Stanley Cup-finalen 2019

Vad vi gör i livet ekar i evigheten…
Så mässar Maximus – också känd som Russel Crowe – i ”Gladiator”.
Och de moderna gladiatorer som ikväll radar upp sig på den blanka isen i TD Garden i Bostons North End för första akten i samtidens motsvarighet till Grymhetens Teater borde lyssna.
De är de 40 sista av de sammanlagt 999 män som uppträtt i NHL den här säsongen, de sista 40 som fortfarande står upp, de sista 40 som har har chansen att få uppleva den yttersta nåden – och det de gör nu, i de största matcher flertalet av dem någonsin spelat, kommer verkligen genljuda i oändlig tid.
Stora ord – men sanna.
Det är hit de här unga riddarna strävat i hela sina liv, det är för att få vara med om det här ögonblicket de en gång började spela ishockey och sedan offrat så mycket tid och kraft och svett och hälsa och välmående på sitt värv – och det som händer i den här finalen definierar fortsättningen av deras tid här på jorden.
Antingen förverkligar de sin livslånga dröm, vinner och är, under resten av sina dagar, en av de ytterligt få på planeten som kan kalla sig Stanley Cup-mästare – eller så krossas drömmen och ett sår som aldrig riktigt läker öppnas i hjärtat.
Men inte bara det.
De 20 som triumferar – och deras hangarounds – får ju, för alltid, sina namn inristade i den mest åtråvärda och ikoniska pokal som finns och blir del av den tidlösa historien också i bredare mening.
Långt efter att de själva lämnat jordelivet kommer framtidens hockeyfans följa inskriptionerna med fingrarna och viska för sig själva:
”Brad Marchand, Ryan O’ Reilly, Patrice Bergeron, Jaden Schwarz, Marcus Johansson, Alex Steen…”.
Så stor är striden om Lord Stanleys buckla, så viktig och brännande och enorm.
Själva Maximus eko i evigheten står på spel.
Nu, på själva Memorial Day i ett bedårande varmt och soligt Boston, börjar den.
Välkommen till Stanley Cup-finalen 2019.
• • •
Ja, hallå på er, bloggens alla fina vänner och kommentatorer.
Det har gått nästan en vecka sedan vi hördes på riktigt och faktiskt – jag har saknat er.
Den här tiden på året kan det inte passera så mycket tid utan interaktioner med er. Då blir jag röstlös och stingslig och orolig.
Det är ytterligare ett skäl till att jag känner mig extraordinärt peppad inför den finalresa som börjar nu.
Vi ska ha så jäkla kul ihop, se så mycket oförglömlig hockey, vara med om så många förbluffande sekvenser, gaffla och debattera så intensivt, jubla så högt och gråta så bittert innan vi satt den sista, rungande punkten för hockeysäsongen 2018-2019.
Jag hoppas innerligt ni känner er som de uppskattade gäster ni är och precis som bloggaren skälver av iver nu när vi nu brakar igång.
• • •
Rutinen. Erfarenheten. Det faktum att kärnan av spelare varit här förut – två gånger om.
Många anger det som ett av flera starka skäl till Bruins ska ha favoritskapet i den här finalserien.
Mja, tja.
När matcherna väl börjar – eller åtminstone pågått några minuter – tror jag inte den faktorn spelar så stor roll. Då är det ändå hockey de ska spela – och hockey kan de här gossarna rätt bra.
Men det som händer utanför isen är det nog rätt bra om man upplevt tidigare.
Bluesmännen såg lite storögda och tagna ut när de igår klev in i den mässhall i TD Garden där NHL arrangerade den traditionsenliga mediadagen.
Mycket förståeligt, det är alltid ett veritabelt zoo, komplett med gorillor som bara studsar runt mellan spelarnas podier.
”Vad är det här”, kunde man tydligt se att sådana som Ryan O’Reilly och Jade Schwartz tänkte när det bildades vanvettiga scrums runt dem – medan merparten av björnarna hade den avspända ”been-here-done-this”-blicken.
Här är några små bilder från evenemanget.

• • •
Finaltipset såg ut att bli uppskattat – och tacka för det. Det är ju en försvarlig samling tiotaggare som uttalar sig.
Och här kommer uppsamlingsheatet med eftersläntarna som skickade tipsen efter deadline – tunga de också, skulle jag vilja påstå.

– 4-2 Boston.
Rasmus Dahlin, Buffalo Sabres

– 4-3 Bruins
Loui Eriksson, Vancouver Canucks

– Boston vinner med 4-2 i matcher. De har bra målvakt ( ibland ) Samt har en vinstkultur som St Louis saknar.
Pär Mårts

– Boston vinner. Många i båda lagen som förtjänar att vinna. Jobbigt att tippa mot Steen och Co men skulle Marcus Johansson få lyfta bucklan skulle det kännas jäkligt kul med tanke på förra säsongen.
Niklas ”Pajen” Persson

– Islanders svepte Pens, för att sedan bli svepta av Carolina, som i sin tur blev svepta av Boston. Följer finalen mönstret sveper därför Blues till sig Lord Stanley. Men nja, det känns som Bostons år, va? 4-2 till ful-Marchand och gänget. (PS. Jag är kass på att tippa, så troligtvis betyder detta att Blues vinner).
Simone Götesson, frilans

– 4-0-kross vs Carolina i conference finalen.Boston har bättre PP, bättre PK, mer erfaren målvakt än St Louis, och får starta med två matcher på hemma plan. St Louis kommer från en betydligt tuffare conference final. Det kommer att bli intressant att se hur det påverkar, fördel eller nackdel?….. Jag tror i alla fall att vi har en tajt och sevärd serie att vänta, men Boston vinner med 4-3.
Kalle Eriksson, University of New Hampshire

– Tror på 4-2 i matcher till Blues
Gunnar Svensson, agent

– St Louis vinner med 4-0 i matcher. Kanada-födde svensken Alexander Steen får en efterlängtad Stanley Cup ring att sätta på fingret, och pensionerar sig sedan när hans kontrakt med St Louis går ut året efter.
Pontus Höök, fotograf New York
• • •
Lönta Lindqvist invänder, inför rullande Viasat-kamera, tre gånger att han inte kan mena allvar, men Sunken Sundqvist – just klar med sista ispasset innan finalpremiären – insisterar på att han lyckas se det här som vilken match som vanligt.
– Den enda skillnaden mot vardagen är att jag blir trakasserad av er hela tiden, skrockar han och spänner blicken i det svenska mediauppbådet
Vi har fortfarande svårt att tro sanningshalten i det där, men Örebroarn – Guns Gunnarsson – bekräftar.
– Han höll till och med på och försova sig i morse. Om inte jag väckt honom hade han inte kommit iväg. Han är som han är, Sunken…
• • •
Man kunde ju tro att det skulle infinna sig en viss mättnadskänsla i Boston någon gång.
De vinner ju allting hela tiden. Så sent som i oktober sopade Red Sox hem fjärde World Series-titeln sedan 2004 och i början av februari segrade Patriot i sin sjätte Super Bowl sedan 2002 – och tredje sedan 2015.
Men nä, det sjuder av förväntan och eufori i denna fantastiska sportstad även inför Bruins stundande Stanley Cup-final.
För fan, det var 17 000 här och tittade på en internmatch i torsdags!
Och när jag tillfälligt lämnar Gaaaaden nu, nån timme efter morgonskejten, för en snabb lunch blir jag faktiskt alldeles tagen av laddningen i myllret på gatorna i North End.
Alla går Bruins-jerseys och de som inte gör det verkar ändå febra om mackorna Pasta kommer att ta emot av Marchand ikväll.
Vilken grym stad.
Fem plus.
• • •
Antingen Sunken eller Nordy Nordström kommer skriva blågul hockeyhistoria och bli förste svensk som vunnit Stanley Cup med två olika lag, det är ju allmänt bekant nu.
Utom för Nordy.
Han höjer uppriktigt på ögonbrynen när jag tar upp denna fascinerande omständighet.
– Det hade jag ingen aning om, säger han.
Fast det är inte så konstigt som det låter. Tyresös Finest är väldigt bra på att stänga ute the white noise utanför omklädningsrummet.
– Ja, jag fokuserar bara på hockey och att vi ska vinna. Såna där detaljer bryr jag mig inte om alls. Men såklart, en liten rolig bonus vore väl det där, nu när du nämner det.
Den inställningen roar kanske inte en bloggare i jakt på näringsrikt stoff, men den leder till framgång.
• • •
Detta blir den trettonde Stanley Cup-finalen på raken för min del och även om alla varit oförglömliga på sitt vis tänkte jag passa på och ranka dem i rolighets- och spänningsgrad.
Here goes:
1. 2008 (Detroit-Pittsburgh), 2. 2017 (Pittsburgh-Nashville), 3. 2018 (Washington-Vegas), 4. 2012 (NY Rangers-LA Kings), 5. 2009 (Pittsburgh-Detroit), 6. 2011 (Boston-Vancouver), 7. 2010 (Chicago-Philadelphia) 8. 2007 (Anaheim-Ottawa), 9. 2015 (Chicago-Tampa) 10. 2013 (Chicago-Boston) 11. 2016 (Pittsburgh-San Jose) 12. 2012 (LA Kings-New Jersey).
Var tror ni årets upplaga spränger in sig?
• • •
Stänkarn, som Zäta nu lärt oss att Alex Steen ska kallas, lär snart bli less på att jag tjatar om kopplingen med pappa Thomas hela tiden, men igår var han väldigt öppenhjärtig om vad det betytt att ha vuxit upp med en farsa som själv spelat i National Hockey League.
Läs här.
En detalj jag inte fick med var hur starkt intryck dådtidens whiteouts i Winnipeg gjorde på lillkillen.
– Det är det jag minns bäst från Jets slutspelsmatcher. Det var otroligt häftigt. Jag gick klädd i vitt dygnet runt genom hela slutspelet, för jag ville verkligen bil del av den där atomsfären.
Det går att höra:
Där och då föddes hungern att få skicka det där ekot ut i evigheten…
• • •
Stackars Kevin McGran på Toronto Star.
När han var ute och gick i downtown igår kom det plötsligt fram turister och började prata med honom – på svenska.
– Huh, svarade Kevin, som inte kan ett enda ord, mer än ”skål”, på ärans och hjältarnas språk.
– Well, sa en av turisterna till slut på engelska, är det inte du som är Per Bjurman?
Min vän kommer inte kunna sova på hela finalen…
• • •
Michael Farber på Sports Illustrated är antagligen den nordamerikanska sportjournalistikens störste stilist.
I en finaltext idag beskriver han stavningen av Tuukka Rasks namn så här:
”Det är två U, två K och inga returer…”.
Tänk om man kom på såna…
• • •
Vi har en finfin svensk media-uppställning i årets final.
På plats, förutom Sång- och dansbjörnen Baloo, är Lönta och Martin från Viasat, Kajsa Kex från Hockeysverige, Sjöbergspojken från HockeyNews.se och Sebbe Norén från Svenska Fans och nhl.se
Till match 3 i The Lou kommer Vrålet Holmgren och Rickard Wallin också.
Watch out, resten av världen!
• • •
David Pastrnak – som ingen här kallar något annat än Pasta – kan vara hockeyvärldens gladaste gamäng.
Med uppsynen hos en rufsigare Filip Hammar studsar han oavbrutet omkring och bara garvar och sprider fyndiga one-liners omkring sig.
Svår att inte älska, faktiskt.
• • •
Inte förrän jag kom till Boston visste jag att jag saknat detta i hela mitt liv.

Ja, ni ser rätt – det är en hel vägg av munkar.
Frukost för hjältar i min själ!
• • •
Washingtons media-uppbåd trodde man att man sett det sista av för säsongen, men ingalunda – de stormar upp till Boston enkom för att skriva om den poetiska rättvisan i att Mojo får spela final ett år efter att hans kompisar i huvudstaden bärgade bucklan.
Han svarar gång på gång att han var glad för killarnas skull samtidigt som det kändes lite bittert. Nu, däremot är allt bra igen – och han blir rörd över att höra att alla gamla lagkamraterna håller på honom i finalen.
Även fast Bäckis kallar honom Globen?
– Haha. Jag råkade vara tjock som liten, helt rund, och blev kallad det av mina kompisar. Det tycker Nicklas är väldigt roligt.
• • •
Jag har sett NBC:s körschema och kan meddela att pucken släpps exakt 20.23, lokal tid – alltså 02.23 hos er.
”Men det står ju att matchen börjar 20.00”, rasar du.
Jo, men först ska du, i 23 minuter, matas med reklam så du går och skaffar bilförsäkring, köper en flaska Jägermeister och vill ha däck från Bridgestone.
• • •
De finska kollegorna går mest omkring och ser skakade ut efter undret i Bratislava igår.
Å ena sida är de euforiska över att deras lejon mot alla odds vann, å andra känner de sig lätt snopna över Tuukka fick sin thunder stulen av några mer eller mindre okända hemmaspelare.
– Just nu är det absolut ingen som bryr sig om Stanley Cup, som en av dem konstaterar.
Nä, men snart har Tuukka – med två u, två k och inga returer! – säkert återerövrat sin åska så den finaste hockeynationen i hela Europa får Cup-feber också.
• • •
Drar Charlie Coyle i goalwinning goal-lotteriet.
Inte så dumt, tycker jag.
• • •
Herr Kommissionären håller traditionsenlig presskonferens två timmar innan officiell starttid (ni vet, det där 20.00 dom luras med…) och om det är någon tröst kan jag berätta att de kontroversiella domsluten senaste månaderna plågat även honom.
– Vad jag tänkte efter den omtalade handpassningen när Sharks avgjorde? ”Hur gör jag för att mitt huvud inte ska explodera”, sa han.
Förändringar utlovar han dock inte – bara ingående diskussioner.
Jaja.
• • •
Springer en kväll i vimlet på Bruins mångårige svenske scout SvenÅke Svensson.
Han har längtat efter den här sortens matcher.
– Ja, det börjar ju klia lite här nu, säger han drar lite i ringfingret.
Ha!
• • •
Det är en pikant detalj att David Backes var kapten under alla år det moderna Blues stupade mot Chicago och LA och Sharks – och nu, när de äntligen tagit sig till final lirar för motståndaren.
Lite kluvet kändes det säkert när de slog ut Sharks – han är fortfarande väldigt god vän med många i laget och älskar staden – men nu finns bara ett mål:

Seger.
– Det är vi mot dom. Det är allt som betyder något, säger han.
• • •
Om ni ser zamboni-entrén i sarghörnet till höger om Tuukka i första och tredje kan ni tänka på det här:
”Tre timmar innan de släppte pucken stod vår bloggare just där och kände på isen med sin ena doja.”
Coolt, inte sant?
• • •
Bettman tillbakavisade samtidigt all kritik mot domarna.
– Våra domare är de bästa i världen, slog han fast.
Nåja.
• • •
Bloggen har fått en förträfflig pressläktarplats högst upp i ett hörn, med klockren panorama-vy över hela isen.

På ena sidan om mig har jag Lönta, på andra Sami från Sanomat.
Vad mer skulle man kunna begära?
• • •
Nu börjar det verkligen kännas så där magiskt i hela kroppen igen.
Något stort ska hända här, något högtidligt och heligt, något som kommer att eka i evigheten.

Igen:
Välkommen till Stanley Cup-finalen 2019!