Stanley Cup-finalen 2019, del 7

Det finns mycket som är obegripligt svårt i sport.
Att träffa den skruvade bollen baseboll-pitchern kastar i en hastighet a’ 150 kilometer i timmen med ett slagträ till exempel. Att landa perfekt efter ett dödsföraktande hopp i 90-metersbacken. Att slå en frivolt på redskapet gymnasterna kallar bommen. Att ta en straff i fotboll. Att returnera en serve från Roger Federer. Att stå upp efter en Sugar Ray Leonard-signerad högerkrok rakt i plytet.
Men svåras av allt är, som själve president Bartlet i ”West wing” en gång konstaterade, att komma in i omklädningsrummet i halvtid i Super Bowl och försöka komma på en ny Gameplan för att den som tog en dit inte längre fungerar.
Det måste inte nödvändigtvis vara Super Bowl. Samma sanning gäller i alla avgörande ögonblick i alla stora matcher och tävlingar. Tennisstjärnan som mitt under Wimbledon-finalen inser att hans själva grundidentitet som spelare måste byggas om i en handvändning, står inför det snudd på omöjliga. Likaså elitcyklisten som tvingas byta taktik när han blir avhängd av klungan under tyngsta bergsetappen i Tour De France, världsrekordhållaren på 100 meter fritt vars vändningar inte längre duger i OS-finalen och höjdhopparen som förstår att han behöver en ny ansats än den strikt inövade för att nå de nödvändiga rekordhöjderna.
Mark Twains bevingade ord passar bra in här, tycker jag:
”It ain’t what you don’t know that gets you into trouble. It’s what you know for sure that just ain’t so”.
Naturligtvis är det likadant i Stanley Cup-finalen – och St. Louis Blues kan vara framme vid det vägskälet redan nu, när Game 2 ska till att detonera i Boston Town.
Den allmänna uppfattningen är i och för sig att de inte behöver ändra något i sina grunder. Det var inte, menar man, för att deras gameplan förlorade effekt de tappade första ronden i förrgår – utan för att de började slarva med pucken och inte höll ihop lagdelarna på tillbörligt sätt.
Som i första matchen mot San Jose, ungefär.
– Vi vet vad som behöver rättas till och vet vi vet hur det ska gå till. Precis som mot San Jose, säger den ena bluesartisten efter den andra.
Men jag undrar jag.
Att Blues började såsa med pucken i mittzonen, såg taffliga ut i närkamperna och inte kom in i anfallszonen i två perioder var inte det enda som hände, i ett vakuum för sig själv. Efter en stabbig inledningsperiod började Boston-björnarna spela på riktigt också, som de kan och ska – och det är pretty far from otänkbart att just det bidrog till att motståndarna INTE klarade av att spela som de kan och ska.
Följer storyn samma manuskript ikväll är det ett faktum:
Det som tog Blues till den slutgiltiga kampen om hockeyns heliga graal fungerar inte längre.
Vad händer då?
Hur gör de?
Klarar Chief Berube, hans medarbetare och de 20 gladiatorerna på isen, i så fall, att kreera en ny idé och få den att fungera?
Det kommer vara lika svårt som att träffa den där pitcherns skruvade speedboll, med förbundna ögon – men det måste göras ändå.
Vi får veta nu, för here we go again.
• • •
Idag har stämningen här i TD Gardens katakomber varit lite…trög.
Inte bland spelarna, de surrar såklart av elektrisk iver inför nästa kapitel i Den Stora Sagan.
Men som jag förvarnade om i off day-inlägget var det mediabankett igår kväll och ja, well, inte helt oväntat satte den sina spår i församlingen som bevakar hela festen.
Några ser ut som härsket smör, andra påminner starkt om mörtar som ligger på en brygga i svensk sommarskymning och kippar efter syre och ytterligare några har den mindre attraktiva framtoningen hos en odiskad askkopp.
Så kan det bli.
Sång- och dansbjörnen himself?
Mja, jag jublade kanske inte när klockan ringde i den – förhållandevis – tidiga morgonen och jag insåg att jag var tvungen att gå upp för att ta mig på värmlänning, som Lönta börjat kalla värmningarna, men jag är inte den som ödslar onödig energi på dagen-efter-krämpor.
Nu kör vi hombres. Det är gametime, för fan!
• • •
Bad news for Blues:
Inte nog med att de återigen får klara sig utan Vince Dunn: Även Robert Thomas, offret för den hjälmlöse Torey Krugs redan ikoniska monstertackling, är precis som väntat satt ur stridbart skick, även han.
Istället kliver Robby Fabbri av allt att döma in i laguppställningen – och Sunken får lira i andra powerplay-uppställningen.
– Det blir bara roligt i så fall. Jag ska ta den chansen och visa att jag kan spela där också, säger Boden-baddaren med sitt sedvanliga, lakoniska lugn.
• • •
De finländska kollegorna ser alltid till att sätta färg på tillställningar som den igår ikväll, men när det bara gått ett par dygn sedan den största blåvita skrällen i hockeyhistorien visade det sig att de tar över showen helt och hållet.
Ramsan ”Mörkö, Mörkö, Mörkö” ekade oavbrutet i takåsarna på Seaport-krogen vi ockuperade.
Obetalbart.
• • •
Mojo Johansson är talk of the town efter den inledande finalen.
Praktiskt taget alla är överens om att han gjorde en kanonmatch – inklusive kompisen Nordy Nordström.
– Marcus var helt klart vår bäste spelare, säger han.
Bloggen tar det som bekant ännu ett steg och påstår att den vänlige skåningen spelar sitt livs hockey.
Han har varit visat prov på briljans även tidigare, men aldrig haft den här pondusen, aldrig hållit i pucken på det är magnifika sättet, aldrig sett så giftig ut – i vare sig passningar eller avslutningar.
Vänta ska herrskapet få se, ikväll hänger han en cannoli också.
Sen kan ni gå ut på taken och skrika om det – eller hyra ett flygplan och berätta på sån där jättebanderoll.
Intresset där hemma är dessvärre lite svalt nu när ingen Bäckis, ingen Henke, ingen Vigge Hedman, ingen Filip Forsberg, ingen Elias Pettersson och ingen Erik Karlsson spelar i finalen, men om folket bara såg Mojo skulle det bli om inte feber så betydligt mer liv.
So – tell them!
• • •
Själv skrek jag inte så mycket om ”Mörkö” på Tony C’s – bara två gånger, faktiskt. Istället pratade jag med Patrick Sharp – om Yellbear Hjalmarsson och Kryckan Krüger. Det var väldans skoj, han visade sig förstås vara precis så trevlig som han verkar. What you see is what you get.
• • •
Binnington Ekeliw – de har verkligen samma uppsyn, min Mowgli och Blues-keepern – har uppenbarligen förstått värdet av att prata i rubriker.
När han igår fick frågan vad Torey Krug sa åt honom när han åkte förbi efter sin kronwallska fetpropp svarade han så här:
– Han sa inte så mycket, han bara stirrade ner mig. Med jättestora pupiller. Jag vet inte vad han är på för nånting.
Ojvoj och Jösses Amalia.
• • •
Det är kanske inte som när ovan nämnde Yellbear spelade finaler och de till och med målade kossorna hemma i Russnäs i Blackhawks färger.
Men precis som där 2010, 2013 och 2015 lyser det stålblå tv-flimret de här ljusa sommarmorgnarna genom fönster överallt i Boden och Tyresö och Landskrona och Örebro.
Där inne sitter släktingar och vänner – förmodligen med kaffe och några goa nattmackor – och ser när Sunken, Guns Gunnarsson, Mojo och Nordy slåss om den heliga cupen.
Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker den bilden – den live-kopplingen över oceanen – är så jäkla vacker.
Så hej på er där hemma!
• • •
Idag kommer det officiella mailet från ligan:
Sång- och dansbjörnen är återigen en av de aderton som ska rösta om Conn Smythe.
Den här verksamheten ska man inte ta på för mycket allvar, inget såna som jag gör betyder så särdeles mycket, men faktiskt – det uppdraget känner jag, om ni ursäktar, lite vördnad inför och stolthet över.
Och förslag på kandidater från er är förstås välkomna…
• • •
Efter den inledande sommarorgien under Memorial Day-helgen har vi haft ett par betydligt dassigare dagar i The Cradle of Liberty, med regn och goddamned vind och bara några få plusgrader.
Men nej, de griniga vädergudarna kan inte ta udden av stämningen. Även i dag liksom mullrar det dovt av hopp och tro och pirr i North End när jag kommer ut från Gaaaden för en snabb lunch.
Åskan kommer gå ikväll igen – även i bildlig mening.
• • •
Storyn om hur Sebbe från Svenska Fans smashade en kastrull vid lunchbuffén igår har nu gått så många varv att det är en sanning att han välte Stanley Cup-bucklan så den gick sönder.
Jag, som bevittnade debaclet, ser ingen särskild anledning att korrigera de uppgifterna…
• • •
Big Zdeno Chara har inga ljumskar som värker som infekterade tänder, men Blues Brothers har ändå samma planer för honom som för Erik Karlsson i konferensfinalen.
– Det är imponerande, det han gör i så hög ålder. Men vi måste försöka utnyttja vår speed och spela så att han tvingas vända mycket hela tiden. Då kan han få det lite jobbigt, menar Sunken.
No mercy i finalen!
• • •
Apropå släktingar är det rörande att se Lönta Lindqvists Viasat-intervju med Mojos pappa, Lars Johansson.
Rösten spricker när han försöker besvara frågan hur det skulle kännas att se Marcus vinna.
Because it’s the cup, folks.
• • •
Jim Hughson, tv-kommentatorernas The Great One, föräras mediautmärkelsen Elmer Ferguson Memorial Award och väljs därmed in i Hall of Fame ihop med Frank Brown – Mister Hockey i New York-media innan han anställdes av ligan och blev Gary Bettmans närmast förtrogne.
Det berättar jag som en påminnelse om att John J ska försöka ratta in den kanadensiska CBC-sändningen i natt, så han slipper sitta och reta sig på gamle Doc.
• • •
Plötsligt när jag sitter här i det provisoriska mediacentret kommer en ledig Tuukka Rask, ganska precis tre timmar innan officiell matchstart, knallande, på väg mot omklädningsrummet.
Han ser verkligen inte ut att ha ett bekymmer i världen och det är klart, får han lika lite att göra ikväll som i söndags har han ju inte det heller…
• • •
Får svara på läsarfrågor av Kajsa Kex under eftermiddagen och den som vill se vad jag säger kan kolla på Hockeysverige.se
John J nämns, faktiskt…
• • •
Klokt av Ottawa att satsa på Anders Nilsson.
Han är en riktigt gedigen målis.
• • •
Bloggen utför ånyo sin pre game-kupp och sätter sulan i i finalisen några timmar innan puckdrop.
Nu finns det bildbevis också.

Igen, jag tycker det borde vara lite coolt att tänka på när pucken är nere i det hörnet…
• • •
Roligast senaste dygnet är ju lätt den här sekvensen.
Fransk-kanadensiske tv-reportern Luc Gelinas håller på och gör ett inslag för RDS – och blir vettskrämd av en råtta som hastar förbi.
Och nej, det är inte Brad Marchand som är uppe på läktaren och kryper och får Luc att gå upp i falsett. De har, ruskigt nog, gott om råttor och möss i den här hallen
• • •
Glömde senast, och känner att jag måste be hela världen om ursäkt för det, men dag kommer jag tack och lov ihåg att knyta en slips runt halsen.
Man kan ju inte gå omkring på Stanley Cup-final och se ut HUR som helst.
• • •
Vad sa Looben om Game 2 nu då…3-1, va?
Hoppas ni satsat nån krona på det resultatet.
• • •
– Det är ju löjligt, säger Torey Krug när någon frågar vad han tycker om att hans flygtur efter Thomas-tacklingen på sina håll fått samma status som Bobby Orrs dito i finalen 1970.
Det har han förstås rätt i, men det är samtidigt coolt att vi redan har en sekvens som så att säga symboliserar Stanley Cup-finalen 2019 – och förmodligen alltid kommer att göra det.
Ni vet, det där med ekon i evigheten…
• • •
Det går rykten om at Tom Brady ska sätta igång den traditionella banner-ceremonin.
I så fall lär hela North End få tuppjuck och Gaaaaden lossna från sin fogbotten (finns det nåt som heter så?) och glida ner under den mäktiga bron här intill.
• • •
Kolla, en baddare från Boden.

• • •
Ikväll kommer det hända något kontroversiellt kring Marchand, jag bara känner det på mig.
• • •
Hm, mitt namn i goal winning-poolen idag, plockat av Lönta Lindqvist för att jag inte hittar lotteriarrangören i tid:
Ivan Barbashev.
Well, med Sunken och Steen som kedjekamrater kan vad som helst hända.
• • •
Ser jag inte fel kommer Pasta Pastrnak till hallen med värsta PK Subban-hatten.
Vilken hjälte.
• • •

Men e:t då?
• • •
Nu känns det så där igen…som att det bara bubblar av kul och spänning och högtidlighet i hela gamle Bjurre Biff.
Det blir bara värre med åren det där, som Evert Taube diktade om något helt annat – och det blir dessutom bara värre, eller snarare mer underbart, för varje match i finalserierna,.
Insatserna stiger ju hela tiden, potten blir större och vårt slutliga klimax kommer närmare och närmare.
Halleluja, ber jag att få utbrista.
• • •
Now, det dom kommer göra på TD Garden-isen ikväll är svindlande svårt – även om alla inblandade får hålla sig till sina ursprungliga ritningar. Det handlar om den allra, allra högsta nivån i en extremt raffinerad och krävande sport – och dom som deltar i finalen hör till den allra yttersta eliten av en utvald skara som alls kan spela Stanley Cup-hockey.
Men tvingas St. Louis Blues dessutom göra det allra svåraste och byta strategi mitt i steget?
Svaret kommer snart.
Ha en underbar blockbuster-match, vänner!