Sanningens ögonblick i Raleigh

Nu, ikväll, avgörs den östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2019.
Inte en teknisk mening – det är blott den tredje matchen mellan Hurricanes och Bruins som avgörs i PNC Arena och vad som än händer ska fyra matcher spelas i alla serier.
Men ni vet och jag vet och alla inblandade vet: Går björnarna upp i 3-0-ledning är det slut.
Finito.
Game over.
För då måste Canes vinna fyra raka, varav två i TD Garden, och morsning korsning – det finns inte en chans.

Så:
På något vis är Rod Brind’Amours Bunch of Jers således tvungna att samla sig till årets – ja, för flera av dem handlar det rentav om hela livets – insats ikväll.
Det räcker inte bara att spela bättre än i förra matchen, i söndags.
De måste spela OERHÖRT mycket bättre.
Personligen hoppas jag att de klarar det. Inte för att jag håller mer på Canes än på Bruins, men det vore skoj om det inte var över på en gång. Vi vill ju ha drama och spänning och långa serier som suger musten ur oss.
Men jag tvivlar starkt.
Bruins har helt enkelt varit så mycket bättre och och björnflocken är fullspäckad av gamla playoff-warriors som vet att man inte kan vänta utan ska hugga när motståndaren har halsen blottad.
We will see.
Men tag i er i akt, mina kamrater.
Det är konferensrundans första avgörande ögonblick vi har framför oss.
• • •
Här på den västra planhalvan har bägge lagen och alla journalister och hangarounds idag lämnat San Jose och – via connections över hela kontinenten – flugit till St. Louis.
Utom bloggen.
Jag stannar i Kalifornien och kommer, enligt känt gammalt upplägg, vara kvar här i väntan på Game 5 på söndag.
Lite andra jobb ska göras och det blir så mycket stök och krångel att flänga fram och tillbaka när serien ändå inte kan avgöras – och antagligen går till Game 7, varmed det blir till att flyga så det räcker nästa vecka.
Så be ready – i veckan följer en räcka hotellrumsbloggar. Plus, med lite tur, en annan rolig grej.
Just nu sitter jag nere på the Monterey Peninsula, söder om Silicon Valley – för där är det som vanligt någon mässa och omöjligt att få tag i rimliga rum – och har småbedårande utsikt över Stilla Havet.
Den – utsikten – ska förhoppningsvis kunna inspirera till stordåd.
• • •
Vad som möjligen ändå kan tala för The Bunch of Jerks är just PNC Arena – vulkanen i skogen utanför Raleigh.
Där har de hittills varit oslagbara under sitt första slutspelsframträdande på ett decennium och helt klart – trycket i den fullpackade ladan kommer bli en utmaning för B’s.
Bergeron och Chara och Marchand och Mojo och de andra har upplevt mycket genom åren, men knappast atmosfär lika fysiskt förtätad som den de åker in i nu.
Inte har de haft Hamilton The Pig mot sig heller…
• • •
Just som jag hade parkerat utanför en Jack In The Box nånstans i den ljuvligt kuperade Cannery Row-trakten i eftermiddags, och rotade i panik i resväskan efter ett presskort jag trodde jag hade glömt på rummet i San Jose, ringde Gabe The Babe Landeskog och berättade om bakgrunden till sitt VM-beslut.
Sedan var det bara att sätta sig i cheese burger-oset och randa en text.
Så kan det också gå till.
Och med det samtalet, och den texten, är Vilka-kommer-till-VM-operationerna över för den här gången. Grönborg har spikat truppen, inga andra kan bli aktuella ens om tredjerundan tar slut fort.
Förlåt mig om jag tycker det är lite skönt…
• • •
Brind’Amour förväntas stuva om rätt ordentligt i formationerna ikväll och det är ju aldrig ett bra tecken att behöva göra det mitt under en slutspelsserie – och allra värst är det om coachen känner sig nödgad att börja dribbla med målvakterna, men tydligen överväger han det också.
Mrazek har inte riktigt varit sig själv sedan han drog sönder en ljumske mot Islanders och kan således komma att ersättas av Curtis McElhinney i Game 3.
Oroande – men kanske nödvändigt.
• • •
Sms från Big Papa Wennerholm i Bratislava:
”Igår kom en ganska överförfriskad svensk supporter fram till mig på pressläktaren och sa:
– Tjäna Bjurman.
På bred värmländska.”
Ha ha, stackars Big Papa!
• • •
Det är värt att påminna om igen, nu när han ska ut på scenen igen:
Marcus ”Mojo” Johansson spelar sitt livs hockey för närvarande och håll med – nog vore det bra häftigt om han ett år efter den missade festen med polarna i Washington fick vinna Stanley Cup på egen hand.
Jag gissar att alla i Caps som spelade med honom under alla de där åren för några veckor tänker bort rivaliteten och håller på Bruins.
• • •
På NBC-bilderna från tailgate-partyt utanför PNC är det en snubbe som ser ut precis som Linus Hugosson från NHL-timmen som står och skriker ”Let’s go Canes” med rödsprängd panna.

Har professorn flugit down south och gone wild?
Det vore lite otippat.
• • •
Nu, när värmningen startar, kommer beskedet att McElhinney leder laget ut på isen och det innebär med all säkerhet att han startar.
There you go.
• • •
Åtminstone en murvel jag känner gick upp vid 04.00 i San Jose i morse, tog sig till flygplatsen och sitter nu, ser jag på Twitter, i PNC Arena.
Det hade jag också kunnat göra – men inte med mindre än jag avlidit framåt tredje perioden och det får vi väl hoppas att ni inte önskar mig.
• • •
Detta kan, får jag en plötsligt ingivelse om, vara kvällen när Lucas Wallmark prickar in sitt första mål sedan andra matchen mot Washington.
Det har gått en månad och en dag sedan dess, så det är dags.
• • •
OK, buckle up, people.
Vi står som sagt inför en av de stora stunderna i årets playoff nu.