NHL Awards 2019, del 2

Röda mattan är utrullad, strålkastarna spelar på himlavalvet, tv-kamerorna snurrar…
Välkommen till NHL:s årliga galaföreställning i Las Vegas, Nevada.
Här ska de de bästa av de bästa i hockeyvärlden ikväll belönas med de finaste troféer och priser som finns.
Alla stjärnorna – ja, i alla fall Connor McDavid, Sidney Crosby, Nikita Kutjerov, Brent Burns, Victor Hedman, Patrice Bergeron, Elias Pettersson, Patrick Kane, Jordan Binnington, Joe Thornton och några till – har satt på sig stiligaste fracken och sitter nu förväntansfulla på parkett i Mandalay Bay Events Center och längtar efter att ridån ska gå upp.
Bloggen är, som alltid, på plats och ber härmed att få erbjuda sina tjänster som ciceron på årets fest.
Igen:
Välkommen!
• • •
Det tog sin tid, hon behövde trugas och smickras och krusas, men till slut, när klockan hade passerat 04 i natt och Simba Sjöberg vacklat iväg till sitt rum, öppnade Fru Fortuna famnen och ville dansa.
Roulettekulan studsade gång på gång ner på rätt nummer och vips var allt bra igen.
Det är med gambling som med Stanley Cup-hockey.
Man får aldrig, aldrig ge upp…
• • •
Mina tips för kvällen återfinns, ihop med utförligare kommentarer, i en krönika på Sportbladet-sajten, men vi kan ju köra en snabbrepetition här också.
Alltså, så här tror jag att det går i de viktigare kategorierna:
Hart: Nikita Kutjerov
Ted Lindsay: Connor McDavid
Norris: Mark Giordano
Vezina: Andrej Vasilevskij
Calder: Eilas Pettersson
Selke: Patrice Bergeron
Jack Adams: Barry Trotz
General manager of the year: Don Waddell
Masterton: Robin Lehner
• • •
Vi har alltså hamnat på Mandalay Bay längst söderut på Strippen i år – för första gången i Awards-sammanhang.
Det är en helt okej resort, särskilt om man räknar in grannhotellet Delano, men sedan oktober 2017 har jag alltid en liten ”uneasy” känsla här, för det var från fönster på just Mandalay Bay dåren Stephen Paddock mördade 59 människor och skadade ytterligare 851.
Det verkar det dock bara vara jag som tänker på, ett och ett halvt år senare rullar allt bara på som om inget hänt…
• • •
När jag vaknade i morse – okej, i förmiddags…eller, ja, det var efter tolv… – hade jag skäll i mailburken.
Någon tyckte jag var idiot som inte förstår att Jordan Binnington vinner Vezina efter sin uppvisning i slutspelet.
Så det är väl bäst att påminna om detta då:
Priserna som delas ut ikväll rör grundserien. Vi som röstat skickade in våra röstsedlar kvällen innan playoff började. Och Binnington är inte ens nominerad för Vezina…
• • •
Elias Pettersson gör i skrivande succé på röda mattan och undra på det – han ser helt bedårande ut i frack, gossen.
• • •
Vi i media får som vanligt följa Awards från ett separat mediacenter och det har de den här gången placerat i en trång skrubb utan syre längst ner i Mandalay Bay-källaren.
Det här livet är inte glamoröst för jämnan, nej…
• • •
Vigge Hedman har jag inte lyckats spana in på mattan ännu, men han lovade igår att han skulle ha en ännu vassare smoking än ifjol.
Håll utkik.
• • •
Idag är det exakt sex år sedan vi förlorade James Gandolfini.
Beskedet kom när vi satt och väntade på Game 4 i Stanley Cup-finalen mellan Bruins och Blackhawks i TD Garden (den finalen blev ju senarelagd på grund av lockouten under hösten) och jag minns det som en dolkstöt rakt i hjärtat. Jag minns också, väldigt tydligt, att jag fick avbryta intro-komponerande för en snabb minnesruna åt nöjet. Den var inte lätt att få ur sig.
Du saknas oss fortfarande, Jimmy.
• • •
Okej, nu låter vi värdarna Jon Hamm och Alex Trebek – Nordamerikas Magnus Härenstam! – hissa ridån.
Jag kommer inte blogga kontinuerligt, erfarenheten säger att det bara blir plottrigt, utan postar när jag har något att säga.
Men spåret är öppet, so fire at will.