Sanningens ögonblick i Raleigh, del 3

CAROLINA – BOSTON 1-2 (Period 2)
• • •
”Boston Bruins är klara för Stanley Cup-final”, skriver jag efter halva mittperioden.
För precis det vi sa skulle hända när Canes inte tillvaratog sina chanser i första, well, det händer.
Björnarna, som tålmodigt väntat på att stormen ska bedarra, tar över och gör två mål som för hemmaspelarna måste framstå som plågsamt enkla och plötsligt är det helt tyst i North Carolina.
Men Calvin de Haan – han vi alla väntat på… – tänder hoppet med en strumprullare mellan benen på Tuukka.
Nu finns i alla fall en liten chans att det blir en del att skrika och hyperventilera åt i tredje.
• • •
Just ja, Nordy Nordström var ju Hurricane i tre säsonger – fram till förra våren.
Nu säger han ”tjena, minns ni mig?” till den klubbledning som inte ville ha honom kvar – och slår den förträffliga passningen Wagner gör 1-0 på.
• • •
En repa i Tuukkas blänkande lack.
Så får vi nog lov att beskriva det där de Haan-målet.
• • •
Det verkligt besvärande för Carolina är att de inte kan skylla den här i alla fall delvis, ska vi kalla den omogna, insatsen på att truppen är så oerfaren.
Det är ju en av de mest rutinerade som finns, Mister Game 7 himself, som sätter tonen med sin hemska förstaperiod.
Han ska be sina yngre kollegor om ursäkt om det det här skiter sig.
• • •
Min vän som flög från San Jose vid 06 i morse och nu sitter i PNC hälsar i ett sms att han aldrig varit tröttare i sitt långa liv.
Det meddelandet dämpar ångesten över att inte vara på plats.
• • • 
Det här kan fortfarande betyda att laget som svepte ett lag som svepte ett annat lag själva blir svepta.
Hm.
• • •
Haha, Kenta – perspektivsoffa? Vad i hela friden är det? Låter helt förfärligt.

• • •
Solen lyser ännu över Kalifornien, jodå.