärtom. När Avalanche haft utrymme att utnyttja sin snabbhet och sin explosiva kreativitet har de vunnit, när Sharks – oftast på hemmais – lyckats skruva ner tempot och gett matcherna en tyngre prägel är det de som triumferat.
Men ikväll handlar det om Game 7 så det är långtifrån säkert att gamla sanningar gäller längre.
Nu fastställs utgången lika mycket, eller nästan lika mycket, av vem som har hårdast stål i ryggraden, vem som bäst pallar det psykiska trycket, vem som blir stridslysten snarare än rädd och – det ska ju inte glömmas bort – har mest tur.
Get ready to rumble!
• • •
Efter de få timmarnas slummer i förmiddags gick jag, faktiskt, ut och fick slutspelsskägget trimmat – och kalufsen klippt – hos min ryske barberare.
Det är ju egentligen förbjudet, man jinxar om man krånglar med ansiktsbehåringen mitt under pågående playoff-serier.
Fast det gäller å andra sidan bara spelarna.
Vad en nobody till bloggare gör eller inte gör påverkar ingenting.
Väl?
• • •
Kvällens verkliga hot topic:
Joe Pavelski kan komma att göra comeback för Sharks. Huruvida han verkligen är redo avgörs efter matchvärmningen.
Vad han kan tänkas bidra med rent hockeymässigt efter så lång frånvaro med en så allvarlig skada kan man undra, men det vore tveklöst en moralisk boost för hela San Jose – och då menar jag hela den där just nu febriga stan i hjärtat av Silicon Valley.
• • •
Här kommer det en underbar nyhet. Jimmy Jazz Wixtröm följer Tre Kronor bakom kulisserna i årets VM också. Hans fullständigt unika inside-rapporter har varit hela turneringens höjdpunkter de senaste åren och här är årets första.
• • •
Fram till Gabe The Babes sudden-mål hade Avs omsusade förstakedja det lite tungt i förrgår – trots fördelen av att spela hemma i Pepsiburken då.
Ska de ha en realistisk chans i hajtanken ikväll behöver det definitivt se annorlunda ut för dem.
• • •
Mer från de excellenta kollegorna på Sportbladet:
Stefan Holm, en intervjureporter av absolut världsklass, publicerade idag den överlägset bästa intervju jag överhuvudtaget läst med Elias Pettersson.
• • •
Det var i slutet av andrarundan, i de viktigaste matcherna mot Rangers, och sedermera i konferensfinalen mot Penguins Erik Karlsson höll på att göra hela 2017 års Stanley Cup Playoffs till sin magnifika soloshow.
Ska det bli en repris i år är det således ikväll den glada laxen från Landsbro börjar stegra på allvar.
Vore en syn för gudar – det vet vi i sanning.
• • •
Som ni hörde mig gnöla om igår börjar alltså östra konferensfinalen redan i morrn, utan att vi får ens ett dygns på oss att ställa om emotionellt för starten av en ny runda, men i gengäld hör jag det surras om att Game 2 i den serien blir en matiné och i så fall först på söndag.
Det vore trevligt av en massa anledningar, bland annat är hotellpriserna i Boston Town nere på på civiliserade nivåer igen.
Hm…
• • •
Gabe The Babe Landeskog skulle det också vara väldigt roligt att se i en konferensfinal.
Han har aldrig varit där tidigare – det vill säga: så nära Stanley Cup-finalen – och det känns på många sätt som att ingen annan svensk drömt lika länge, och lika intensivt, om bucklan som han.
Det är svårt att inte hålla lite extra på Gabriel – också.
• • •
Imorrn, när Bruins och Hurricanes startar, vill jag dock förvarna om att det inte blir någon liveblogg.
Hur underbart det nu än är med för mycket av det goda behöver jag en restart, just för att ställa om känslorna, och protesterar mot NHL:s hets med en night off.
Först därefter börjar konferensfinalerna på riktigt…
• • •
Sören på Rören får sin revansch för missen senast och han får det snabbt, jag känner det på mig.
• • •
Som vi lärde oss – eller blev påminda om – igår hänger det en del på målvakterna också.
Jones eller Grubauer – vem är mest Big Game?
• • •
Jamen okej, eftersom livet alltid ska vara en enda stor kick och en enda stor fest – nu vevar vi igång ännu en Game 7-batalj for the ages.
Håll i hatten!