”Hello Biffen”: Bloggen på watch party med Crankshaft

En liten saga om när Biffen Baloo går på watchparty med Douglas Murray i San Jose.

Avaya Stadium, belägen intill landningsbanan på San Jose International, är vanligen skådeplats för MLS-laget Earthquakes hemmamatcher, men den här fredagen har några hundratals hockeyfans samlats på en gräsplätt bakom ena kortsidan för att se fjärde matchen i konferensfinalen mellan lokala favoriterna Sharks och St. Louis – spelad i Enterprise Center i Missouri – på en storbildsskärm



– Det är lite lite folk, konstaterar Crankshaft medan han kränger av sig en jacka så han kan posera i Sharks-jersey, givetvis med gode vännen Joe Thorntons nummer 19 på ryggen.
– Under några av matcherna mot Vegas och Colorado var det absolut fullknökat. Man såg inte en fläck av gräset . Men nu har det varit taskigt väder och matchen är ju inte direkt avgörande, så det blir inte riktigt samma drag.
Nå, de som kommit har i alla fall kul, för om inte annat får de träffa Crankshaft. Han är fortfarande folkkär som en hel Lasse Berghagen efter sina åtta år som Sharks tuffaste back och precis alla på watchpartyt vill hälsa på honom.
Han poserar på bilder med små knattar, skriver autografer åt andäktiga tonåringar och pratar med gamlingar som vill veta om hur det var den där gången när han sänkte Ryan Kesler med en atombombstackling.





Och bjässen från Stockholm – som jobbar åt Sharks med affärsutveckling och dessutom driver klubbens alumni-verksamhet – tar sig tid med alla.
– Douglas är en en fantastiskt vänlig person. Det är därför han är så populär. Det, och för att han var ett sånt jävla monster på isen, skrockar Danny Miller, speaker i Sharktank och tillika den som håller i kringarrangemangen under watch partyn som det vi bevittnar.
Crankshaft lovar också alla han pratar med att Sharks kommer vinna duellen i St. Louis.
– Jag känner det bara på mig, säger han.
Sedan börjar matchen – och efter 35 sekunder vallar Barbashev in 1-0 till Blues.
– Fan också, grymtar Mister Murray. Kom, vi går till baren.

Under reklampauserna i sändningen från St. Louis underhåller speaker Miller med olika slags aktiviteter och Dogge är inblandad i det mesta.
Han drar lotter och leder ramsor och poserar på ännu mer bilder med ännu fler fans.
Dessvärre får herrarna plötsligt för sig att blanda in Douglas gäst i föreställningen också.
– Det här, hojtar den roade djurgårdaren, är en superkänd journalist från Sverige som heter Biffen. Kan jag få höra er alla hälsa honom på honom med ett eftertryckligt ”Hello Biffen”.
Ett par hundra Sharks-fans svarar direkt:
– Hello Biffen!
Jag hälsar fåraktigt tillbaka och tvingas också säga nåt i mikrofonen om att jag tror att Sharks tar hem cupen i år.
Sedan föreslår Dogge att jag ska leda publiken i ”Raketen” också – som Kungen med scouterna – men det ska jag verkligen inte.
– Han får hellre köra över mig som han körde Andrew Shaw mot Chicago för några år sedan, gör jag klart när Miller insisterar.
Crankshaft har mycket kul.
– Vi måste leta på någon som filmade när de ropade ”Hello Biffen”, tycker han.
Det måste vi inte alls.

Uppe på bildskärmen stretar Sharks på för att få till en kvittering men kommer ingen vart, så Crankshaft lägger sig på en uppblåsbar säng han fått av Q – Earthquakes officiella maskot.

– Det här kommer hjälp Thornton att sätta en puck, deklarerar han.
Då gör Tyler Bozak 2-0.
Den blågule bjässen far upp och sparkar iväg sängen med sån kraft att maskoten nästan ser rädd ut.
Det löser Crankshaft med en kram.


Jag får en jag också – av Q.
Sen går vi till baren igen…
Andra halvan av matchen ser vi, något otippat, på en BBQ-restaurang vägg i vägg med Avaya-stadion.
Så fort vi fått in ribs och korvar och brisket och öl och bourbon är kompisen Thornton bara millimeter från att vräka in en puck på den omöjlige Binnington.
– Aaaaaah, vrålar Dogge så en servitris som råkar gå förbi sånär får hjärtstillestånd.
– Oj, ursäktar han sig, jag ville inte skrämmas. Men det är ju Sharks på tv…
Det är ju det och till slut, knappt sju minuter in i tredje perioden, lyckas Tomas Hertl faktiskt reducera.
Då skriker Crankshaft ännu mer, men servitrisen är beredd och svimmar inte. Hon bara tittar storögt på honom.
– Nu tar vi det här, lovar mannen som förr uppträdde i tröja nummer tre och river en strimma saftigt kött
Det går dock trögt och ju närmare slutsignalen vi kommer, desto större blir frustrationen vid bordet.
– Den där jäveln, ryter han om en Blues-spelare vars identitet ska förbli en hemlighet, honom skulle man….ja, vi låter bli att berätta vad man ”skulle” också.
Trots hård forcering i slutet, och en lång radda icing-puckar från Blues sida, går det inte. Sharks förlorar till sist med 2-1 och Dogge muttrar bittert ner i bbq-såsen.

Men han repar sig snabbt.
– Vi tar det i de två kommande matcherna istället. Nu beställer vi in mer, hojtar han.
Kvällen hinner bli hyggligt sen innan vi är färdiga med det vi har på tallrikarna, och i glasen, och sängen lockar.
– Ja, för mig med. Jag ska upp och spela tennis vid åtta, meddelar Crankshaft och det kan han ju försöka lura i någon annan.
Men mycket riktigt:
När jag vaknar framåt förmiddagen ligger ett sms sedan länge och väntar i mobilen.
– Vaknat ännu? Jag har just spelat i två timmar.
Konklusion:
Douglas Murray är fortfarande kung – och den som är i San Jose på tisdag, under Game 6 i St. Louis, bör inte missa chansan att gå på watch party och träffa honom!