Rumble Monumentale in California

Solen hänger väldig och ogenerat glimrande på en himmel så djupblå att till och med vykorten i ställen utanför souvenirbutikerna blir avundsjuka.
Palmkronorna häver sig stilla och värdigt i en försiktig bris.
Den ljumma luften i den lummiga parken mitt i centrum, kringgärdad av byggnadsverk som vittnar om lika starka som betagande latinska influenser i trakten, doftar av blomster och matolja och evigt solsken.
Och plötsligt, genom den somriga förmiddagsidyllen skär ett vrål som ekar mellan fasaderna i flera sekunder:
– Let’s go, Sharks!
Yes, ladies and gentlemen – bloggen har bytt kust och installerat sig i San Jose, California.
I denna paradisiska tillflyktsort i hjärtat av Silicon Valley inleds ju den västra konferensfinalen i 2019 års Stanley Cup-slutspel, mellan supertungviktarna Sharks och Blues, idag och…ja, var ska sleven vara?
Det kommer bli ett episkt krig och det kommer bli det omedelbart och jag ser i sanning fram emot att, genom bloggen, få ta med er ut på slagfältet.
Är ni redo?
Jag med.
Nu varvar vi upp på allvar – och fortsätter gasa hela vägen in i mål!
• • •
Det tar ju sin lilla tid att flyga över kontinenten och jag stod igår kväll vid gaten på JFK och gruvade mig rätt ordentligt över att behöva sitta nerklämd i ett trångt ekonomisäte i över sex timmar.
Då kallade de mig plötsligt till podiet, berättade att jag blivit uppgraderad till förstaklass och gav mig ett nytt boardingpass med för säte 4A.
Utan avgift (så redaktionssekreterare Flash vet det…)
Det är just den sortens ”breaks” man då och då behöver när man befinner sig på rull över kontinenten under jobbresor, för sedan låg jag i en regelrätt säng och hade det så gott att jag nästan önskade att de flugit vidare till Hawaii, i sex timmar till.
Men då hade jag ju inte fått se någon hockey och så kan vi inte ha det…
• • •
Det går att känna nu.
Temperaturen stiger. Insatsen höjs. Allvaret är här – på riktigt.
Under de inledande två playoff-rundorna är slutmålet, vad vi än suggererar oss till för tillstånd, fortfarande svårt att se. För mycket återstår, man kan inte tänka så långt. Det blir bara…abstrakt.
Men nu, när The Four Last Standing gör sig redo för den näst sista striden, tornar portarna till himmelriket ofrånkomligen upp sig vid synranden.
Det krävs bara fyra segrar till, sen kliver de inblandade spelarna uppför trapporna, genom en allé av brinnande marschaller, och in under dess guldglänsande båge.
Vissa av dem har varit här förr, för andra är upplevelsen alldeles ny, men var säker – hjärtat bultar i bröstkorgarna på allihop. När fantasin de åtrått i hela sina liv, som de längtat och törstat så länge de kan minnas, plötsligt finns inom räckhåll kan de helt enkelt inte undvika att få Lord Stanleys feber.
Likadant är det för fansen.
Det är det som känns i luften – och det är den känslan i luften som gör konferensfinaler så otroligt kittlande och upphetsande.
• • • 
Det var dock till San Francisco jag flög in igår, sådär en 40 minuter norr om San Jose, för det gick inte att få ihop logistiken kring direktflighter hit (och det blev billigare med ett rum på flygplatshotell, Flash….) och tänka sig – trots att jag landade mitt i natten kan jag svära på att jag såg han Facebook-chefen, Zuckerberg, gå och huka i ankomsthallen.
Vilken grej.
• • •
Just här rakar temperaturen upp mot kokpunkten – och förbi – också av det blotta faktum att det är Sharks och Blues som kolliderar i den tidiga sommarkvällen.
De är det här slutspelets Ali och Foreman, bona fide heavyweights monumentale, och ingen förväntar sig något annat än ett fruktansvärt fysiskt och brutalt världskrig.
Inte spelarna heller.
– Det kommer definitivt bli helt andra typer av matcher än mot Avalanche. Men vi är redo, sa Ko-Ture igår och lät nästan lite hotfull.
Håll känsliga personer från tv-apparater och laptops, det är ett seriöst råd.
• • •
Bloggen kan redan nu avslöja att ni får avnjuta Kenny Albert vid micken i natt.
Det vet jag bestämt för när jag efter förmiddagens Uber-tripp ner hit sitter på klassiska Original Joe’s och äter brunch kommer det plötsligt fram nån till bordet och påkallar uppmärksamhet – och när jag tittar upp från min fina scramble är det USA:s bäste kommentator som står där och flinar.
– Gott?
Väldigt.
Allting på Original Joe’s håller världsklass.
• • •
EK65 tillbaka i konferensfinal…lite drar i alla fall jag efter andan varje gången den tanken slår mig.
Förra gången han intog den här scenen, 2017, ställde han ju till med en av de största soloshowerna Stanley Cup någonsin sett.
Likadant kommer det inte bli den här gången, han är inte ensam superstar i Sharks – ”jag har kunnat hålla mig i skuggan här”, som han uttryckte det på en presskonferens igår – och de ömmande ljumskarna hämmar honom lite mer än vad den söndertrasade foten gjorde för två år sedan.
Men ändå.
Erik i konferensfinal…själva begreppet har lite samma klang som ”Springsteen på Ullevi”.
Det är en ren ära att vara här och följa honom.
• • •
Det där ropet som river sönder min förmiddagsfrid är ingen avvikelse, om man säger så.
San Jose har hungrat efter en Cup i flera decennier, såg drömmen dö på mållinjen så sent som 2016 och tycks nu, när den sällsynta chansen till redemption åter uppenbarar sig, ha försatts i ett tillstånd av absolut trans.
Det ska hända nu.
Det här är året.
Det finns inget annat än att folkhjälten Jumbo Joe Thornton och hajarna i hans flock ska bäras fram till den ultimata triumfen.
Så ropen fortsätter eka hela dagen, till ackompanjemang av smattret från vimplarna som sitter fastnitade i sidorutorna på nästan alla bilar – och här inne kommer det bli sånt tryck att vi som inte tagit reda på var närmaste sjukvårdare, redo med plåster för trasiga trumhinnor, befinner sig kan få ångra oss.
• • •
Fast det är med att Erik kunnat ”hålla sig i skuggan” är bara delvis sant.
Han behöver inte köra bussen på isen, det finns gott om chaufförer i hajstimmet, absolut – men Erik Karlsson står aldrig i någon skugga.
Det skulle strida mot hans själva natur. Han är alltid the center of attention i alla rum han vistas i, utan att ens tänka på det. Det bara blir på det viset.
Så det så.
• • •
Idag är det exakt en månad sedan slutspelet började.
Bara en sån sak.
• • •
Många murvlar, med er Baloo i spetsen, muttrar och ömkar sig över att vyn från den tempoära auxillery-boxen högst upp på ena kortsidan sannerligen inte är den bästa i världen.
Utom Kramer från Hörnett – också känd som Jonathan Lindqvist
Så här lugnt reagerar han, som vanligt, på allting

En ångermanländsk zenbuddist i all sin prakt.
• • •
Att mycket fokus riktas mot Jumbo Joe och hans dröm om en cup innan ridån slutligen går ner är bara naturligt, men personligen tycker jag att åtminstone en liten skvätt av den sortens spotlight-sken på borde landa även på Alex Steen.
Han är inte bara den den svensk som spelat i NHL under längst tid – tillsammans med Niklas Kronwall och Henke Lundqvist.
Han fick också vänta förgäves på ett mästerskap under alla år pappa Thomas spelade i ligan.

Så är det någon som drömt och längtat länge efter det som står på spel nu är det Alex.
Må gudarna vara med honom nu.
• • •
Matchen börjar redan 17.00, lokal tid.
Det tycker jag är i tidigaste laget för en slutspelsmatch – bland annat för att jag inte hinner komma upp i normal intro-längd.
Men i gengäld kommer det finnas gott om tid för avslappningsövningar efteråt och ja, låt oss säga att det är många kollegor på plats som brukar vara bra i den grenen.
• • •
Craig Berube ger ett välkammat och prydligt intryck under en presskonferens två timmar innan puckdrop, men den fronten kommer snart krackelera.
Kolla när de zoomar in honom båset. Efter en halv period brukar han se helt härjad ut, med håret på ända och slipsen på sned.
Mycket kul.
• • •
Inte nog med Kramer från Hörnett. Den ständigt glade Henke Sjöberg från Hockeynews är här också.
Svenskfest råder på pressläktaren.
• • •
Apropå Kronwall hör jag att Staffan gör succé som expertkommentator åt SVT i Slovakien.
Kul.
Det är en roll som garanterat skulle passa även storebror; jag kan se en framtid när han följer med bloggen som bisittare under ett helt slutspel,
Men det dröjer.
Först vet ni vad som gäller för honom:
One more year!
• • •
Nu tar vi ett djupt andetag, mina vänner.
Det som troligen blir hela slutspelets mest explosiva urladdning ska precis börja.

Håll i er.