Stanley Cup-finalen 2019, del 2

BOSTON – ST. LOUIS 0-1 (Period 1)
• • •
And they’re off and running.
Med betoning på running.
Vi som trodde att 2019 års finalister skulle ägna åtminstone en period åt att, som det heter, känna på varann får snabbt gå och snyta oss.
Särskilt fysiskt har det i och för sig inte varit – de hatar inte varann ännu – men det går undan och händer nåt mest hela tiden.
Först ser Bruins allra hetast ut, men sedan tar de lugna, systematiska, ödmjuka blueslirarna från Missouri över – lite grann.
Man ska nog akta sig för att dra för långtgående slutsatser baserat på den knapphändiga informationen, men just de där momentum-svängningarna tror jag vi kommer få se nonstop
• • •
Första målet i 2019 års Stanley Cup-final prickas alltså in av Brayden Schenn; han kommer rakt framifrån i slottet, efter såsigt försvarsspel av hemmalaget, och bara fläskar in pucken.
Och tänk, det ögonblicket kommer han aldrig glömma.
• • •
Man, Mojo!
Här har vi i flera veckor sjungit om att han just nu spelar sitt livs hockey och nu ser ni ju själva.
Sekvensen när han som en annan Datsyuk dansar in mellan två Blues-backar och sätter gummit i stolpen hade ju kunnat bli en svensk NHL-klassiker.
Som ekat i evigheten, till och med…
• • •
– Schenn på den du, säger jag när ettan sitter men bänkgrannen Lönta blir inte alls imponerad.
Han gör timeout-tecken och säger att alla de varianterna är uttjatade.
Äh, vadå. Kul är kul.
• • •
Pastas första skott – efter 35 sekunder – håller ju på att leta sig in mellan benen på Binnington; i någon sekund ligger pucken de facto i målgården och ser ut säga ”gå och ta mig då” åt hemmaspelarna.
Sen får DeBrusk ett halvt friläge och missar sånär.
Det får man kalla rivstart – och det där långa uppehållet som skulle vara så svårhanterligt för björnarna är det ingen som ens minns längre.
• • •
Blues PP visar sig snabbt vara lika slakt som vi minns det från tidigare omgångar – och Bruins penalty kill mördande.
• • •
Det börjar med två konstiga tekningar.
Är tonen för finalen därmed satt?
Count on it, hälsar gudar som redan haft roligt så det förslår den här våren.
• • •
Bruins PP – som brukar vara gift i soppan för alla motståndare – är å andra sidan också blekt som en Albyl.
• • •
Stämningen i Gaaaaden är elektrisk första fem minuterna, men Schenn tystar the bostonians och under slutet av perioden, när inget händer i numerärt överläge, blir den nästan lite otålig och småtjurig.
Det skulle ju va dans, dans, dans, som en sångare sa.
• • •
AC/DC:s ”Highway to Hell” på dånande björnvolym när de spolat isen efter värmningen och hallen släckts ner är…suggestivt så hjärtat nästan stannar.
• • •
Några av hjältarna från 2011 som inte spelar längre – bland dem Paille, Shawn Thornton, Campbell, Mike Ryder och Seidenberg – agerar “banner captains” för aftonen.

De sätter fart på saker och ting, om man säger så.
• • •
Gaaaadens DJ har hunnit med både Clashs ”London Calling” och Stooges ”I Wanna Be Your Dog” i första.
Fem plus.
• • •
Ja, om ni landsmän som trodde att Toronto- Kevin på stan i går läser det här måste ni ge er tillkänna.
Hur kunde ni tro det? Vi är i och för sig ungefär lika korpulenta, men han är huvudet kortare än jag – minst.
• • •
Finalens första kaffedos ska nu konsumeras – under andakt.