Stanley Cup-finalen 2019, del 14

Play Gloria!
Det är bara med det stridsropet vi kan inleda ett intro från den första Stanley Cup-finalen i St. Louis på 49 år.
För det ekar lika högt i den här luggslitna metropolen som svenska indienördars ”Spela Shoreline” ekat på konserter i Stockholm och Göteborg senaste decenniet.
Vi hör det överallt, vi ser det målat på väggar och tryckt på banderoller, vi tänker det när våra huvuden träffar hotellkuddarna – för att alla sagt det åt oss hela tiden.
Play Gloria, man…
Alla förhoppningar som fullkomligen brusar i stan, alla glödande drömmar och alla innerliga önskningar sammanfattas i den uppmaningen om att spela Laura Branigan-dängan som i strid med allt förnuft blivit de lokala hockeyhjältarnas segerhymn.
För om den spelas har Blues de facto vunnit och om Blues vinner – alltså hela kungariket; det Lord Stanley överlåter åt ett lag varje vår – är de svåra tiderna över i St. Louis (idrottsligt, i alla fall…).
Då raderas alla dåliga minnen. Då glömmer alla hårt prövade supportrar decennier av nederlag och heartbreak. Då finns det inte längre några skäl att sörja att det aldrig gick att bryta förbannelsen ens med hjälp av gudar som Bernie Federko och Brett Hull och Al MacInnis och Chris Pronger och Pierre Turgeon och Wayne Gretzky och Pavol Demitra
Istället:
Redemption.
Himmelsk nåd.
Rusig salighet, just sådan som viner i Branigans 80-talistiska syntslingor.
Nu, ikväll, när Rond 3 i det stora slaget står för dörren i Enterprise Center, ökar frekvensen och ljudstyrkan ytterligare och når rent overkliga nivåer.
Det finns bara en paroll i St. Louis just nu. En hälsning. En bön.
Play Gloria!
• • •
Hur är det, bloggens fina vänner, har ni lyckats upprätthålla finalbuzzen under uppehållet?
Det är full förståeligt om svaret är nej. Temperaturen hinner gå ner avsevärt under två händelselösa dagar utan matcher och really – nu när vi inte behöver resa över hela kontinenten känns det här utdragna spelschemat, med dubbla off-dagar mellan varje förflyttning, lite övermaga.
Men det handlar, som alltid, om pengar. Ligan får flera dagar att exponera sig, sälja och visa ”sina” städer vilka intäkter hockey kan generera.
Så vi kan sitta här och muttra hur mycket vi vill. Det kommer fortsätta så här i alla fall.
Och för fan – när de väl släpper pucken ikväll bränner det omedelbart till igen.
• • •
Precis som bloggen gissade fick Sunken alltså en matchs avstängnings för Grzelyck-proppen.
Det gläder mig inte det minsta att jag hade rätt – och att jag tyckte mig förstå att det skulle bli repressalier innebär inte att jag nödvändigtvis tycker tycker det ena eller andra om bestraffningen. Det vara bara ett antagande baserat på hur Player Safety brukar agera.
Trist för den gode Sunken – som definitivt inte var ute efter att skada, det tror jag mig kunna gå i god för – är det hur som helst. Han missar den största, mest emotsedda hockeymatchen i Missouris historia. Och för Blues. Vi vet alla vilken tongivande pjäs Boden-bjässen varit genom hela slutspelet.
Usch, som Ekeliw skulle sagt.
• • •
Att avståndet mellan St. Louis och Boston är överkomligt innebär inte att vi slipper wojne wojne i logistiken.
Det går nästa inga direktflyg mellan städerna, annat än med lökiga och numer lika-dyra-som-alla-andra-snikna Southwest, så cirkusen sprids över hela östra kontinenten för mellanlandningar under de där resdagarna.
Själv bytte jag på Reagan i Washington i förrgår och det lovar jag härmed att aldrig göra om. Det kan, i mycket hård konkurrens, vara hela USA:s sämsta flygplats.
Trång och överbefolkad och ska man byta flygel i terminalen måste man gå ut och in genom säkerhetskontrollen igen.
Chicago, gamle vän, vi ses på tisdag.
• • •
Det är rätt lustigt hur det man kan kalla emotionellt momentum svänger i en serie av den här sorten.
Efter första matchen kändes det mer eller mindre klart att Bruins skulle ta det här. Ja, jag fann inte ens skäl att protestera särskilt ivrigt mot gulsvarta förhoppningar om sweep.
Efter Game 2 är det precis tvärtom. Nu känns det som att Blues har initiativet och kommer brotta ner björnarna i brygga under de två matcherna på hemmais.
I själva verket vet vi som vanligt ingenting.
Jag tror jag ska spela in den frasen och ha som meddelande i väckarklockan.
”Kom ihåg – du vet ingenting”.
• • •
Om någon utfört ett attentat mot det runda bord bloggen satt vid på Charlie Gitto’s On The Hill – italiensk kanonkrog söder om downtown – igår kväll hade det blivit underskott på expertis och inside information i den här finalen.
”Alla” var med – inklusive en färgstark ex-coach som tog ett kaliforniskt lag till final för några decennier sedan, samt en medialegend som ofta kallas Mister Inside.
Mycket spännande för en NHL-nörd, oh yes..
• • •
Matt Grzelyck spelar inte idag, han heller. Ersättare: Förre Rangers- och Devils-knekten John Moore.
Och hos Blues går Zach Sanford in i Sunkens frånvaro.
Han, Sanford, kommer pikant nog från Massachusetts och drömde som knatte om att spela Stanley Cup-final med Bruins.
– Det lite underligt att istället spela mot laget jag alltid hållit på, men tro mig, jag är väldigt exalterad, säger han.
• • •
På Charlie Gitto’s On The Hill serveras italienskt, det sa jag va?
Då vet ni vet ni vad jag beställde in:
Just det – Chicken parm, det pågående slutspelets särskilda paradrätt.
Denna höll högsta tänkbara klass och glider rakt in på andraplatsen, överträffad enkom av miraklet på North i Cherry Creek i Denver.
• • •
Det är just nu nästan lika mycket folkfest i den 30-gradiga, disktrasefuktiga hettan i kvarteren runt Enterprise som det var i Nashville för två år sedan – och har så varit sedan tidiga förmiddagen.
Partyt nådde en galen kokpunkt när en Kennedy Holmes nyss ledde öronbedövande allsång till…you guessed it: Gloria!.
Vinner Blues blir detta garanterat en lördagkväll för historieböckerna i The Lou.
• • •
Stänkarn Steen gör sig beredd för ännu en intervju med Jonathan ”Ja, nu står vi här…” Lindqvist och tittar ner i golvet.
Då får han syn på mina sneakers (day off; då hänger kostym med tillbehör i garderoben) och blir bestört.
– Vafan, Bjurman, det är Stanley Cup-final…då kan du väl åtminstone knyta skorna!
Mitt försvar om att det är den gamle punkarens fashion statement att gå med oknutna skor får inget gehör.
– Här, du får låna min plats. Sätt dig ner och fixa det där nu, fortsätter Stänkarn.
Så jag får väl göra det då.
• • •
”Gloria” är nu inte den enda dänga de sjunger allsång till i Enterprise Center.
En gång per match, i tredje perioden, blir det dånande sing-a-long till John Denvers ”Country Roads” också.
Inte mig emot.

Den ingick repertoaren när min kompis Bjucken tog fram gitarren för att sätta sprätt på tonårens fester, så jag och han och Wurten och Bullen och Alle och Norpan har vid otaliga tillfällen skrålat ”Country roads, take me home, to the place, I belong, West Virginia, mountain mama, take me home, country roads” så det ekat över hela Orsanbadens camping i Leksand.
Det är dock något oklart vad den har här att göra, så att säga.
St. Louis ligger i Missouri och från Missouri är det en jävla bit till West Virginia.
– Det började av en slump i februari i år, berättar snubben som ansvarar för underhållningen i arenan för den lokala NBC-kanalen.
– Vi hade stor ledning mot Nashville och bara drog på den och publiken fortsatte sjunga efter att spelet börjat igen. Och sedan har det bara fortsatt.
Så kan det gå.
• • •
Jocke Nordström har support från bästa tänkbara håll i sin andra Stanley Cup-final:
Kryckan Krüger och Johnny Oduya, gamla lagkamrater i Chicago, tillika genuina finalrävar.
– Ja, de är väl lite av mentorer för mig. Johnny skickade ett sms innan serien började, önskade mig lycka till och lovade att finnas tillgänglig om det är något jag undrar. Det känns såklart bra, berättar han.
Vad fint.
• • •
Att dagen efter en sittning Charlie Gitto’s gå i tjock kavaj i fuktvärme av den sort som just nu råder i östra Missouri, från pendeltågsstationen vid Union Station till Enterprise Center, rekommenderas inte.
• • •
Räkna inte med några fler mål signerade Örebroarn Gunnarsson i finalen.
Han tänker inte göra några.
– Nej, fy fan vad intervjuer jag blev tvungen att göra. Det vill jag inte vara med om igen, flinar han.
Hihi
• • •
Det var rasande färskt, snuset den älskvärde skränfocken från Järfälla hade med sig från Sverige.
Exakt hur gudomligt det – riktigt färsk Ljunglöfs Ettan – är hinner man glömma bort under årslånga utlandsvistelser, men vid min gud, nu sjunger det i anden på Baloo.
• • •
Att se Richard Wallin och Örebroarn ihop i ett omklädningsrum är lite som att se bourbon och cola blandas – och jag överlåter åt läsekretsen att avgöra vem som är bourbon och vem som är cola.
Tillsammans med Fast Freddy Shoestring och Monstret Gustavsson utgjorde de en finfin blågul kvartett i Toronto 09-10.

Den – kvartetten – nådde särskild legendstatus när den följde med bloggen och åt köttbullar med gräddsås på Scandinavian House.
• • •
Mojo Johansson ser, i sitt nu mäktiga Ben & Gunnar-skägg, laddad ut – som ett helt kärnkraftverk – när han möter media en sista gång innan tredje ronden.
– Vi var inte bra i senaste matchen och behöver vara mycket bättre ikväll. Det ska vi vara också, lovar han.
Gott så.
• • •
Hur fokuserad Stänkarn Steen är framgår inte minst av det faktum att alla gäster som kommit till stan fått ordna sitt boende på egen hand – inklusive pappa Thomas.
Inte ens de närmaste får slagga hos den ärrade veteranen.
– Nej, det går inte. Jag måste koncentrera mig på hockey nu. Helt och hållet, förklarar han.
Den ska jag dra för de som alltid dyker upp och vill ha husrum i New York under vårarna och höstarna.
• • •
De första jag ser när jag halvannan timme innan matchstart tar mig upp till pressläktaren är Holmgren och Wallin – irrande i jakt på kommentatorsbåset.
– Vi vet inte var vi ska sitta, ojar Järfälla-rösten och drar lite i sin eleganta kostymväst.
Vore just snyggt om han fick ringa in referatet som en annan Putte Kock anno 1952.
Men till slut pekas de i rätt riktning och här har vi duon som ska förgylla juninatten åt er!

• • •
Det har faktiskt hänt ett par gånger, att människor jag överhuvudtaget inte känner mailat och frågat om de får bo hos mig under New York-semestern.
”Du skriver ju ständigt om New York i tidningen, så vi tänkte att du kunde vara vård åt vår familj”. Vi är två vuxna och tre barn”, hette det en gång.
Eller hur.
• • •
På förekommen anledning – varför har vi aldrig några streakers under Stanley Cup-finalen?
• • •
På sjätte konferensfinalen härom veckan hade jag en rätt taskig plats och såg bara hela isen om jag ställde mig upp, men nu har jag och min ständige bänkgranne Sami från Sanomat fått utomordentligt prime-platser igen.
Det är sådant – inte bröllop, barn och sånt – som gör livet värt att leva.
• • •
Som ni vet pågår NBA-finalen samtidigt som vår dans och fatta det här – för första gången i historien har basketens klimax högre tittarsiffror i Kanada än Stanley Cup-finalen.
Toronto Raptors har ju, som första kanadensiska laget någonsin, tagit sig hela vägen och de räknas förstås som hela den rödvita nationens hopp.
Inte muntert för NHL. Den kanadensiska marknaden brukar vara det säkraste esset i Garys kortlek.
Men kul för oss här, faktiskt.
Det kommer bli ett jädra drag när alla kanadensiska hockeyjournalister, plus yours truly, samlas på lämplig sportbar för att se Game 2 imorrn.
• • •
Kung Kenta, har du ordning på uppkopplingen ikväll?
• • •
Det finns tre kända ”Gloria” och jag tycker nu att vi ska passa på att rösta om vilken som är bäst.

Själv håller jag Patti Smith och Them – med en ung, sprakande Van Morrison vid micken – oerhört mycket högre än Laura, trots det hon råkar stå för just den här våren, men nu är det ni som får bestämma.
• • •
Drar en jackpot i game-winning goal-lotteriet:
Jaden Schwartz.
Potten är så gott som min, inte sant?
• • •
För två år sedan dök Charles Barkley plötsligt upp och höll underhållande presskonferens i Nashville.
Idag är det Jon Hamm – ni vet, Don Draper i ”Mad Men” – som håller hov..

Han är St. Louis-pojk och livslångt Blues-fans och säger fina saker om både Sunken Sundqvist och Örebroarn Gunnarsson.
Det måste ju vara hela karriärens höjdpunkt för båda herrarna.
• • •
Pat Maroon åkte alltså förbi Bruins bås och skrek ”you’re fucked” efter ett av målen i onsdags.
Kul på sitt sätt.
Men är det inte lite onödigt att ge motståndaren det extra bränslet?
• • •
Vyn nu:

• • •
Igen alltså:

Den här känslan.
Den här bubblande euforin i mellangärdet.
Den här formidabelt rusiga upplevelsen när en Stanley Cup-final ska börja.
Inget annat i världen kan mäta sig.
Inget.
Och nu åker vi.
Håll i hatten.